Efter att ha läst Martin Aagård,s artikel i dagens aftonbladet…

…….om hans upplevelser av hur Uppdrags Gransknings reporter Magnus Wennerholm vill göra ett reportage om hur hans journalist kompis Per Brinkemo i höstas behandlades av Martin Aagård i artiklar och inlägg, så ser jag på twitter hur diverse olika journalister positionerar sig.

Framförallt, så här långt, är det en del liberala journalister och/ eller tydliga kompisar till Per Brinkemo som yttrar sig men framförallt länkar till diverse artiklar och blogginlägg. Gemensamt för dessa inlägg och bloggposter är att de är ifrån diskussionen i höstas. Uppdrag Granskning ska också sända reportaget imorgon onsdag.

 

Det här är inte bara roande utan även skrämmande. Journalister som vi förväntar oss ska granska makten och andra tillstånd i samhället försöker nu ta ära och heder av varandra med diverse olika tillmälen och påhittigheter. Det som är skrämmande är att så många journalister nu länkar vidare inlägg som är GAMLA men försöker få det till att de tillför debatten något just nu. De är självklart medvetna om att de flesta människor inte kollar upp när inlägg och artiklar är skrivna.

Som så ofta handlar det om olika syn på människor, invandring, rasism etc. Den ena parten försöker få den andra parten att framstå som främlingsfientliga i olika grad medan den andra parten hävdar att det är ”han”  inte, utan bara ute efter att påpeka svårigheten med invandring.

Det är bra att påpeka svårigheten med invandring. Det är ett stort och komplext område men där yttringar ofta slår fel åt något håll. Det är dock inte okey att påpeka svårighet med invandring utifrån diskurs att inte människor är lika mycket värda och att de inte har ett lika stort existensberättigande som alla andra. Dessutom måste generaliseringar hållas kort.

Problematiken kan, och bör?, dock angripas utifrån vad som händer med ett samhälle när människor med många olika kulturer, erfarenheter, religioner, kunskaper mm helt plötsligt ska sammanföras och försöka leva tillsammans. Dessutom måste kostnaden behandlas.

Detta är dock inte frågor om hur vi ska behandla människor, religioner, olika kulturer mm, utan frågor om resurser och hur vi ställer oss till ”den andre” och vad vi alla är beredda att ”offra” för alla människors likaberättigande.

Den främlingsfientliga diskursen, framfört av framförallt SD, tar fasta på skillnader på människor, kulturer, religioner och försöker frammana en rädsla för det främmande. Oavsett hur detta ”främmande” än skulle berika vår kultur och hjälpa vår ekonomi.

Den seriösa diskursen tar fasta på Vad har vi för slags resurser, hur tar vi hand om dessa resurser(resursutnyttjande), Vad kan vi tillföra för resurser (ekonomi, skatter) för att vi tillsammans, nya och gamla, ska få till ett samhälle som fungerar för alla och där vi tillsammans kan skapa ett samhälle och stat som är konkurrensgod på den internationella marknaden och där förhoppningsvis ingen ska vara diskriminerad.

 

I skiljegränsen mellan diskurserna finns ofta journalisterna. Förutom då ett antal journalister som är tydligt främslingsfientliga.

Det som slår en hos dagens journalist debattörer är deras hanterande av språket. Det borde vara deras område. De borde vara medvetna om vilka ord som kan användas för att beskriva skeenden utan att omedvetet (medvetet) missförstås.

Man är INTE rasist för att man har åsikter om invandring och hur det påverkar samhället. Man kan dock mycket väl tänkas hysa ”rasism” / främlingsfientliga sympatier om man använder vissa ord, begrepp och generaliseringar. Det här borde journalister vara medvetna om. Det ÄR journalister medvetna om. När därmed en känd journalist använder vissa begrepp måste man reagera och åtminstone ställa frågan till sig själv, vad Vill journalisten ifråga egentligen säga. Man får dock inte omedelbart hänge sig åt att det är ”sådär” Han tänker. Det gäller faktiskt att ge band på sig själv och inte komma med förutfattade meningar om människors meningar och synsätt. Det kan ju faktiskt vara som så att man själv inte riktigt förstår. Det är inte otroligt att det faktiskt förhåller sig så. Det kan också hända att man fullt ut respekterar männsikors lika värde men hanterar detta ur ett annat politiskt ideologiskt synsätt.

