Enligt löfte: Replik till journalist Karl-Johan Karlsson!

 

 

Den 29 april hade jag ett blogginlägg med titeln ”det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna” vilket du kan se här. Det inlägget var en respons på journalisten Karl-Johan Karlssons krönika i GT/Expressen som du kan läsa här.

 

Det här har följts av lite diskussioner på bla twitter där Karl-Johan har samtalat med olika personer och där även jag naturligtvis reflekterade över vad Karl-Johan ansåg i sin krönika men även det som han anser på twitter.

Jag vill påtala att de här reflektionerna har förts, för att vara på twitter, i en fin samtalston. Tyvärr kunde jag inte besvara Karl-Johan eftersom jag inte hade tillgång till dator. Men jag lovade återkomma.

 

Jag uppfattar Karl-Johans synpunkter så som följer.

1)Svenska kyrkan vågar inte stå för sin tro

2)Svenska kyrkan är osäkra och sökande och det har de aldrig varit förut.

3)Svenska kyrkans tro är för luddig

4)Karl-Johan anser att Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning

5)Svenska kyrkan är inte självkritisk

6)Folk flyr från Svenska kyrkan

…och möjligtvis lite fler åsikter?

 

Någon hänvisning till hans synpunkter står inte att finna. Jag uppfattar Karl-Johans åsikter som subjektiva. Detta är absolut inte något fel. Vi måste alla få tycka och tänka men samtidigt blir det omöjligt för Mig som är engagerad i Svenska kyrkan att inte reagera och reflektera över vad han säger. Jag själv kan många gånger också vara kritisk till olika skeenden och sakfrågor inom kyrkan men det är naturligtvis en självklarhet i en till viss del demokratisk organisation med många synvinklar som dessutom är mycket stor ca 6 500 000 milj medlemmar.

Karl-Johan säger också att han Ej är kristen. Att han Ej är troende.

Här tillstöter ett problem. Det ÄR svårt att förklara innerligheten i den personliga tron och vad tro är. Det är en till stor del en ”upplevelse”.

 

I vår twitter konversation efterfrågade jag också någon teologisk/historisk referens över hans påståenden. Detta kunde han inte göra men hänvisade också till ett inlägg som han ”helt plötsligt”hade fått sig tillskickat. Vid närmare kontroll visade det sig att det var skickat till honom från en ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Här kan ni läsa vad det var som han helt plötsligt kommit över. Inlägget i Svensk Pastoral tidsskrift nr 4 2011 är skrivet av två kunniga personer. När man granskar inlägget så borde en kritisk journalist naturligtvis se att inlägget blandar en del fakta men utgår från ett inomkyrkligt politisk engagemang, för att uttrycka det vänligt. Det är med andra ord en mycket subjektiv hållning men med insprängda fakta. Inte en akademisk rapport som Karl-Johan försökte påskina inför mig (eller så tror Karl-Johan det?)

Det finns många grupper/personer i minoritetsställningar som brukar hoppa upp och uttrycka sina subjektiva intryck så fort det kommer inomkyrklig eller utomkyrklig kritik eller något annat som någon vill påtala, påstå, om brister inom Svenska kyrkan. Oavsett vad det är för kritik och vilken bärighet denna har.

 

De första fyra frågeställningarna/ påståendena ovan blir väldigt svårt att konkret svara på i en blogg. Detta för att de för den kyrkligt engagerade/ teologiskt reflekterande är rätt banala. Men det finns gott om litteratur att fördjupa sig i. Om man har intresse för lite mer objektivt resonemang.

 

Lite kommentarer dock.

