Lötsjökapellet Vid Kristi Grav Krist gravläggningsgudstjänst

Det måste tolkas ruttet!

 

Diskussionen om av Sverige anlitade tolkar från Afganistan mfl länder löper på.

Det är människor som oftast går med svensk militär personal på mycket riskfyllda uppdrag och blir en slags brygga mellan inhemsk befolkning och de utländska, svenska, militärerna. Utan tolkar kan det inte förekomma någon kommunikation över huvud taget.

Av inhemska motståndare blir dessa tolkar och deras familjer utsedda offer för hämnd. De har i dessa motståndares ögon kollaborerat med fienden. I Afganistan är också de flesta tolkarna tillhörande klaner som står mot ex Talibanerna. De är med andra ord ”dubbla” fiender och måste fly från sina hemområden.

Sveriges regering vill inte ge dessa tolkar och dess familjer asyl i Sverige med motiveringen att asyl kan enbart motiveras utifrån enskilda ställningstaganden och bedömningar. Dessutom måste asyl/ uppehållstillstånd sökas i Sverige. Detta innebär att tolkarna och dess familjer måste anlita människosmugglare för dyra pengar för att ta sig till Sverige och där inte ens vara säkra på att få stanna.

Är detta ett humant och rättsäkert sätt?

 

I Sverige har vi en 100 årig historia av kollektivt kämpande för människors rättigheter och rättigheter på arbetsmarknaden. Vi kom en bra bit på väg innan motkrafterna började röna framgång och framhävdade individualismens vilja och därmed slog in en kil i kollektivets kraft. Ensam är Inte stark.

Vi har i Sverige dock fackföreningar som kämpar både för individen och kollektivet. Varje gång en enskild arbetstagare får problem med sin arbetsgivare och hamnar utanför finns åtminstone en möjlighet till hjälp. Enligt min mening ett bra system för både arbetsgivare och arbetstagare.

För dessa tolkar som hjälper våra svenska soldater att inte mista livet  i främmande länder finns ingen fackförening som för deras talan. Sveriges regering kan med andra ort agera mot dessa arbetstagare som den värsta sortens arbetsgivare. Som en arbetsgivare som inte bryr sig om människorna bakom kostymerna/ uniformerna utan enbart tänker kortsiktigt ekonomiskt. Det finns ingen fackförening som höjer rösten.

Naturligtvis finns det möjligheter för regeringen att gå in och se över regelverket. Eller åtminstone se till så att dessa tolkar och deras familjer får komma till Sverige och härifrån försöka. Inte bara kasta ut dem på en lukrativ svart marknad för människohandlare.

Dessa tolkar har de facto riskerat sina liv i krigsområden för våra svenska medborgare.

Sveriges regering agerar som den värsta typen av utsugare som dessutom indirekt ger hjälp till demokratins motståndare och den människosmugglande maffian.

Här hemma ser vi en allt hårdare syn på människor från andra länder, människor med andra religioner, människor med annan hudfärg, människor med ”konstiga” namn. Nu kan vi konstatera att detta synsätt även sprider sig utanför tunnelbanan och vårt lands gränser.  Regeringen krattar tyvärr vägen.

Vi som svenskar borde lära oss solidaritet med andra människor igen. Vi måste återgå till ett synsätt där vi åtminstone försöker vara solidariska mot de som står oss nära. Tolkarna står oss nära. De har räddat våra militärer.

Vilka människor i andra delar av världen vill framöver ställa upp för Sverige och svensk personal utomlands när de vet att de enbart kommer att utnyttjas och sedan skickas ut på soptippen, ut till ovissheten, ut till döden?

Det här luktar lång väg! Det här måste tolkas som ruttet!

 

 

Spontan utrop är inte jämt populära…..

Träffade takjobbare i 120 kg klassen på vinden. Mitt spontana ”va! kunde de inte hitta mindre grabbar för o springa på tak” var sisådär välkommet ❓ 🙂

 

 

#livetibygge

 

Jag har hört dem komma. Jag har hört dem gå uppför trappen. Jag har hört deras steg. Jag har hört dem andas. Jag har hört dem sucka.

