(predikan) Inför helgen träffar vi nog många människor……

….och därför kastar jag upp en gammal predikan. Fastän en predikan aldrig blir bra i skrift, för författaren (dvs jag) tänker alltid in vad som ska betonas och tryckas på.

Någon som inte är oteknisk som jag får kanske lära mig hur jag ska kunna läsa in mina predikningar och få in dem här på bloggen 🙂

För ett tag sedan så råkade jag zappa runt på TV kanalerna. Man sitter där lite förstrött och så helt plötsligt känner man igen något. I mitt fall var det en gammal film som heter G. En, om jag ska vara riktigt ärlig, riktigt usel film. Men jag kommer ihåg att Jag, när den kom på 80 talet ändå greps tag. Jag var en aning yngre då…hm?..och kanske lite väl naiv. Men G som filmen heter står också för ordet Gemenskap. Och det var nog det jag, eller vi som då var en aning yngre, kände. Vi kände gemenskap för den handlade just om ungdomar och hur de behövde varandra.

Jag tror nog att de flesta av oss  under olika perioder i livet haft ett behov av gemenskap. Ibland stort, ibland litet behov. Ibland kanske behovet inte heller har stämt ihop med det som vi har kunnat finna. Ibland har det kanske handlat om att man gärna vill finna en kärlek. Ibland kanske bara om att finna ett arbete, som förutom lönen, ändå ger just gemenskap. Någonstans att gå, någon att prata med, någon att se.

Men jag är också övertygad om att vi allihopa många gånger har funderat på hur i hela friden ska jag få gemenskapen att Fungera. Hur ska jag, hur ska vi, kunna leva tillsammans. Hur ska kärleken kunna hålla. Hur ska jag kunna stå ut med de där arbetspolarna som faktiskt är rätt knäppa, när jag ser efter.

Fast behovet ibland är stort så är ”Att leva tillsammans” inte lätt.

Men Nu ska jag ge Er den rätta lösningen. 🙂  Den enda rätta sanningen om hur lätt det är med gemenskap och att kunna leva med andra människor!

Näääääää….:!: ….så säger de möjligtvis i TV shop. Där finns ju svaret på allt.

Jag kan naturligtvis inte ge oss alla svaret med stort S! Absolut inte.

Men kanske kan vi ändå få lite vägledning, kanske lite att reflektera över. Kanske något att ta till oss hur man kan vara när man vill leva tillsammans. Om hur man kan och ska bete sig mot andra människor. Mot de som man kanske gillar men även mot de som man ogillar.

Vi hörde i Gammeltestamentliga texten som Bo läste om Rut. Den bibelberättelsen handlar om en tid då allmänt förtryck av främmande folk var det som var det naturliga.

Rut som gör allt för sin svärmor är från ett främmande land, från ett främmande folk som Israel ofta var i krig med.

Hela berättelsen om Rut speglar att det inte är blodsbandet som är det viktiga i Guds ögon utan hur man behandlar sin nästa.

Jag tycker det är mycket intressant att reflektera över att,som kristen, se att Rut som en av anmödrarna till både kung David och sedan då också Jesus, är en främling, en inflyttad, en invandrare.

Man kan också ställa sig frågan om varför inte Rut flyttar tillbaka till sitt land? Har hon kanske fått en ny viktig plats i livet, ett nytt sammanhang, ett nytt land, nya vänner?

Men även Boas handlingar är tänkvärda i och med hur han tar emot kvinnan Rut som förutom att ha lämnat hela sin familj, hela sin släkt och sitt land nu även hamnat i svårigheter efter att hennes make har dött.

Boas ser godheten i Ruts handlande även fast hon är en främling från ett annat land. Han tar denne invandrare under sitt beskydd och hjälper henne.

Både Rut, när hon osjälviskt hjälper sin Israelitiske gamla svärmor och Boas som hjälper den invandrade Rut speglar tydligt att i Guds ögon så är inte nationaliteten eller kanske religionen det som är det viktiga, utan det är hur man behandlar sina medmänniskor, sin nästa, den man möter, den man ser.

Berättelsen om Rut och Boas visar att människor från mycket olika miljöer och sammanhang mycket väl kan leva tillsammans.

I Episteltexten som Anders läste hörde vi om Tabita.