Karl-Johan utgår från att det finns EN slags tro och att denna gestaltar sig på ett sätt. ”Att tro är att tro” som han påstår. (Ingen reflekterande troende, ingen teologisk kunnig skulle våga uttrycka sig på detta sätt.) Han kan dock inte i detta säga VAD som är Svenska kyrkans ”tro”, bara att denna är fel. Därmed är denna ”tro” som han då inte kan definiera också luddig. Vari luddigheten egentligen består av går inte att säga eftersom Karl-Johan inte definierat vad Svenska kyrkan har för slags ”tro”. Eller vad Karl-Johan anser att Svenska kyrkans ”tro” är. I samband med detta anser han också att Svenska kyrkan inte har varit osäkra och sökande förr. Vari detta osäkra sökande består av kan han inte definiera utan bara från sitt påstående om ett marknadsföring av ett ”grundkoncept”? Som jag påpekat ovan kan han inte rent teologiskt/ historiskt ge någon slags referens till att Svenska kyrkan skulle, om möjligt, ha ändrat ståndpunkt från säkra och icke sökande.

Hans eventuella referens till Svensk Pastoral tidsskrift är icke relevant för det är en, av många, kyrkopolitiska åsikter.

 

Ifråga om det ovanstående måste man då kunna konstatera att Karl-Johan faktiskt inte verkar förstå vad tro är, vad en kyrka är, vad en folkkyrka är. Möjligtvis kan det förklaras med att han inte själv är kristen och har någon slags tro. Men det är nog inte hela sanningen. Det som Karl-Johan framför är inte speciellt ovanliga synpunkter. Det är ofta samma påståenden som exempelvis många frikyrko medlemmar brukar anse om Svenska kyrkan. De kommer allt som oftast från sammanhang där man avger trohets löften i olika sammanhang och utifrån olika historiska omständigheter.

Möjligtvis får också många människor sin syn på tro och sina intryck av Svenska kyrkan  från media, som väldigt sällan har en kunskap om teologi/ religions vetenskap. Det blir alltså en mycket snäv bild förmedlad av människor utan reell kunskap/ erfarenhet i sakfrågorna.

 

Tro är ett subjektivt förhållningssätt som enbart är för den enskilde människan. Från min kristna synvinkel så är denna tro utgående från Gud och vi har som människa att bejaka eller förkasta denna. Men tron gestaltas alltid olika för olika människor.Tron kan också gestaltas tillsammans med andra.

Svenska kyrkan rymmer många olika syn på tro. Till skillnad då mot andra samfund. Svenska kyrkan har en någorlunda demokratisk organisation till skillnad då mot många andra samfund. De teologiska vinklingarna genomgår många olika stadier av reflektion innan de blir gällande för Svenska kyrkan som organisation. Detta är inte tro, utan förhållningssätt till tron.

I Svenska kyrkan är varje människa välkommen. Ingen avkrävs någon slags ”tros syn” för att vara välkommen in. Varje människa är lika mycket värd. Detta innebär inte en luddighet utan har en grund i Jesu bemötande av människor. Andra samfund kan ha andra uppfattningar.

Svenska kyrkan är alltså INTE ett samfund där medlemmarna avkrävs en speciell hållning och ett speciellt sätt som måste åtlydas.

Men genom dopet så förs den döpte in i kristi familj. Dopet är också medlemsgrundande.

Svenska kyrkan är en Evangelisk-Luthersk kyrka där dess förhållande till tro och bekännelse och lära finns stadgad i Svenska kyrkans kyrkoordning.

Det finns med andra ord en mycket stark historisk utveckling sedan ca 500 år tillbaka. Detta är att ha en tydlig ställning.

Många andra frireligiösa samfund och även andra medlemsorganisationer har en historia som går tillbaka endast ungefär 100 år.

 

Det är just här som Karl-Johan gått fel. Han vill att Svenska kyrkan ska vara på ett visst sätt. De ska tycka på ett snävt sätt. De ska avkräva dess medlemmar en speciell syn. När kyrkan då har en helt annan syn än vad han tror är gällande så är det kyrkan som har fel och inte att hans syn kanske inte har reell grund i historia, bekännelse.