Jag väntar. Jag lyssnar. Jag ligger still. Lyssnar efter det numera välbekanta. Nu kommer snart det som sliter en sönder. Närmandet.

Nu kommer snart ljudet. Det hjärtskärande. Ljudet som rister sönder ens inre. Jordbävningen. Det öronbedövande. Det obönhörliga.

Nu kommer det. Det hårda obönhörliga stackatot från bilningen i min vägg. De grova borrarnas malande ljud in i hjärnbarken.

 

 

 

Dont judge me……

 

 

Idag är det Jungfru Marie Bebådelsedag o helgonet Patricks day. Gissa vilket som hyllas här?

View this post on Instagram

A post shared by Micael Terstedt (@1000goodangels)

Lite halvkul…………………:)

Här lånar jag ett litet skämt.

Kanske fel att låna men jag visar på vart det kommer ifrån:

http://www.christmagazine.com/instagram-wall/

Kvällens huvudingrediens. Vet Du vad det är?

Addicted to……

Ett tag till innan motionscykelns devis har fått bäring

Får man inte kritisera kyrkan del 2. …………..(forts SvD och Jenny Nordberg, min åsikt)

——-> forts

läs gärna ”får man inte kritisera kyrkan del 1” först!

I artikeln av den 24 feb för Nordberg resonemanget att i USA måste varje litet samfund ”förtjäna sin överlevnad”, dvs vara bättre än andra religiösa samfund. Detta då i jmf med SvK som inte behöver detta eftersom det betalas ”skatt” till kyrkan och att de flesta ”tvångsanslutits” till Kyrkan.

Här uppstår två olika missförstånd.

När man som Nordberg skriver att medlemmar ”tvångsanslutits” så impliceras det till totalitära ideologier och gamla stater som har använt denna form av anslutning i olika sammanhang. Tvångsanslutning är att mot någons uttryckliga vilja ändock ansluta denne.

I Sverige har vi under lång tid haft demokrati och i denna politiska demokrati har det funnits ett synsätt där medlemmarna i staten Sverige ska vara medlemmar i den Svenska Kyrkan. Det är därmed till stor del ett demokratiskt val som utgjort grunden för huruvida medborgaren ska vara medlem i Kyrkan och en demokratisk process som varje medborgare kunnat deltaga i. Sedan 1950 talet har det också rått religionsfrihet för den enskilde medborgaren i Sverige vilket inneburit att det varit fritt att tillhöra vilken religiös ordning som helst. Det har med andra ord stått varje medborgare i Sverige helt fritt i 60 år att välja att vara med i Svenska kyrkan eller inte.

Utvecklingen har dock gått framåt och insikten om att dela på den kyrkliga och den världsliga makten har vuxit fram. Denna delning diskuterades under årtionden och alla som växt upp under denna tid har varit medvetna om situationen. När beslutet kom om en delning så lades det en bit framåt i tiden och information om hur man skulle göra för att Ej vara med i SvK delgavs alla människor. Efter delningen år 2000 där, i princip, SvK blev ett självständigt samfund så har det också funnits möjlighet att mycket lätt gå ur Kyrkan. Sedan 1996 är också dopet medlemsgrundande.

Att därför påstå, som Nordberg gör, att de flesta medlemmarna är tvångsanslutna är djupt missvisande. Det visar också på ett synsätt på den enskilde kyrkomedlemmen som mindre kunnig och att den inte vet sitt eget bästa när denne väljer att stanna kvar i SvK. Nu har det gått 13 år från separationen men de flesta har valt att stanna kvar i Kyrkan. Nordberg omyndigförklarar den svenske medlemmen i Kyrkan.

 

Det andra ”missförståndet” som Nordberg påstår är att Svenska Kyrkan tar skatt från sina medlemmar. Ett påstående som inte bara faller på sin orimlighet eftersom skatt inte kan tas ut av enskilda organisationer utan även på att det på den svenska skattsedeln just medlemsavgifterna till religiösa samfund är separerad.