 

När nu dagens debattglada journalister försöker ta heder och ära av varandra så har de alla glömt det de alla anklagar den andre för. Att diskutera sakfrågan och inte personen.

Samtidigt sätter hela frågan dock strålkastaren på det som är viktigt för oss alla andra som inte är några skjutjärns journalister. Kan vi verkligen lita på journalister? Kan vi verkligen lita på TV program, hur dekorerade de än är ? Ska vi verkligen, för vår demokratis skull, lita  på de som tycker att de har all makt i världen att granska allt och alla förutom dem själva?

 

Men nog är det ändock ”kuligt” att se på när journalistkåren tar ställning och hänger sig åt ett internt kuddkrig så fjädrarna ryker 🙂

 

 

 

 

Får man inte kritisera kyrkan del 2. …………..(forts SvD och Jenny Nordberg, min åsikt)

——-> forts

läs gärna ”får man inte kritisera kyrkan del 1” först!

I artikeln av den 24 feb för Nordberg resonemanget att i USA måste varje litet samfund ”förtjäna sin överlevnad”, dvs vara bättre än andra religiösa samfund. Detta då i jmf med SvK som inte behöver detta eftersom det betalas ”skatt” till kyrkan och att de flesta ”tvångsanslutits” till Kyrkan.

Här uppstår två olika missförstånd.

När man som Nordberg skriver att medlemmar ”tvångsanslutits” så impliceras det till totalitära ideologier och gamla stater som har använt denna form av anslutning i olika sammanhang. Tvångsanslutning är att mot någons uttryckliga vilja ändock ansluta denne.

I Sverige har vi under lång tid haft demokrati och i denna politiska demokrati har det funnits ett synsätt där medlemmarna i staten Sverige ska vara medlemmar i den Svenska Kyrkan. Det är därmed till stor del ett demokratiskt val som utgjort grunden för huruvida medborgaren ska vara medlem i Kyrkan och en demokratisk process som varje medborgare kunnat deltaga i. Sedan 1950 talet har det också rått religionsfrihet för den enskilde medborgaren i Sverige vilket inneburit att det varit fritt att tillhöra vilken religiös ordning som helst. Det har med andra ord stått varje medborgare i Sverige helt fritt i 60 år att välja att vara med i Svenska kyrkan eller inte.

Utvecklingen har dock gått framåt och insikten om att dela på den kyrkliga och den världsliga makten har vuxit fram. Denna delning diskuterades under årtionden och alla som växt upp under denna tid har varit medvetna om situationen. När beslutet kom om en delning så lades det en bit framåt i tiden och information om hur man skulle göra för att Ej vara med i SvK delgavs alla människor. Efter delningen år 2000 där, i princip, SvK blev ett självständigt samfund så har det också funnits möjlighet att mycket lätt gå ur Kyrkan. Sedan 1996 är också dopet medlemsgrundande.

Att därför påstå, som Nordberg gör, att de flesta medlemmarna är tvångsanslutna är djupt missvisande. Det visar också på ett synsätt på den enskilde kyrkomedlemmen som mindre kunnig och att den inte vet sitt eget bästa när denne väljer att stanna kvar i SvK. Nu har det gått 13 år från separationen men de flesta har valt att stanna kvar i Kyrkan. Nordberg omyndigförklarar den svenske medlemmen i Kyrkan.

 

Det andra ”missförståndet” som Nordberg påstår är att Svenska Kyrkan tar skatt från sina medlemmar. Ett påstående som inte bara faller på sin orimlighet eftersom skatt inte kan tas ut av enskilda organisationer utan även på att det på den svenska skattsedeln just medlemsavgifterna till religiösa samfund är separerad.

När Jag på twitter påpekar detta förhållande för Nordberg anser hon ändock att det är en skatt och att Jag har fel. Jag framhåller då de faktiska förhållandena för henne inklusive att staten enbart har en administrativ funktion efter en överenskommelse med SvK för att hjälpa till så att medlemmarna lätt kan betala in sina avgifter till Kyrkan. Liksom staten hjälper de övriga ca 10 till 15 samfunden som har liknande överenskommelser med staten.

Hon anser dock att det ändock är en skatt.