Här vill då jag som varit medlem i Svenska kyrkan i 55 år påstå att det här är frågeställningar som alltid diskuterats inom kyrkan och därmed också har kyrkan inom sig alltid haft en självkritisk syn. Synen är också att försöka hitta ett språk som kan föra fram evangeliet på ett språk och uttryckssätt som är relevant för människan där denne befinner sig i tid och kontext. Detta kanske inte passar alla människor för det är många gånger svårt att förändra sig själv och tänka i nya banor.

 

Litteraturen om vad som hänt inom Svenska kyrkan rent historiskt och med diverse olika ståndpunkter är omfattande.

Svenska kyrkan är också en öppen organisation där rapporter och statistik finns att hämta för var och en. Det är inte, som i en del andra samfund, stängda för oberoende analyser. Kyrkan är därmed öppen för ett kritiskt analys tänkande.

Tyvärr kommer detta dock ofta i skymundan för diverse subjektiva känslomässiga ”tyckanden”.

 

Svenska kyrkan står för sin tro och försöker förmedla denna i sin tid.

Svenska kyrkan är alltså inte osäkra på sin tro. Tro och bekännelse finns väldokumenterad.

Svenska kyrkan är alltid sökande, som tur är. DET är grunden som faktiskt Jesus själv säger.

Svenska kyrkans tro är inte luddig, utan står stark och välkomnar alla människor i kristi efterföljd.

Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning i sin Evangeliska- Lutherska framtoning.

Svenska kyrkan har och har alltid reflekterat över sin roll och sin teologi.

 

MEN! Svenska kyrkan kanske inte står för något som Karl-Johan tycker att de skulle göra? Men det är ju en helt annan fråga.

Ingen skulle heller lyssna på om Karl-Johan ansåg att skärgårdsstiftelsen skulle tala om vägarnas skick och istället precisera sin uppgift som bilreparatörer eftersom de som bilreparatörer är luddiga. Olika organisationer, olika frågor.

Det går inte att se att en organisation med sin uppgift, sin teologi, sin historia, sina bekännelser, sina stadgar ska behöva ändra sig och ändra inriktning för att någon enskild medlem anser att de borde syssla med något annat.

I Svenska kyrkan får många olika synsätt plats. Dock inte alla frågor och inte heller det som inte ÄR Svenska kyrkan.

 

 

Karl-Johan anser också att folk flyr från Svenska kyrkan !

 

En mycket intressant och ofta förekommande åsikt.

Vart kommer den ifrån?Stämmer denna?

 

När man ser på antalet medlemmar måste man vara medveten om ifrån vilken nivå man utgår från.

Ja, det försvinner medlemmar från Svenska kyrkan. Men de försvinner från en mycket hög medlemsandel, nära 100 %.

Fortfarande är ca 70% av Sveriges befolkning medlemmar. Detta i en situation där befolkningen har många fler kristna inriktningar och även fler nya religioner finns nu i vårt nya pluralistiska samhälle.

Att tänka på är också att det ända sedan 60 år tillbaka varit tillåtet att välja religion i Sverige. Ändock har inte fler försvunnit ur Svenska kyrkan.

Sedan 13 år tillbaka är det inte en statskyrka och sedan 1996 är dopet medlemsgrundande i första hand.
Att det fortfarande är ca 70% som är kvar i SvK är fantastiskt. Vilken organisation kan uppvisa dessa siffror? Att betänka är också att alla frivillig/ medlems organisationer i Sverige minskar.

 

Karl-Johans syn på att folk flyr från Svenska kyrkan är därmed obsolet.

Karl-Johan, läs gärna också hur många som går i Gudstjänster, är engagerade i körer, konfirmation, dop etc så kommer du att finna att människor är mycket engagerade i Svenska kyrkan. Dock Ej tillräckligt många enligt mig. Jag vill naturligtvis att alla ska vara med

Men! De flyr inte.