När Jag på twitter påpekar detta förhållande för Nordberg anser hon ändock att det är en skatt och att Jag har fel. Jag framhåller då de faktiska förhållandena för henne inklusive att staten enbart har en administrativ funktion efter en överenskommelse med SvK för att hjälpa till så att medlemmarna lätt kan betala in sina avgifter till Kyrkan. Liksom staten hjälper de övriga ca 10 till 15 samfunden som har liknande överenskommelser med staten.

Hon anser dock att det ändock är en skatt.

Jag förstår hennes ihärdighet. Det är inte lätt att som kolumnist för en stor tidning se sin argumentation för sin kolumn gå i graven pga okunskapen om de faktiska förhållandena.

Jag vill dock mena på att när Nordberg blir medveten om att hennes resonemang om skatt inte håller, men ändock anser att Hon kan kalla det skatt, går över från att vara en okunskap till att stå för en personlig agenda där hon inte drar sig för att föra fram ohederliga resonemang om Svenska Kyrkan och därmed också alla vi enskilda medlemmar.

Det är lätt att hitta på ett resonemang om organisationens, Kyrkans, felaktigheter om man kan framhäva att det är en ”skatt” som medborgaren inte kommer undan. Svårare att hitta på något om det är en frivillig avgift som medlemmen genom sina demokratiska representanter vill ska gå till ändamål som inte stämmer överens med Nordbergs synsätt. Nordberg är därmed villig att vara ohederlig. Ändamålet helgar medlen för Nordberg.

Det måste naturligtvis en enskild medlem som Jag reagera mot.

 

Nordberg för sedan ett resonemang som implicerar att det vore ohederligt att ta kollekt till medlemmarnas egna verksamhet av sina egna medlemmar. Absurt. Nu går kollekten ofta till olika organisationer och aktiviteter så Nordbergs ”kollekt till den egna verksamheten så fort de får tillfälle” har ingen bärighet. Men att inte medlemmarna själva genom sina olika organ inom organisationen ska få bestämma hur den frivilliga kollekten, som den frivillige medlemmen själv vill betala, ska utdelas är befängt.

 

Nordberg påstår vidare att Kyrkan inte behöver göra av med sina fasta tillgångar för att ha råd med 460 anställda vid kyrkokansliet och att dessa endast administrerar sig själva. Att kontinuerligt göra av med fasta tillgångar för löpande verksamhet tror jag nog att de flesta seriösa ekonomer skulle ha starka åsikter emot. Dock tydligen inte journalisten Nordberg.

Kyrkokansliet är en del av SvK som är en slags stödresurs för stiften och dessutom ska representera SvK i samhället både nationellt och internationellt.

Att komma ihåg är att Svenska Kyrkan är en av Sveriges största arbetsgivare med sin ca 22 000 anställda och tusen och åter tusentals frivilliga.

Med andra ord handlar det om en relativt slimmad organisation med tanke på organisationens storlek. Jmf gärna med andra frivillig organisationer och även med företag i samma storlek.

Allt administreras med hjälp av medlemsavgifter som vilken annan medlemsorganisation som helst.

Allt  detta har naturligtvis Nordberg velat förbise alternativt varit okunnig om.

 

Nordberg påstår vidare att ”de flesta svenskar är likgiltiga inför” Kyrkan. Någon referens till detta absurda påstående visar naturligtvis inte Nordberg på .Det är snarare som så att Svenska Kyrkan kommer mycket högt upp i alla attitydundersökningar bland svenskarna som gjorts. Även detta har journalisten Nordberg ansett vara viktigt att undanhålla för sina läsare.

Antal kyrkobesök som uppgår till ca 14 miljoner per år talar dessutom emot Nordbergs sannings slirande.