Jag förstår hennes ihärdighet. Det är inte lätt att som kolumnist för en stor tidning se sin argumentation för sin kolumn gå i graven pga okunskapen om de faktiska förhållandena.

Jag vill dock mena på att när Nordberg blir medveten om att hennes resonemang om skatt inte håller, men ändock anser att Hon kan kalla det skatt, går över från att vara en okunskap till att stå för en personlig agenda där hon inte drar sig för att föra fram ohederliga resonemang om Svenska Kyrkan och därmed också alla vi enskilda medlemmar.

Det är lätt att hitta på ett resonemang om organisationens, Kyrkans, felaktigheter om man kan framhäva att det är en ”skatt” som medborgaren inte kommer undan. Svårare att hitta på något om det är en frivillig avgift som medlemmen genom sina demokratiska representanter vill ska gå till ändamål som inte stämmer överens med Nordbergs synsätt. Nordberg är därmed villig att vara ohederlig. Ändamålet helgar medlen för Nordberg.

Det måste naturligtvis en enskild medlem som Jag reagera mot.

 

Nordberg för sedan ett resonemang som implicerar att det vore ohederligt att ta kollekt till medlemmarnas egna verksamhet av sina egna medlemmar. Absurt. Nu går kollekten ofta till olika organisationer och aktiviteter så Nordbergs ”kollekt till den egna verksamheten så fort de får tillfälle” har ingen bärighet. Men att inte medlemmarna själva genom sina olika organ inom organisationen ska få bestämma hur den frivilliga kollekten, som den frivillige medlemmen själv vill betala, ska utdelas är befängt.

 

Nordberg påstår vidare att Kyrkan inte behöver göra av med sina fasta tillgångar för att ha råd med 460 anställda vid kyrkokansliet och att dessa endast administrerar sig själva. Att kontinuerligt göra av med fasta tillgångar för löpande verksamhet tror jag nog att de flesta seriösa ekonomer skulle ha starka åsikter emot. Dock tydligen inte journalisten Nordberg.

Kyrkokansliet är en del av SvK som är en slags stödresurs för stiften och dessutom ska representera SvK i samhället både nationellt och internationellt.

Att komma ihåg är att Svenska Kyrkan är en av Sveriges största arbetsgivare med sin ca 22 000 anställda och tusen och åter tusentals frivilliga.

Med andra ord handlar det om en relativt slimmad organisation med tanke på organisationens storlek. Jmf gärna med andra frivillig organisationer och även med företag i samma storlek.

Allt administreras med hjälp av medlemsavgifter som vilken annan medlemsorganisation som helst.

Allt  detta har naturligtvis Nordberg velat förbise alternativt varit okunnig om.

 

Nordberg påstår vidare att ”de flesta svenskar är likgiltiga inför” Kyrkan. Någon referens till detta absurda påstående visar naturligtvis inte Nordberg på .Det är snarare som så att Svenska Kyrkan kommer mycket högt upp i alla attitydundersökningar bland svenskarna som gjorts. Även detta har journalisten Nordberg ansett vara viktigt att undanhålla för sina läsare.

Antal kyrkobesök som uppgår till ca 14 miljoner per år talar dessutom emot Nordbergs sannings slirande.

 

Ett allvarligt påhopp på en yrkesgrupp inom Svenska kyrkan tycker sig Nordberg också vara viktigt att göra. Hon påstår att en svensk präst sällan kan få ur sig något intressant eller originellt vid bröllop eller dop. Självklart ett helt subjektivt påstående som hon självklart får ha men som de flesta människor säkerligen mer ser som ett uttryck för Nordbergs vilja att smutskasta Kyrkans personal. Prästerna är en personalkategori som förutom att ofta framhävas i negativ dager av Kyrkans motståndare också arbetar under mycket oregelbundna arbetstider och alltid står till förfogande för människor i livets olika skeenden. Ofta under mycket svåra och för den enskilde brutala skeenden i livet där prästen och Kyrkan genom sin övertygelse ställer upp för den enskilde.

Mycket svagt av Nordberg att slå på en personalkategori som betyder oerhört mycket för så många människor.

Frågan torde kunna ställas över hur många präster som Nordberg har pratat med och hört  de senaste 13 åren.

Hon tillägger dock att SvK också gör bra saker. Men att de då tar bra betalt för detta. Ett rent famöst påstående eftersom det mesta inom Kyrkan är helt gratis.