 

HÄR kan man också läsa statistik om Svenska kyrkan.

SOM institutet rapporterar också om kyrkliga företeelser här.

 

Naturligtvis vill Jag att fler erkänner sig som Kristna. Men man måste också vara realistisk. Vi har i 2000 år kämpat för Guds rike så för mig får vi gärna kämpa i 2000 år till. Bara man försöker. Inte ger upp. Allt är självklart inte perfekt men det innebär inte att man ska svänga vimpeln efter varje nyck som någon enskild människa får för sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna

Läs gärna del 1 först

 

En annan journalist som tycker det är lite småmysigt att kasta ut lite strunt på Svenska kyrkan är Karl – Johan Karlsson i GT/ Expressen.

I sin krönika ”Helvetet borde avskaffas så anser han att kyrkan inte tillräckligt ”marknadsför” sin tro. Ska man marknadsföra? Finns det endast en tro? En syn på tro?

Antagligen för Karl-Johan. Kanske inte för de flesta kristna som dagligen brottas med sin tro. Det ingår så att säga i konceptet i relationen till Gud. Gud vill att vi ska brottas med Ordet.

Han ställer även frågan ”tror Svenska kyrkan på Gud”? Kan man överhuvudtaget ställa en sådan fråga utan att framställa sig själv i okunskapens dager? Kan en organisation Tro? Är det inte dess medlemmar som Tror och sedan går samman i Guds uppmaning till oss att sprida Ordet.

 

Vidare anser Karl -Johan det vara märkligt att det finns tvivel inom Svenska kyrkan? Tvivlet som för den troende är signalen på att det är en hälsosam tro som bejakar Gud till skillnad mot den statiska, fundamentalistiska.  Han anser att det finns en gräns för hur långt man kan backa från sin ”grundidé” för att verka trovärdig. Här visar sig problematiken för Karl -Johan. Han utgår från att det enbart finns en syn?En syn som alla måste anamma till punkt och pricka. Han funderar naturligtvis inte ikring om Hans syn på en ”grundidé” stämmer överens med kyrkan och dess troendes medlemmars syn på idén. Han utgår från att Han sitter med kunskapen, med sanningen om Idén! Dvs alla medlemmar inklusive kyrkan som organisation ska inte förhålla sig till sin ”idé” utan till Karl -Johans synsätt som Han vill att Idén ska vara. Karl- Johan för fram ett synsätt som oftast benäms fundamentalistisk eller möjligtvis ”bokstavs(o)troende”.

Det är en främmande föreställningsvärd för de flesta troende.

Likaså tar Karl -Johan upp frågan om helvetet. Han skrattar där över de som ägnat åratals studier åt teologi och mött massor av människor i olika stadier av själsnöd och deras problematisering av frågan och deras erfarenhet. Tanken går till den opportunistiske tonåringen som skrattar professorn rakt upp i ansiktet och tycker att denne har så fel. Tyvärr för den opportunistiske tonåringen och Karl -Johan. Erfarenhet kommer med införskaffad kunskap och levnadsvisdom.

 

Frågorna som ställs hos Karl -Johan är de frågor som konfirmandläraren får från sina tonåringar varje år, år efter år.

 

Sanningen är inte given. Sanningen söks………

 

 

 

 

 

 

Begrepp, ord kan det ibland finnas en vilja att ändra betydelse av för personliga syften.

Ibland uppstår situationer där vissa personer anser att just deras definition av begrepp och ord är det allenarådande. I sådana fall kan det vara bra att mycket tydligt definiera i vad mån definitionen är den gängse eller om man utvecklar sin egen definition. Många ggr krånglar debatter också till sig just genom att olika begrepp har olika betydelser och olika funktion i olika sammanhang.

Man bör dock betänka att, om man har definitioner som går utanför de gängse ramarna, att man alltid måste vara oerhört tydlig med vad man menar. Ett annat alternativ är naturligtvis att anamma uttryck som kanske är mer vanliga. Framförallt i de sammanhang där man då diskuterar.

