Enligt löfte: Replik till journalist Karl-Johan Karlsson!

 

 

Den 29 april hade jag ett blogginlägg med titeln ”det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna” vilket du kan se här. Det inlägget var en respons på journalisten Karl-Johan Karlssons krönika i GT/Expressen som du kan läsa här.

 

Det här har följts av lite diskussioner på bla twitter där Karl-Johan har samtalat med olika personer och där även jag naturligtvis reflekterade över vad Karl-Johan ansåg i sin krönika men även det som han anser på twitter.

Jag vill påtala att de här reflektionerna har förts, för att vara på twitter, i en fin samtalston. Tyvärr kunde jag inte besvara Karl-Johan eftersom jag inte hade tillgång till dator. Men jag lovade återkomma.

 

Jag uppfattar Karl-Johans synpunkter så som följer.

1)Svenska kyrkan vågar inte stå för sin tro

2)Svenska kyrkan är osäkra och sökande och det har de aldrig varit förut.

3)Svenska kyrkans tro är för luddig

4)Karl-Johan anser att Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning

5)Svenska kyrkan är inte självkritisk

6)Folk flyr från Svenska kyrkan

…och möjligtvis lite fler åsikter?

 

Någon hänvisning till hans synpunkter står inte att finna. Jag uppfattar Karl-Johans åsikter som subjektiva. Detta är absolut inte något fel. Vi måste alla få tycka och tänka men samtidigt blir det omöjligt för Mig som är engagerad i Svenska kyrkan att inte reagera och reflektera över vad han säger. Jag själv kan många gånger också vara kritisk till olika skeenden och sakfrågor inom kyrkan men det är naturligtvis en självklarhet i en till viss del demokratisk organisation med många synvinklar som dessutom är mycket stor ca 6 500 000 milj medlemmar.

Karl-Johan säger också att han Ej är kristen. Att han Ej är troende.

Här tillstöter ett problem. Det ÄR svårt att förklara innerligheten i den personliga tron och vad tro är. Det är en till stor del en ”upplevelse”.

 

I vår twitter konversation efterfrågade jag också någon teologisk/historisk referens över hans påståenden. Detta kunde han inte göra men hänvisade också till ett inlägg som han ”helt plötsligt”hade fått sig tillskickat. Vid närmare kontroll visade det sig att det var skickat till honom från en ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Här kan ni läsa vad det var som han helt plötsligt kommit över. Inlägget i Svensk Pastoral tidsskrift nr 4 2011 är skrivet av två kunniga personer. När man granskar inlägget så borde en kritisk journalist naturligtvis se att inlägget blandar en del fakta men utgår från ett inomkyrkligt politisk engagemang, för att uttrycka det vänligt. Det är med andra ord en mycket subjektiv hållning men med insprängda fakta. Inte en akademisk rapport som Karl-Johan försökte påskina inför mig (eller så tror Karl-Johan det?)

Det finns många grupper/personer i minoritetsställningar som brukar hoppa upp och uttrycka sina subjektiva intryck så fort det kommer inomkyrklig eller utomkyrklig kritik eller något annat som någon vill påtala, påstå, om brister inom Svenska kyrkan. Oavsett vad det är för kritik och vilken bärighet denna har.

 

De första fyra frågeställningarna/ påståendena ovan blir väldigt svårt att konkret svara på i en blogg. Detta för att de för den kyrkligt engagerade/ teologiskt reflekterande är rätt banala. Men det finns gott om litteratur att fördjupa sig i. Om man har intresse för lite mer objektivt resonemang.

 

Lite kommentarer dock.