Under hela sin livstid arbetade hon osjälviskt för andra människor. Hon hjälpte de fattiga och ställde upp för de behövande.

Hon är känd och älskad där hon lever och vistas. När hon går bort sörjer mängder av människor och när Petrus uppväcker henne är det för att visa på att ett osjälviskt arbete i Guds anda till alla fattiga och behövande är något mycket viktigt och gott i Guds ögon. Det visar på den kärlek som alltid utgår från Guds kraft.

Det är en berättelse som visar oss hur Gud vill att vi ska leva tillsammans med andra människor.

Det finns också i episteltexten dock en liten mening på slutet som man kanske inte riktigt lägger märke till.

Det står: ”Petrus stannade någon tid i Joppe (staden) hos Simon. En garvare.”

Petrus är en mycket viktig person, han är ju den som varit med alla gånger som Jesus uppväckt döda. Han inte bara träffar Simon utan han umgås och sover över hos denne, Garvaren Simon.

En garvare är en person som håller på med skinn och därmed döda djur.  Allt som var dött var också orent enligt den judiska lagen. Garvaren Simon föraktades därför av många. Han var en till viss del utstött person ur samhället. En som man som rättrogen Jude helst inte ville förknippas med.

Petrus visar med klar tydlighet att förutfattade meningar från det omgivande samhället inte är det viktiga.

Petrus visar på att man som Kristen mycket väl kan gå emot samhällets ojämlika syn på människorna.

I evangelitexten som jag läste berättas om Jesus och man blir, tycker jag, först förvånad över att Jesus inte går ut till sin familj när de kallar på honom. Har man också läst hela Markusevangeliet vet man också att det finns en viss spänning mellan Jesus och hans familj. Vi förstår ju att familjen hade svårt med Jesus under en tid. De var bekymrade över Jesus beteende och de trodde nog att han hade blivit lite tokig, lite knäpp. Han gick ju faktiskt omkring och gjorde rätt konstiga och ovanliga saker och pratade underligt och till många ovanliga människor.

Dessutom bråkade han med familjen. I den tiden så var det inget man gjorde. Man höll ihop.

När nu Jesus sitter i ett hus, som en Rabbi, som en lärare, med en massa människor runt omkring sig kan vi kanske ändå tänka oss in i hur Vi reagerar om våra biologiska familjemedlemmar helt plötsligt kommer upp på jobbet. Kanske till kontoret när man sitter i ett viktigt möte eller på en kurs. Skulle vi då bara helt plötsligt lämna allt och utan att veta vad de vill gått ut till dem? Jag är inte så säker på det. Var sak har ju sin tid och är det inget oerhört viktigt så bryter man inte upp hur som helst.

Den här möjligtvis,a spänningen som kanske finns mellan Jesus och hans familj ska vi inte förstora upp. Det är inte en brytning med hans biologiska familj som är det viktiga i texten.

Jesus sitter nu omgiven av människor som vill höra honom tala, tro på honom och det som han har att säga.

I församlingen finns alla gånger lärjungarna. De som hade varit enkla fiskare, avskydda tullindrivare, upprorsmakare och där sitter även säkert människor med högst varierande bakgrund

Han sitter där och ser sig om på alla dessa olika slags människor och säger att just De är hans mor, hans bröder och systrar.

De är hans familj. För just de som vill göra Guds vilja är att betrakta som hans familj.

Att han säger just så är inte för att utesluta sin egen biologiska familj. Det skulle ju vara mycket konstigt för Vi vet ju hur trogen – tillitsfull Jesus mor, Maria, är Gud och Guds ande.

Nej vad Jesus just där gör är att utmana det omgivande samhället. Det samhälle som såg den biologiska familjen, släktingarna, stammen som det viktiga att tillhöra och förlita sig på. Tänk!Så är det fortfarande i många samhällen i världen.

Jesus gör just där en utvidgning av hela familjebegreppet. Det finns, anser han, det som är viktigare än den biologiska släkten och Det är den ärliga tron på Gud och viljan att göra Guds vilja.

Jesus skapar just där och då en ny gemenskap, ett nytt slags släktskap, ett nytt slags hushåll. Ett hushåll med Gud som Moder och Fader. Det är grunden till det Kristna huset!

Men! Han gör inte bara det.