 

Ibland uppstår också hos oss människor att den egna självbilden kanske inte riktigt korresponderar med hur andra ser på en. Det kan bestå av olika slags missförstånd men det kan också bestå i att man själv inte riktigt förstår hur det man säger uppfattas. (Kanske pga språkförbistringar, olika slags kulturer olika slags erfarenheter eller utbildning etc.) Det kan till exempel vara att man uppfattar det någon säger som en förvanskning, som en lögn, medan den uppfattningen som framförts kanske är en mycket vanlig uppfattning hos andra. Att på ett eller annat sätt försöka sig på att få andra människor att tänka likadant som en själv eller att framhärda i en uppfattning om ”att så här säger jag, och så här menar jag, så här ska du tänka” medan det man säger uppfattas på ett helt annat sätt hos andra är tämligen meningslöst.

Ett bättre alternativ torde vara att reflektera över det man säger och kanske tom fundera över om man ska ompröva sitt språkbruk så att det man säger blir betydligt klarare. Om man nu strävar efter klarhet vill säga?

 

När man som åskådare ibland läser olika debatter slås åtminstone jag över med vilken hätskhet debatter fortlöper. Det verkar finnas en slags automatisk dramaturgi som accelererar tills debattdeltagarna inte verkar veta vad som debatteras och det går därför ofta över i person”omdömen”.Även raljanta nedlåtande omdömen verkar vara ett knep som tas till när hätskheten tar över förnuftet, kunskapen eller förståndet.

Om man borttager de sk ”trollkommentarer” som förekommer på diverse diskussionssajter, där det tydligen gäller att skrika högst och med det mest frustrerande tillmälet mot den andre, så tycker jag att person- omdömena har blivit förvånansvärt obehagliga hos professionella tyckare och en del tyckare med olika slags mediautbildning i grunden. Jag vill påstå att det nuförtiden har gått så långt som att ”vanliga” relativt sansade kunniga människor inom olika områden drar sig för att framställa sin åsikt, sin kunskap, av rädsla för att de ”professionella” kastar sig över dem med tillmälen och osakliga påhopp långt från vad grundfrågorna egentligen handlar om. Ett demokratiskt oroande fenomen.

 

Alla som representerar en religion och vågar stå för detta kommer förr eller senare i en situation där det inte längre handlar om sakliga åsikter och debatt utan debattmotparter brukar slå till med diverse tillmälen. I mina ögon så är det en självklarhet att den som anser sig vara tvungen att utnyttja tillmälen av sådant slag redan har intellektuellt förlorat, men kanske vunnit i andras (egna gängets) ögon.

 

Senaste året har vi sett ett antal debatter framföras angående olika områden såsom religion, samhälle, existentiella gruppers berättigande och frihet, identiteter, filosofi, humanism, ateism, politik etc. Ofta sammanblandas och sammanvävs frågeställningarna så att begrepp och ords betydelser verkar mycket konstiga eftersom de kan ha olika betydelser inom olika områden.

 

Begrepp som ofta dyker upp i dylika sammanhang är ex ”samhälle”, ”stat”, ”sekulär(sekularisering)”, ”humanism”, ”ateism”, ”allmän”  mfl.

 

Vad menas egentligen med dessa ord? Går det att avgöra? Kan man utan vidare föra över ett begrepp/ord från ett område till ett annat utan reflexion?

 

Enligt min mening bör man vara försiktig. Det har, åtminstone i mina ögon, årets olika debatter tydliggjort.

 

För att belysa problematiken ger jag några exempel. Dessa är långtifrån heltäckande och kan självklart problematiseras.

 

Vad är ex begreppet samhälle för något? Är det en grupp inom en nationalstat? Är det alla grupperingar och enskilda representanter i en nationalstat? Är det en socialiserad grupp oberoende av nationalstat? Finns det olika samhällen i en nationalstat? Eller är samhälle liktydigt med staten? osv.

