Vad kommer vi egentligen att heta i framtiden?

 

Råkade se på statistiken över de vanligaste namnen i Sverige.

Anna och Lars är som vanligt de vanligaste förnamnen  med Andersson som det vanligaste efternamnet följt av Johansson.

Det efternamn som vi oftast använder om oss svenskar verkar därmed vara distanserad. Svensson kommer lite längre ner.

Vem vet, ”vi” Svenssons kanske inte är så mycket Svenssons eller ens ”svennar” som vi kanske tror?

Nya på listan av efternamn är också Ali respektive Mohamed på platser runt 80.

 

Funderar därmed också på när vi i Sverige kommer att ha andra vanliga namn kombinationer.

Typ Anna Mohamed eller Lars Ali ?

Eller varför inte Ali Johansson eller Mohamed Andersson? För efter vad jag förstår så är både Ali och Mohamed även vanliga förnamn.

 

Men det är intressant och tänka oss alla dessa kombinationer.

Och tänk när vi inte ens behöver fundera på om detta är vanligt eller ovanligt. Ungefär tvärtom vad jag gör just nu.

Har vi då kommit lite längre?
För speglar inte också våra namn hur vi ser på varandra? Åtminstone oavsiktligt?

Fast hos en del tyvärr avsiktligt!

 

I frid över oss alla. Vad vi än heter!

 

 

Efter – sommarens lärdomar och tankar !

 

 

-Det är ingen höjdare att ha humlebon i torrdasset för det kan innebära att man får kulorna att rista i rödlätt slöja av kliande ilningar till den mänskliga gemenskapens genetalier.

 

-Känslan när den susande, surrande myggan i det mörka tysta rummet plötsligt tystnar.

 

-Behovet av att tänka sig kroppen utan en hand när man försöker plocka skogens gula guld tratt nere i den mörka jordens hålighet i den murknande trädets innandöme och den kranka blekheten om science fictionens olika djurliknande varelsers förmågor till fysisk smärta uppdagas för ens inre.

 

-Lärdomen att man ska inte åka omkring och klippa sommarens torra gräs när det blåser svensk stark sommarvind, om man inte vill se sig själv som en modern hö fågelskrämma i verklighetens Trollkarlen från OZ.

 

-Man bör inte dricka för mycket whisky om man har glömt myggstiftet när solnedgången randas och man ska förflytta sig i rask takt utom räckhåll för de miljontals sugande sugrörs fantomerna som just då från ingenstans uppenbarar sig i ett gemensamt anfall.

 

-Att djurspillning är mycket olika till storlek, konsistens, färg och lukt men att all djurspillning ser oerhört lik ut i glasögon närhetsperspektiv vid ett plötsligt snubblande.

 

-Att vildsvin inte är några gulliga små skära kelgrisar utan STORA vilda, frustande, grymtande,  stortandbetade, pansarhåriga bestar när man i det myckna vinintagande kvällsmiddagens plötsliga nattliga prekära nöd och snabba förflyttning ut på den mjuka gräsmattan känner alla dessa stirrande röda ögon runt den mänskliga manliga strålens lättnad.

 

-Att befarade vargar i skogen får den mest omusikaliska människa att sjunga ensamma högljudda arior i kantarellernas närhet.

 

-Att hjärnan är människans borg men som lätt bryts ner av vetskapen om fästingens krypande över lemmarna.

 

-Smultronplockandet är en meditativ egenskap som genomsyrar de mest sjuk rödfärgade fingrarna.

 

-Trädgårds sysslande är den mänskliga målarens oförnuftiga egenskap att försöka utföra sina karakteristiska färgrika grupperingar mot naturens egna funderingar angående sol, vind, regn, moln, kyla, frost.

 

-Tänk på att den vita tennisbollen som du halkar på i nattmörkret möjligtvis används till något annat än racketars slagfärdighet när man konstaterar att de faktiskt förflyttar sig med sitt eget hus.

 

-Att kvällens whisky kontemplativa universums vintergator och stjärnornas ljus i den klara mörka natten plötsligt blir så enormt många fler vartefter kvällen lider, framförallt när man ligger under Arlandas inkörningsrutt

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu e man nog rätt sné…..

……..men inte på någon annan utan enbart på att man e självsné…..

 

Livet är rätt konstigt eller så vill det säga en något ibland?

När man efter en tydligt trött natt försöker räta ut lederna och syresätta kroppen för att om möjligt slääääpa sig ur bingen så undrar man naturligtvis varför? Varför ska man utsätta sig för denna enorma prövning varje måndag?

Till slut börjar även syret ta sig upp till huvudsvålen och iaktagelseförmågan börjar så smått krypa fram ur ögonlimmet och man kommer på den brillianta idéen att åtminstone komma undan motionscykeln för en dag! Man skyller självklart på den totalstukade foten som just den här morgonen naturigtvis inte lämpar sig att trä in i några slags skoslag för att kunna trampa runt framför morgonTv som en slags radiotjänstdynamo. 💡

Aha…en trötthetsekvation mindre åtminstone…då börjar man också rannsaka sitt inre för att kanske kunna hitta några fler gångbara ursäkter för att kanske inte ens behöva åka till det ställe där man borde vara varje måndagsmorgon. Men! Helt plötsligt känner man att energin kommer fram och man slutar med att hitta på ursäkter och känner att nu har man tid att hinna uträtta en massa saker innan den hebreiska världen pockar på uppmärksamheten. Men först, ja först kan man självklart ägna sig åt den där intressanta sportpanelen i TV rutan?!…………

Sakta, sakta kommer känslan krypande…den där småstickande känslan upp utefter armen, axeln, rygg och nacke att något spänner, något drar ihop sig och på bara 15 minuter sitter man i en snéposition i den rymliga fåtöljen som nu med ens har blivit till ett svåröverstigligt hinder för att kunna resa sig upp. Bilden av en musfälla blixtrar fram för ens inre. Bilden av att aldrig komma loss. Smärtan fortplantar sig och man finner sig helt plötsligt i den situationen att man absolut inte vill ha några ursäkter. Tanken kommer varför man helt plötsligt när man väl hade bestämt sig för att gå iväg och till och med såg framemot en mycket aktiv dag inte kan röra sig smärtfritt. Knappt kan röra sig överhuvudtaget.

Men vad, vad försöker livet säga en?

Känslan av att inte kunna röra sig mer denna dag är överhängande. Liniment, tabletter och en säng syns som helt oöverstigliga hinder att kunna ta sig för.

Dagen i ett resperatortillstånd tar sin början och funderingarna finns hela tiden där. Varför? Varför just nu? Idag?

Det krampande tillståndet, det omöjliga tillståndet av snéhet, det ohyggliga tillståndet av den krypande stickande molande obeskrivliga värken kramar ens yttre och inre. Den ohyggliga har slagit klona i en, den mörka kraften, den dånande förgöraren har kopplat sitt obönhörliga grepp och det tysta mörkret i social ensamhet är enda vägen!

Livet är spärrat!

Kroppen är inspärrad!

Nackspärren har slagit till! :mrgreen:  😈  👿 

 

Inför helgen !

En bön just till Dig:

Gud! Vi kommer till Dig sådana Vi är.

Inte bättre, inte sämre, inte dolda, inte förljugna

Endast sådana Vi är!

Vi lägger våra bekymmer, våra oroliga tankar och problem inför Dig!

Tack Gud för att Du tar hand om oss och finns där för vår skull!

Amen!