Karl-Johan utgår från att det finns EN slags tro och att denna gestaltar sig på ett sätt. ”Att tro är att tro” som han påstår. (Ingen reflekterande troende, ingen teologisk kunnig skulle våga uttrycka sig på detta sätt.) Han kan dock inte i detta säga VAD som är Svenska kyrkans ”tro”, bara att denna är fel. Därmed är denna ”tro” som han då inte kan definiera också luddig. Vari luddigheten egentligen består av går inte att säga eftersom Karl-Johan inte definierat vad Svenska kyrkan har för slags ”tro”. Eller vad Karl-Johan anser att Svenska kyrkans ”tro” är. I samband med detta anser han också att Svenska kyrkan inte har varit osäkra och sökande förr. Vari detta osäkra sökande består av kan han inte definiera utan bara från sitt påstående om ett marknadsföring av ett ”grundkoncept”? Som jag påpekat ovan kan han inte rent teologiskt/ historiskt ge någon slags referens till att Svenska kyrkan skulle, om möjligt, ha ändrat ståndpunkt från säkra och icke sökande.

Hans eventuella referens till Svensk Pastoral tidsskrift är icke relevant för det är en, av många, kyrkopolitiska åsikter.

 

Ifråga om det ovanstående måste man då kunna konstatera att Karl-Johan faktiskt inte verkar förstå vad tro är, vad en kyrka är, vad en folkkyrka är. Möjligtvis kan det förklaras med att han inte själv är kristen och har någon slags tro. Men det är nog inte hela sanningen. Det som Karl-Johan framför är inte speciellt ovanliga synpunkter. Det är ofta samma påståenden som exempelvis många frikyrko medlemmar brukar anse om Svenska kyrkan. De kommer allt som oftast från sammanhang där man avger trohets löften i olika sammanhang och utifrån olika historiska omständigheter.

Möjligtvis får också många människor sin syn på tro och sina intryck av Svenska kyrkan  från media, som väldigt sällan har en kunskap om teologi/ religions vetenskap. Det blir alltså en mycket snäv bild förmedlad av människor utan reell kunskap/ erfarenhet i sakfrågorna.

 

Tro är ett subjektivt förhållningssätt som enbart är för den enskilde människan. Från min kristna synvinkel så är denna tro utgående från Gud och vi har som människa att bejaka eller förkasta denna. Men tron gestaltas alltid olika för olika människor.Tron kan också gestaltas tillsammans med andra.

Svenska kyrkan rymmer många olika syn på tro. Till skillnad då mot andra samfund. Svenska kyrkan har en någorlunda demokratisk organisation till skillnad då mot många andra samfund. De teologiska vinklingarna genomgår många olika stadier av reflektion innan de blir gällande för Svenska kyrkan som organisation. Detta är inte tro, utan förhållningssätt till tron.

I Svenska kyrkan är varje människa välkommen. Ingen avkrävs någon slags ”tros syn” för att vara välkommen in. Varje människa är lika mycket värd. Detta innebär inte en luddighet utan har en grund i Jesu bemötande av människor. Andra samfund kan ha andra uppfattningar.

Svenska kyrkan är alltså INTE ett samfund där medlemmarna avkrävs en speciell hållning och ett speciellt sätt som måste åtlydas.

Men genom dopet så förs den döpte in i kristi familj. Dopet är också medlemsgrundande.

Svenska kyrkan är en Evangelisk-Luthersk kyrka där dess förhållande till tro och bekännelse och lära finns stadgad i Svenska kyrkans kyrkoordning.

Det finns med andra ord en mycket stark historisk utveckling sedan ca 500 år tillbaka. Detta är att ha en tydlig ställning.

Många andra frireligiösa samfund och även andra medlemsorganisationer har en historia som går tillbaka endast ungefär 100 år.

 

Det är just här som Karl-Johan gått fel. Han vill att Svenska kyrkan ska vara på ett visst sätt. De ska tycka på ett snävt sätt. De ska avkräva dess medlemmar en speciell syn. När kyrkan då har en helt annan syn än vad han tror är gällande så är det kyrkan som har fel och inte att hans syn kanske inte har reell grund i historia, bekännelse.