Kan vi kanske göra det lätt för oss och säga att det är en massa människor som lever någorlunda tillsammans och deltager i gemensamma och icke gemensamma aktiviteter. Ett slags sociologiskt system? Till dessa frågeställningar kan vi säkerligen lägga ett flertal till.

En vanlig betydelse, enligt mig, är att säga att samhället är någorlunda liktydigt med alla oss som befinner oss inom en geografiskt begränsad yta och där vi förekommer i olika organisationer, sammanslutningar, ideologiska och religiösa system och där vi på olika sätt ska samverka för att vi ska få det att fungera för oss alla (i den bästa av världar)

 

Andra skulle vilja beteckna samhället som ”det allmänna”. Enligt min mening helt missvisande eftersom ”det allmänna” i sig försvårar problematiken. Är allt i ett samhälle allmänt? Allmänt betecknar i många sammanhang det av staten reglerade (och oftast finansierade). Om man därmed använder beteckningen allmän såsom giltig för alla så är inte samhället så uppbyggt så att alla har giltig rätt/ skyldighet till allt.

 

Likaså skulle en definition av Stat kunna vara den för människorna i ett samhälle rådande ordningen ang  lagar och förordningar (rättsordningar) myndigheter, offentliga förvaltningar etc. Kanske i ett demokratiskt samhälle det som utgår från den av folkviljan konstituerande makten över vårt gemensamma?

 

Att ha en klar definition över en klar skillnad mellan stat och samhälle är svårt. Staten är alltid en del av ett samhälle. Dock är, enligt mig, alltid samhället större än staten.

 

Sekulär skulle kunna definieras som en neutral hållning till olika slags tros /existentiella frågor. En annan, mer vanlig, definition kan hänföras till att sträva efter att göra religionen till enbart en privatsak och att religionens uttrycksformer ska minska i betydelse/ ej få finnas i exempelvis ett samhälle. En tredje definition kan vara ett avståndstagande från alla slags religiösa förhållningssätt. Det finns fler definitioner.

 

Jag menar att man kan och i viss mån bör reflektera över alla dessa definitioner av begrepp och ord (mer eller mindre giltiga i olika sammanhang) om man deltager i debatter. Om man inte gör detta riskerar man, som vi har sett under året, att hamna i olika spår som omöjliggör ett vettigt resonemang. Av det följer därmed också för den observante att det är svårt att därmed peka på att ett förhållningssätt är sant och andras förhållningssätt/ tolkning är fel eller lögn. Det blir ju snudd på infantilt att anse att någon som har en annan åsikt än en själv är en som far med osanning bara för denne inte delar ens egen självbild/uppfattning. Den som anser att någon far med osanning har att med klarhet (bevisbörda) fastslå en sådan anklagelse. Kan motparten därmed göra gällande en rimlig (eller allmän) tolkning så faller ”lögn argumentet”. Man står då med den vetskapen om att man har påstått att någon är en lögnare vilket i andra sammanhang utanför nät och media skulle kunna betraktas som förtal.

 

Min åsikt är att vårt samhälle bör grundas på alla människors lika värde och en demokratiskt grund för att säkerställa det statliga. Det statliga bör även vila på en sekulär grund.

En del hävdar, som jag, att staten ska vara sekulär, en del har åsikten att det ska den inte vara, en del verkar likställa stat med samhälle och vill ha ett sekulärt ”samhälle” medan andra följer en linje av en distinktion mellan stat och samhälle men vill se både ett sekulärt samhälle liksom stat.

 

Om vi utgår från en vanlig (den vanligaste?) uppfattning om samhälle, dvs att det består av alla människor som interagerar på olika sätt i olika slags system inkluderat staten, så måste man utifrån det då reflektera i vad mån ett sekulärt samhälle då innebär. Kan man hävda med trovärdighet, utifrån den gängse betydelsen av sekulär, hävda att man förespråkar en slags åskådningsneutralt synsätt när man hävdar att samhället ska vara sekulärt? Det är ju snarare tvärtom!