Genom att säga att den som gör Guds vilja är hans släkt , hans hus, så slår han också sönder barriärer. De barriärer som håller vissa människor utanför.

Det är inte bara den biologiska släkten där du föds in som är det viktiga Nu!

NU! Kan Vem som helst bli medlem i familjen, i Guds familj.

Det spelar ingen roll om Du är Jude eller Grek, Svensk eller Arab, Afrikan eller Amerikan.

Det spelar ingen roll om Du är svart, vit,gul, röd, grön eller kanske till och med blå.

Det spelar ingen roll om Du är vuxen eller barn, man eller kvinna.

Det spelar ingen roll om Du är rik eller fattig, utbildad eller outbildad.

Det spelar ingen roll om Du är asexuell, heterosexuell eller homosexuell.

Jesus hus, Guds familj, har inga samhälleliga eller världsliga gränser.

Det är ett hus, det är en familj som har en vilja att leva i gemenskap med Gud.

Att som människa leva tillsammans i en kropp fastän vi är olika till utseende och sätt.

Men! Hur lever Vi i gemenskap med alla människor och i gemenskap med Gud?

Det är inte lätt. Det är absolut inte lätt.

Det finns ingen snabb fix. Ingen TV shop där du kan handla alla svar.

Men vi måste försöka. Om vi vill tro att Gud är alla människors ursprung så bör vi acceptera att alla människor är olika men ändå sprungna ur Gud.

Det betyder inte att vi måste acceptera alla beteenden.

Men det bör, om vi ska leva efter Guds vilja, innebära att vi efter vår absolut bästa förmåga ändock måste försöka se den andra människan.

Vi ska se den andra människan så som vi ser oss själva i en spegel. Och, ska vi vara ärliga, så gillar vi inte allt hos oss själva, eller hur? Nog funderar vi ibland över hur vi beter oss och alla konstigheter vi alla gör ibland.

Men vi accepterar oss själva oftast ändå. Även fast det ibland tar emot.

Så, bör vi också närma oss den andra människan. Vi kanske inte gillar allt. Vi ska ändå acceptera den andra såsom Guds varelse, Guds vän och därmed även vår vän.

Vi måste anstränga oss att leva tillsammans. Det är en aldrig sinande kraftansträngning men den är viktig i Guds ögon.

Vi tillhör Jesu hus, Guds familj.

Gud som faktiskt accepterar Dig och även mig såsom de vi är. Gud som faktiskt älskar oss precis sådana vi är, med alla våra fel och brister.

Gud som hela tiden står vid vår sida och hejar på och säger: Jag älskar Dig!

Kan vi inte försöka hjälpa Gud genom att försöka acceptera och älska vår nästa? Och förstå att alla är inte lika. Vi är inte lika, för Vi är Guds barn. Skapade olika men lika mycket älskade.

Låt oss hjälpa Gud! Se Din nästa såsom du ser dig själv.

Och!

Glöm aldrig bort att Gud ser just Dig och älskar just Dig.”

Biskop em Lennart Koskinen tar upp….

…en viktig fråga i Kyrkans Tidning 23 maj. I en nyanserad kort analys belyser han vilka det är som ska kunna erbjuda Guds gemenskap och samhörighet..

Frågeställningen börjar med vad det egentligen är att vara en församling och vilka det är som är församlingen. Han ställer frågan vad som man kan tänkas göra med alla de vigda som inte är ”aktiva” såsom tjänstgörande längre. Dessutom anser jag att den viktiga frågan vad vi alla kan bidra med berörs.

På många ställen är engagemanget från alla medlemmar utbrett och viktigt för hela verksamheten medan den på andra ställen är mycket låg och verksamheten mer har karaktären av att ”de professionella” ska tillhandahålla en verksamhet, en slags kristen nöjesfabrik. Hårt sagt tycker nog en del. Må så vara. Det är svårt att ställa om från gamla invanda mönster och se att vi framöver i allt högre grad kommer att avlägsna oss från statens beskyddande tak och lära sig att stå på egna ben.