 

Ett allvarligt påhopp på en yrkesgrupp inom Svenska kyrkan tycker sig Nordberg också vara viktigt att göra. Hon påstår att en svensk präst sällan kan få ur sig något intressant eller originellt vid bröllop eller dop. Självklart ett helt subjektivt påstående som hon självklart får ha men som de flesta människor säkerligen mer ser som ett uttryck för Nordbergs vilja att smutskasta Kyrkans personal. Prästerna är en personalkategori som förutom att ofta framhävas i negativ dager av Kyrkans motståndare också arbetar under mycket oregelbundna arbetstider och alltid står till förfogande för människor i livets olika skeenden. Ofta under mycket svåra och för den enskilde brutala skeenden i livet där prästen och Kyrkan genom sin övertygelse ställer upp för den enskilde.

Mycket svagt av Nordberg att slå på en personalkategori som betyder oerhört mycket för så många människor.

Frågan torde kunna ställas över hur många präster som Nordberg har pratat med och hört  de senaste 13 åren.

Hon tillägger dock att SvK också gör bra saker. Men att de då tar bra betalt för detta. Ett rent famöst påstående eftersom det mesta inom Kyrkan är helt gratis.

 

När Nordberg närmar sig slutet visar sig hennes bristande insikt än mer i hennes ”religion är hårt arbete och kräver visst engagemang av den som vill veta, förstå eller känna något”.

Nordberg har inte överhuvudtaget förstått folkkyrkotanken och den demokratiska processen inom Kyrkan som tillsammans med alla tusentals frivilliga gör Kyrkan till Kyrka.

Kyrkans verksamhet är den absolut största folkrörelsen med exempelvis flera hundra tusen körmedlemmar. Hundratusentals människor som besöker olika slags Gudstjänster varje vecka. Tusentals barn och ungdomar i sociala verksamheter varje dag. Föreläsningar, konferenser och kurser för åtskilliga medlemmar som är ständigt återkommande. Sveriges största musikutbud med Kyrkans fantastiska musiker vars konserter dessutom oftast också är helt gratis.

 

Det är inte prästerna eller biskoparna som gör Kyrka. Det är människorna, medlemmarna som är delaktiga i verksamhetens alla olika delar och dessutom efter bästa ekonomiska förmåga är villiga att  betala sin medlemsavgifter, som gör Kyrka. En vilja att tillhöra Guds hus. En vilja att tillsammans med Gud sträva efter att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde

Kyrka är att på olika sätt föra fram Guds budskap i gemenskap med många andra.

I den processen är vi som medlemmar inom Svenska Kyrkan alla präster.

 

Det är mycket olyckligt att Jenny Nordberg har ett behov av att  föra fram osakligheter om Svenska Kyrkan. Det handlar inte om, i Nordbergs fall, en saklig väl genomförd kritik som kan analyseras och diskuteras utan om något underliggande behov av att med alla medel påverka en opinion mot Kyrkan och alla dess medlemmar.

Det är svagt och fegt!

 

Det är mycket förvånande att SvD,s chefred Samuelsson låter en kolumn som bygger på så tydliga faktafel och med ett så tydligt mål få utrymme i tidningen.

 

Får man inte kritisera kyrkan del 1………. (proffstyckare, Min åsikt och Dispatch syn)

Det är en fråga som en del proffstyckare brukar ställa när de har synpunkter på något odefinierbart besluts”moln” inom kyrkans hägn och när de inte får några tillräckligt snabba klara svar utifrån sina subjektiva frågeställningar och sitt subjektiva synsätt. Samma proffstyckare brukar även stödja de flesta frågeställare som tar upp frågor som på något sätt kritiserar Kyrkan och Kyrkans verksamhet. När olika  engagerade inom kyrkans organisation svarar på kritik och försvarar kyrkan brukar proffstyckarna anse att det handlar om att kväsa frågor och utöva olika sorters makt, oberoende vem det är som svarar på kritiken. En underlig logik (brist på) utspelar sig därmed hos proffstyckarna.