Här vill då jag som varit medlem i Svenska kyrkan i 55 år påstå att det här är frågeställningar som alltid diskuterats inom kyrkan och därmed också har kyrkan inom sig alltid haft en självkritisk syn. Synen är också att försöka hitta ett språk som kan föra fram evangeliet på ett språk och uttryckssätt som är relevant för människan där denne befinner sig i tid och kontext. Detta kanske inte passar alla människor för det är många gånger svårt att förändra sig själv och tänka i nya banor.

 

Litteraturen om vad som hänt inom Svenska kyrkan rent historiskt och med diverse olika ståndpunkter är omfattande.

Svenska kyrkan är också en öppen organisation där rapporter och statistik finns att hämta för var och en. Det är inte, som i en del andra samfund, stängda för oberoende analyser. Kyrkan är därmed öppen för ett kritiskt analys tänkande.

Tyvärr kommer detta dock ofta i skymundan för diverse subjektiva känslomässiga ”tyckanden”.

 

Svenska kyrkan står för sin tro och försöker förmedla denna i sin tid.

Svenska kyrkan är alltså inte osäkra på sin tro. Tro och bekännelse finns väldokumenterad.

Svenska kyrkan är alltid sökande, som tur är. DET är grunden som faktiskt Jesus själv säger.

Svenska kyrkans tro är inte luddig, utan står stark och välkomnar alla människor i kristi efterföljd.

Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning i sin Evangeliska- Lutherska framtoning.

Svenska kyrkan har och har alltid reflekterat över sin roll och sin teologi.

 

MEN! Svenska kyrkan kanske inte står för något som Karl-Johan tycker att de skulle göra? Men det är ju en helt annan fråga.

Ingen skulle heller lyssna på om Karl-Johan ansåg att skärgårdsstiftelsen skulle tala om vägarnas skick och istället precisera sin uppgift som bilreparatörer eftersom de som bilreparatörer är luddiga. Olika organisationer, olika frågor.

Det går inte att se att en organisation med sin uppgift, sin teologi, sin historia, sina bekännelser, sina stadgar ska behöva ändra sig och ändra inriktning för att någon enskild medlem anser att de borde syssla med något annat.

I Svenska kyrkan får många olika synsätt plats. Dock inte alla frågor och inte heller det som inte ÄR Svenska kyrkan.

 

 

Karl-Johan anser också att folk flyr från Svenska kyrkan !

 

En mycket intressant och ofta förekommande åsikt.

Vart kommer den ifrån?Stämmer denna?

 

När man ser på antalet medlemmar måste man vara medveten om ifrån vilken nivå man utgår från.

Ja, det försvinner medlemmar från Svenska kyrkan. Men de försvinner från en mycket hög medlemsandel, nära 100 %.

Fortfarande är ca 70% av Sveriges befolkning medlemmar. Detta i en situation där befolkningen har många fler kristna inriktningar och även fler nya religioner finns nu i vårt nya pluralistiska samhälle.

Att tänka på är också att det ända sedan 60 år tillbaka varit tillåtet att välja religion i Sverige. Ändock har inte fler försvunnit ur Svenska kyrkan.

Sedan 13 år tillbaka är det inte en statskyrka och sedan 1996 är dopet medlemsgrundande i första hand.
Att det fortfarande är ca 70% som är kvar i SvK är fantastiskt. Vilken organisation kan uppvisa dessa siffror? Att betänka är också att alla frivillig/ medlems organisationer i Sverige minskar.

 

Karl-Johans syn på att folk flyr från Svenska kyrkan är därmed obsolet.

Karl-Johan, läs gärna också hur många som går i Gudstjänster, är engagerade i körer, konfirmation, dop etc så kommer du att finna att människor är mycket engagerade i Svenska kyrkan. Dock Ej tillräckligt många enligt mig. Jag vill naturligtvis att alla ska vara med

Men! De flyr inte.

 

HÄR kan man också läsa statistik om Svenska kyrkan.

SOM institutet rapporterar också om kyrkliga företeelser här.