Jag anser att alla som anser sig vara medlemmar i kyrkan faktiskt har ett ansvar att efter sin förmåga bidra med gemenskap och samhörighet. Åtminstone om det är som så att man skulle vilja. För att man ska fundera över tanken på att vilja måste alla medlemmar dock få en möjlighet att ”vilja”. Alla medlemmar måste respekteras och deras egna förmågor tas till vara. Många exempel finns på att det inte jämt är så. Ibland verkar det finnas hos en del ”ämbetsbärare” en rädsla för vad andra de facto kan. Hos andra finns en övertygelse om en slags extra ”överkraft/tro” hos den som är ämbetsbärare och att denne då är lämplig för alla områden. Det är dock som så att många ämbetsbärare är mycket bra skolade, kunniga och öppna. Men som i det övriga samhället så är de naturligtvis inte skolade på ALLT. Som anställda har de dock ett särskilt ansvar. Detta ansvar kan dock aldrig anses gälla inom alla områden. Varje enskild individ har sin speciella karaktär och förmåga och, menar jag, måste få möjlighet att axla detta ansvar även inom kyrkans väggar. Det finns ett resursslöseri inom kyrkans väggar. Ett obearbetat kapital som finns där alldeles gratis och som innerst inne bara väntas på att kunna förverkligas.

Nu finns det på många ställen en rädsla över vad kunskap kan leda till. Jag har exempel på där  människor som studerat teologi inte tas till vara fastän de erbjuder sig. I ett fall blev svaret från en ämbetsbärare till en som hade betydligt mer akademiska poäng, än ämbetsbäraren ifråga, inom fler områden inklusive religionsvetenskap att ”ja just nu kan det inte finnas någon plats såsom gudstjänstvärd eller kyrkovärd, men kanske du kan få koka kaffe”. OBS, det är inget fel i att koka kaffe men det är ett resursslöseri.

Ibland får man en känsla av att folk ifrån andra samhällsområden med gedigna kunskaper ses som ”hot” istället för möjlig kapacitet. Finns det en rädsla från vissa kyrkliga företrädare/ anställda vad andra människor kan tillföra?

Jag anser inte att kyrkan har råd med detta resursslöseri. Vi har fantastiska musiker och massor med olika musikkonstellationer inom kyrkans väggar som erbjuder människor många härliga möten. Kan man inte gå vidare? Varför kan inte kyrkan använda sig av den professionelle ekonomen till hjälp för medlemmarna i kyrkan? Snickaren som går i mässan kanske vill erbjuda sina medmänniskor kunskap och hjälp? Juristen? Eltjejen?Trädgårdsarbetaren? Läraren? och många många fler.

Lennart Koskinen tog upp de pensionerade ämbetsbärararna. Hur är det med de som studerar? Men låt det inte stanna där. Vi har inte ”råd” i ett framtidsperspektiv att låta kunskap och olika förmågor gå kyrkan ur händerna. Människor måste få lov att deltaga. Kyrkan kan inte i framtiden vara en slags ”kyrklig, kristen nöjesförmedlare”. Ska man vara trogen evangeliet så måste vi hjälpas åt. Alla måste då också få en möjlighet att blomstra och att hjälpa andra att blomstra. I den kristna familjen ska allas förmågor tas till vara. Ämbetsbäraren är EN sådan förmåga. Det finns dock fler! Var inte rädda, släpp fram medlemmarna, släpp fram människorna!

Är man emot Jesus för att man tycker att Jesusmanifestationen är ett jippo som inte tar varje människas lika värde på allvar?

Varje år kommer diskussionen upp bland vänner, bekanta och diverse tidnings och bloggsidor om Jesus manifestationens verkan eller jippoart.

Jag är för Jesus! Konstigt vore annars! :)…men jag är emot Jesusmanifestationen och har så varit från första början.

Naturligtvis är det suveränt att gemensamt kunna ge sin kärlek till det som betyder väldigt mycket i sitt liv. I alla Kristnas liv. Men det är just betoning på gemensamt som Jesusmanifestationen genom åren har haltat på.

Jag menar på att det för det mesta finns mycket som kristna från olika håll kan se och samsas om och Jesus torde vara den ultimata samlingspunkten.Men från första början har Jesusmanifestationen initierats och drivits fram av många kristna företrädare, som inte i sitt vanliga liv och kristna gärning just ser det gemensamma kärleksidealet som Jesus står för, som något man bör hålla sig till i sitt världsliga liv. För samtidigt utesluter de vissa kategorier människor som har en livsstil eller åsikter som inte är som deras egen.