I förenklad form: Samhället är Vi alla i alla olika konstellationer. Sekulär strävar efter ett förminskande av religion eller i sin snällaste uppenbarelse en neutral hållning till religion. Förespråkar man då att alla vi människor i alla våra konstellationer (=samhälle) ska vara neutrala eller/och förminska religionen (sekulär) så strävar man efter att människorna i sina olika konstellationer inte ska få utöva religion eller religiösa interaktioner. För gör de det så agerar de inte neutralt.Vi människor är inte neutrala och vi ingår inte i neutrala konstellationer. Dvs det som gestaltar ett samhälle kan inte vara neutralt och därmed bör man inte heller kunna sträva efter ett sekulärt samhälle eftersom man då per automatik begränsar människans fri och rättigheter. Man strävar efter att begränsa människan att vara människa.

Enligt min mening så förespråkar därmed människor som säger sig vilja ha ett sekulärt samhälle ett samhälle där religion och religiösa människor i samspel inte ska få finnas. Jag vill mena på att människor som framför ett sådant synsätt på ett icke reflekterat synsätt ohederligt framför en begränsning av religionsfriheten. Deras vilja att hävda att alla slags åsikter i ett sekulärt samhälle ska få finnas i det samhälleliga demokratiska rummet är en schimär. Det kan möjligtvis definieras som att alla slags åsikter ska få finnas i ett livsåskådningsneutralt rum. Men detta är inte ett sekulärt rum enär sekulär tar avstamp mot religion i sin grundliga betydelse.

 

Att sedan de flesta av oss förstår att ett sekulärt samhälle är en omöjlighet eller en utopi (beroende på sina personliga strävanden) gör det inte lättare.

Om det är som så att människor som i dagsläget menar på att sekulär är detsamma som livsåskådningsneutralt får de då gärna använda detta senare ord. Livsåskådningsneutralt innebär att vi alla får ha vilka ideologiska, religiösa eller andra slags åsikter som helst och även organisera oss som individer i sammanslutningar utifrån det som behagar oss. Dvs vill man gå samman  och föra fram religiösa åsikter ska detta få göras utifrån samma premisser som gäller alla andra människor och deras sammanslutningar.

 

Återigen! En sekulär stat måste eftersträvas. Staten sätter ramar utifrån folkviljan med beaktande av diverse rättigheter.

Vi alla som gestaltar samhället ska finnas i ett livsåskådningsneutralt, öppet och fritt gemensamt rum.

Men försök inte blanda bort korten med att flytta ut sekulär stat begreppet ut på den samhälleliga arenan. Detta låter sig inte göras.

 

 

 

 

 

Christer Sturmark ser en sekt?

På twitter kan man se att förbundet Humanisternas ateistiske och vetenskapstroende ordförande Christer Sturmark ser Seglora Smedja som en möjlig ”sekt”. Han säger ”Seglora Smedja börjar alltmer att likna en sekt. Hur länge till finansieras de av Svenska Kyrkan?” Till detta länkar han också till Seglorans egen hemsida?

Vad vill nu Christer Sturmark med sin ”visionära syn” och hans hänvisande länk. Det är lite svårt att få grepp om. Men Jag följer hans länk för att se om den kan ge något svar på Sturmarks påstående och eventuella vision.

 

Hur jag än letar på Seglora Smedjas hemsida kan jag inte finna något som talar för att det skulle ligga en sekteristisk stämpel över Smedjan.