 

Naturligtvis vill Jag att fler erkänner sig som Kristna. Men man måste också vara realistisk. Vi har i 2000 år kämpat för Guds rike så för mig får vi gärna kämpa i 2000 år till. Bara man försöker. Inte ger upp. Allt är självklart inte perfekt men det innebär inte att man ska svänga vimpeln efter varje nyck som någon enskild människa får för sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

”Gud är inte kristen”…..

Råkade snubbla in på bloggen ”kristen opinion”…och läste där rubriken ”Gud – inte kristen?”

En lite klatchig rubrik kan man vid första anblicken tycka. (och därmed berättigar det mig att sno den 🙂 )

Kyrkoherden (i Dalarö?) Christer Hugo skriver där utifrån ett utskick han sett från Domkyrkoförsamlingen i Stockholm.

Han avslutar sitt blogginlägg med: ”Kristus och Gud hör ihop. Vi hör ihop med Gud genom Kristus. Att vara kristen är något fint och stort. Och Stockholms domkyrkoförsamling bör fundera på en annan slogan.”

De tre första meningarna i detta avslut är för mig inte svårt att ställa upp på. Snarare är det något som många av oss borde tala ut betydligt oftare om. Tyvärr  slutar det hela med den sista meningen där Hugo anser att Domkyrkoförsamlingen bör byta ”slogan”.

Själv har jag inte tillgång till detta utskick från Domkyrkoförsamlingen utan får nöja mig med nätet där jag finner samma ord fast i ett annat sammanhang än det Hugo låter påskina.  Hugo har fått det att se ut som att Domkyrkoförsamlingen nära på tar avstånd från Gud och att vara kristen och dessutom i god ”kristen opinionanda” kastar han ut en förtäckt varning ”om andra religioner”.. vilka dessa nu kan vara..hm hm? Men på Domkyrkoförsamlingens sida står det ”Gud är inte kristen…” och observera då att meningen absolut inte är avslutad utan den, vad jag kan förstå, avslutas med ”..med (men?) Gud är inkarnerad.” Det fortsätter vidare med frågeställningarna:

”Vad innebär det att tro att Jesus är Guds Son? Vem var han egentligen och vad kan han betyda för oss?”

Här framgår det med stor tydlighet att det handlar om en samtalsserie där mycket grundläggande frågor ska tas upp för samtal. De andra rubrikerna på samtalsserien är  ”…men Gud är verksam här och nu.” och ”….men vi är kristna”.

Det syns för mig vara mycket spännande och aktuella ämnen som berör kärnan i den kristna tron.

Att känna att man ibland står i opinion är inte alla gånger ett så lätt förhållande men det innebär inte, om man ska fortsätta att betraktas som hedervärd, att man får vinkla saker hur som helst. Hugo slår i sin bloggtext in öppna dörrar,
för just det som han i sin blogg försöker påskina, utifrån sin personliga hållning, är just det som Domkyrkoförsamlingen tydligen vill lyfta upp till samtal och diskussion. Det torde vara relativt tydligt att  bla Hugo,s frågeställning ”Och vad innebär ”Gud är inte kristen” teologiskt?” är en av frågorna som tas upp ”teologiskt” i Domkyrkoförsamlingens samtalsform.

Det är bra att man vill skapa samtal och opinion men såsom representant för Svenska Kyrkan måste man ändå kräva att det samtidigt måste  finnas relevans i det man ska diskutera och skapa opinion om. Konkretisering och ett förhållande där ”pajkastning” ska minimeras måste man ändå kunna kräva av intelligenta teologutbildade ämbetsbärare. Självrannsakan och självkritik börjar Hugo sitt blogginlägg med och helt plötsligt kommer det gamla ordspråket  ”tala är silver men tiga är guld” över mitt sinne när jag läser bloggen ”kristen opinion”. Det kan självklart gälla mig men det finns uppenbart  nog tydligare exempel där detta ordspråk har sin giltighet!