 

Personligen anser jag att åsikter om kyrkan naturligtvis ska få framföras på olika sätt och på olika nivåer. Konstruktiv kritik är enligt min mening alltid positivt. En organisation kan inte överleva framöver om den inte kan ha transparens ifråga om olika synsätt och ta åt sig även av negativa åsikter. Detta för att successivt stå i samklang med sina medlemmar och den kultur där den är verksam i. Min bestämda uppfattning är också att för att vara en i princip (lite grann återstår) oberoende organisation så har medlemmarna men också allmänheten en mycket stor möjlighet till insyn i Kyrkans verksamhet. Efter att ha varit medlem i kyrkan i över 50 år är också min erfarenhet att det överallt inom kyrkan konstant diskuteras olika frågor

Men! Det måste också självklart vara som så att det ska finnas möjlighet att förklara och försvara kyrkans agerande i olika frågor utan att påföras olika negativa invektiv. Framförallt måste det vara fritt att framföra sina åsikter som medlem mot osakliga påhopp på Kyrkan. Något annat vore att beskära yttrandefriheten och demokratin.

Fler medlemmar inom Kyrkan borde yttra sig.

 

Den senaste veckan har det i olika sammanhang framförts synpunkter på Svenska Kyrkan. Dels från Ingrid Carlqvist på tidningen Dispatch med rubriken ”gränsen nådd för kyrkans galenskap”och dels i en kolumn i  SvD med rubriken ”Gud har bara lite personalproblem” av Jenny Nordberg.

 

I den främmande fientliga och muslim fientliga tidningen Dispatch framförs det ofta svepande rallarsvingar åt olika håll och ofta mot de håll som försvarar mänskliga rättigheter och människors lika värde och där Svenska Kyrkan är en förkämpe för dessa rättigheter. Ofta sker dessa rallarsvingar med tvivelaktigt faktaunderlag.

Efter att på twitter ha diskuterat med Ingrid Carlqvist ett antal gånger om mänskliga rättigheter och om ett antal olika ämnen så finns inte förhoppningen att hon ska nyansera sina påståenden. För en vecka sedan försökte jag dock påtala rena faktafel ifråga om gudföräldrar vid dop inom  svenska kyrkan där hon påstod att vem som helst och även muslimer får vara gudföräldrar. Detta är rena faktafel. Inom SvK finns begreppet faddrar (ej gudföräldrar) vid dop. Dessa ska också vara döpta. Carlqvist hävdade när jag påvisade felaktigheten att Jag hade fel och hon rätt. Inget ovanligt i det. Carlqvist anser att hon alltid har rätt. I allt.

Jag visade då på ett antal länkar där hon kunde läsa in sig på ämnet helt själv. Min förhoppning var dock ej stor att hon skulle ändra sig. Döm om min förvåning när hon dagen efter på twitter hälsar med ett glatt godmorgon och därefter säger att Hon hade fel. Fantastiskt. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Dock, naturligtvis, med tillägget att hon i övrigt står för sin artikel.

 

En tidning som Dispatch och skribent som Ingrid Carlqvist tas oftast inte på allvar eftersom hennes synsätt är så utstuderat främmande och muslim fientligt och det som skrivs av henne och i hennes tidning inte anses ha någon journalistisk trovärdighet.

 

Det är därför så mycket allvarligare när en journalist som Jenny Nordberg på SvD tar och skriver något som det inte finns grund för. Gammelmedia brukar ändå ha en annan slags trovärdighet än en tidning som Dispatch. Personligen tycker jag det är synd att Nordberg skriver så omdömeslöst den 24 februari eftersom jag har läst bra saker av henne förut.

Nordberg hade för ca ett halvår sedan ett kritiskt inlägg om Svenska Kyrkan i New York som uppmärksammades i samband med den stora stormen över östra USA. En del har framfört andra synvinklar på Nordbergs artikel som handlade om hur hon behandlades i samband med ett besök på  SvK i New York. Jag anser dock att varje människa som söker sig till  Kyrkan ska få hjälp så långt det är möjligt. Tyvärr kan även missförstånd uppstå. Dessa måste då åtgärdas.

forts —->>