Snarare tvärtom. På hemsidan finns det tydligen många artiklar av de mest skiftande slag och skrivet av många olika debattörer. Det finns dessutom möjlighet för alla andra (även icke medlemmar) att kommentera det som skrivs. Jag kan därmed inte finna att Smedjan framställer det som att det enbart finns en speciell ”sanning”. Jag kan inte heller finna ut att det skulle finnas någon speciell auktoritär karismatisk ledare, utan ledarskapet ser ut att vara delat mellan flera personer av båda könen. Att bli medlem är också frivilligt och det ser ut att vara enkelt att också gå ur. Det finns inte heller något som tyder på att det framställs som att Smedjans egna medlemmar är de ”riktiga/goda” och icke medlemmar är de”oriktiga/onda”. Inte heller kan jag finna något som tyder på att Smedjan försöker alienera sig mot samhället och i det här fallet även SvK, Snarare verkar det som att de är så pass öppna mot samhället att de ådrager sig kritik från andra kristna människor.

 

Det ovanstående är de absolut mest basala frågorna man ställer sig när det gäller sekter och för att utröna om en grupp kan anses vara en sekt eller på väg att bli.

Jag kontrollerar även de mer svåra frågorna såsom asketism, egalitärt, speciell kunskap eller upplysning, konflikt med omgivningen, exklusivitet mm. Naturligtvis är det svårt att utifrån en hemsida göra en klar bedömning över de ovanstående frågorna men jag kan inte finna ut att det på något område kan vara tal om ”en sekt”. Eller att det på något sätt kan vara som så att det är på väg att bli en sådan. Inga av de allvarliga tydliga kriterierna för en sekt står att finna.

Här skiljer sig därmed min obetydliga kunskap grundat på den ”vetenskapliga” kunskapen om sekter gentemot den i många sammanhang ofta framförda devisen från förbundet Humanisterna och dess ordförande Christer Sturmark att vetenskapen är det viktiga. Tydligen har ändå Sturmark en kunskap om framtiden i sitt visionära uttalande om att Seglora Smedja är på väg att bli en sekt som vi andra inte kanske har kunskap om, får ta del av eller som kan utrönas genom den kunskap som brukar användas angående sekter. Sturmark ser alltså något på Seglora Smedjas hemsida som inte kan skönjas med blotta ögat genom skriften. Intressant.

 

Blev jag då något klarare över vad Sturmark egentligen vill säga med sin syn in i framtiden? Svaret torde vara nej.

Möjligtvis med den reflektionen att kunskapen och tron tydligen inte står långt ifrån varandra hos en del! Hur de än vill beskriva sig och se sig själva.

 

 

Tänkvärda citat!

 

”There can never be absolute certainty or final form to any understanding or praxis of the truth. We will know God,s truth only as we do it, and from doing it learn to do it more truthfully. When such is our knowing, then the truth will set us free.”

 

”The faith life of the people must be informed by the reflection, research and systematic investigation of the theological and biblical community. But the reflection of the scholars should be grounded in and arise from the lived faith of the Christian community.”….”the official magisterium must also listen to and be informed by the sense of the faithful. The official magisterium cannot claim to have a short cut to the truth; it must be informed by the research and scholarship of the theological community.”

 

”The participants in shared praxis, then, shared in dialogue their critical reflections on their present action.”

”Dialogue begins with one´s self”

”Two essential activities are constitutive of dialogue, telling and listening.”

By listening to others disclose themselves to me, I can help them discover themselves. And in disclosing myself to others, I can discover myself. If the dialogue is an expressing/hearing of our reflective stories and visions, then there is in it for everyone the possibility of discovering much more than we set out to disclose.”

 

”Much more than the mere words or gesture of the other must be ”heard”. Our task in dialogue is to hear the whole world and person those expression bespeak. Only in this way can either of us be affected by the exchange”.

 

//Thomas H Groome

 

”How falsely a listener may construe what we say if he takes only our words.”

// Douglas Steere

 

💡 😯  ——->>  TÄNK IGEN PÅ OVANSTÅENDE ❗  😕 ❓ 💡 😀