 

När Nordberg närmar sig slutet visar sig hennes bristande insikt än mer i hennes ”religion är hårt arbete och kräver visst engagemang av den som vill veta, förstå eller känna något”.

Nordberg har inte överhuvudtaget förstått folkkyrkotanken och den demokratiska processen inom Kyrkan som tillsammans med alla tusentals frivilliga gör Kyrkan till Kyrka.

Kyrkans verksamhet är den absolut största folkrörelsen med exempelvis flera hundra tusen körmedlemmar. Hundratusentals människor som besöker olika slags Gudstjänster varje vecka. Tusentals barn och ungdomar i sociala verksamheter varje dag. Föreläsningar, konferenser och kurser för åtskilliga medlemmar som är ständigt återkommande. Sveriges största musikutbud med Kyrkans fantastiska musiker vars konserter dessutom oftast också är helt gratis.

 

Det är inte prästerna eller biskoparna som gör Kyrka. Det är människorna, medlemmarna som är delaktiga i verksamhetens alla olika delar och dessutom efter bästa ekonomiska förmåga är villiga att  betala sin medlemsavgifter, som gör Kyrka. En vilja att tillhöra Guds hus. En vilja att tillsammans med Gud sträva efter att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde

Kyrka är att på olika sätt föra fram Guds budskap i gemenskap med många andra.

I den processen är vi som medlemmar inom Svenska Kyrkan alla präster.

 

Det är mycket olyckligt att Jenny Nordberg har ett behov av att  föra fram osakligheter om Svenska Kyrkan. Det handlar inte om, i Nordbergs fall, en saklig väl genomförd kritik som kan analyseras och diskuteras utan om något underliggande behov av att med alla medel påverka en opinion mot Kyrkan och alla dess medlemmar.

Det är svagt och fegt!

 

Det är mycket förvånande att SvD,s chefred Samuelsson låter en kolumn som bygger på så tydliga faktafel och med ett så tydligt mål få utrymme i tidningen.

 

Expressens Ulf Nilson sällar sig till de som inte anser att sanningen är värdefull!

I sin krönika i Expressen drar den Gamle expressen journalisten iväg med älgakliv till det som så många andra läskunniga för flera dagar sedan kunnat konstatera inte stämmer med verkligheten. Men för Ulf Nilson är inte sanningen det viktiga. Det viktiga för en gammal övervintrad journalist av Nilson,s kaliber är att kunna kasta ur sig så mycket osanningar som helst för att försöka skapa en bild av att Juholt är en fifflare med en  massa lik i garderoben.

När Ulf Nilson basunerar ut ”det är ett samstämmigt krav på sanningen” så är detta just ett försök att försöka mörka hans eget mörker där det som är riktiga fakta inte har någon betydelse.

 Han påstår vidare att det är ”mediernas uppgift att gräva och avslöja” vilket vid första anblicken självklart är en sympatisk inställning. Den inställningen haltar dock direkt  betänkligt eftersom Ulf Nilson själv är den som just skapar ”mygel och bedrägeri” där det egentligen inte finns något.

 Genom just Ulf Nilson och liknande krönikörers skrifter får myglandet ett perfekt ansikte där Nilson skjuter på något som för de flesta insatta redan har förkastats till papperskorgen. Men för Ulf Nilson är inte den faktiska kunskapen som rättsvårdande myndigheter eller för den delen riksdagens beslutande tjänstemän besitter av något värde. För i Ulf Nilson,s värld ÄR Juholt skyldig till både det ena och det andra, även fast det egentligen inte finns belägg för det.

Ulf Nilson är en gammal journalistisk kvarleva från tiden då en Journalist kunde framföra vilka lögner som helst utan att vi medborgare kunde kontrollera eller yttra oss över journalisternas illvilja och okunskap. Den tiden då Journalisterna var allenarådande ifråga om information är över. De flesta har förstått detta. De flesta har förstått att sanningen alltid kommer ikapp, även ikapp en journalist. Tyvärr har inte den gamle journalisten Ulf Nilson kommit ikapp verkligheten. Synd på en sådan gammal goding som han en gång i tiden var. Men tiden springer ifrån många människor, även de journalister som var de häftigaste…..på sjuttiotalet!