Många personer i min omgivning har påpekat att det är ett godhjärtat syfte med Jesusmanifestationen och det kan jag nog hålla med om. Men kan även den mest godhjärtade sak sanktioneras när människor som driver saken faktiskt motverkar alla kristnas rätt till Jesu kärlek.

Om man nu sätter sig ner och ser på de drivande krafterna och enskilda som har drivit fram Jesusmanifestationen slås man av vilken syn de exempelvis har ifråga om synen på Homosexuella och homosexualitet. Även synen på andra religioner har varit ett kärt ämne hos en del av Jesusmanifestationsförespråkarna. Det finns, menar jag, en aura av exklusionstänkande som ibland går över gränsen för det som jag anser att Jesu kärlek faktiskt står för.

Andra har dock andra åsikter än jag och det är helt okey. Vi tänker och tolkar inte lika. Men, jag vill mena på, att om det är som så att man ska få en stor generell acceptans för en reell Jesusmanifestation så måste de stora grupper som faktiskt står för människors lika värde och Guds kärlek beredas plats i lika hög grad som de kristna som står för ett motsatt förhållande. Så länge som de grundläggande förhållandena som funnits från första början i Jesusmanifestationens styrande är en syn på att alla kristna inte har lika mycket värde som alla andra, så länge kommer också Jesus inte att kunna manifesteras i en totalt övervägande gemensam syn. Jesu kärlek finns för alla människor och det borde vara hög tid att alla kristna inser att Kärleken Är till för alla.

Om man sedan i sitt vardagliga liv vill tillhöra en gruppering som gör skillnad på människor så får man naturligtvis göra detta men om man gemensamt ska stå upp för Jesus så måste de ledande personerna faktiskt stå för en syn som framhärdar alla människors lika värde. Annars blir symboliken ”Jesus kärlek är för alla….nästan alla”.

Svenska kyrkan är som bekant tvehågsen i den här frågan. Någon helt officiell hållning har inte åstadkommits utan varje kristen medlem i kyrkan får stå för sitt förhållningssätt. Jag hoppas att frågan faktiskt börjar belysas starkare inom SvK. Det är ingen hemlighet hur Jesus manifestationens syn har varit på olika människor genom åren och där de SvK representanter som har haft för avsikt att deltaga sedan har ändrat åsikt. Varför? Tänk!

Nu ser vi återigen hur Jesusmanifetsationen intar en hållning mot vissa grupper. KRISS och projektet ”Religion hjärta hbt” är inte välkomna att ha ett informationsstånd på manifestationen. Det är möjligt att det kan finnas naturliga administrativa saker som gör att de inte är välkomna fastän andra likartade grupperingar, exempelvis SvK,s politikergrupperingar, fått deltaga. Det märkliga är dock att just KRISS och projektet ”Religion hjärta hbt” inte får deltaga med betoningen på den historiska bilden av Jesusmanifestationen. Hade det funnits en vilja från manifestationsledningens sida att betona att alla är välkomna till Jesu kärlek så hade detta varit ett ypperligt tillfälle att börja försöka sudda ut Jesusmanifestationens historiska mörka förflutna från manifestationens start. Nu har de dock agerat i motsatt riktning och tolkningen torde vara att Jesusmanifestationens ledning och påtryckande grupper agerar utifrån en exkluderande agenda. Den agenda som faktiskt varit synlig från första början för de som inte viljat ha skygglappar för ögonen.

Man kan inte bortse från vilka det är som har varit drivande i Jesusmanifestationens historia.

Reaktionerna mot Jesusmanifestationens ledning är stark. Bla här från Missionskyrkan, här från Andreas i Pingstkyrkan, här finns Tro och Solidaritets syn, här skriver KT, här finns det på SvT, här skriver humanistbloggen, här Seglora smedja, här Domprost Åke Bonnier + många många fler bloggar….

Tyvärr saknar jag kommentar från Svenska kyrkan och från Svenska kyrkan, Stockholms stift.

Själv kan jag enbart Be för att även de som vill ha en Jesusmanifestation får en insikt i vad ordet ALLA betyder. Då, först då, kan vi börja att gemensamt organisera en manifestation för oss ALLA människor. En manifestation för Jesus. Jesus som inte gjorde skillnad på människor och välkomnade ALLA till Gud ❗