tänk FRIHET! LIKABERÄTTIGANDE! SOLIDARITET! MÄNNISKOVÄRDE!

När människor i andra länder på olika sätt gör motstånd i sin frustration kallar vi det demokrati, frigörelse, 68våren, Arabiska våren, kommunistfrihet, apartheitfrihet, frihetsuppror etc……..
Vi säger: Halleluja…hjälp dem…sträck ut handen….ge dem resurser…..pengar…vapen….Ställ upp! Gör något!

När en del på olika sätt försöker göra motstånd mot symptom och orättvisor i samhället och i sin frustration gör liknande saker här i Sverige så säger en del…oj vart är föräldraansvaret? Usch men sådär får de väl inte göra! Det är tidningarnas fel! Det är invandringens fel! Det är Alliansens fel! Det är sossarnas fel………

…..men tänk, tänk längre,  tänk FRIHET! LIKABERÄTTIGANDE! SOLIDARITET! MÄNNISKOVÄRDE!

 

DET ÄR VI…ALLA VI….VART VI ÄN ÄR….VILKA VI ÄN ÄR….som bär ansvaret för otryggheten i vårt samhälle. Ett samhälle kan i grunden inte fungera om det inte finns solidaritet mellan människorna. Vi bär ansvaret för den politik som ska föras! Vi bär ansvaret för vilken människosyn som ska vara dominerande! Vi bär alla ansvaret!

 

När vi tillsammans glömmer kärleken, respekten och solidariteten. Vad finns då kvar?

 

 

Tidningen Dagen hyllar pajkastningens form genom…….

…. rubriken ”Stå på dig Birro, du har mycket stöd!”

Här påstår de att Birros krönika från igår får mycket stöd men en och annan kritiker finns även. Följt av ett litet sax av kommentarer.

Vad jag tycker om Birros skvallerinlägg kan Ni läsa här!

 

Det intressanta med dagens Dagen inlägg är att de hävdar att Birro får mycket stöd.

Enbart fem stycken bloggar har refererat till denna artikel enligt Dagens eget Twingly sök. Det roliga är att Twingly har registrerat min blogg två ggr så egentligen är det enbart FYRA inlägg i bloggar som tar upp Birros lilla pajkastning. Läser man dessutom bloggarna så är det inte speciellt mycket stöd Birro får utan egentligen enbart av en blogg som man ändock får anses prata i egen sak enär skribenten ifråga är ifrågasatt av Seglora för dennes eventuella koppling till Sverigedemokraterna.

ÄR DETTA MYCKET STÖD?

 

Totalt sett kan man dock enbart finna 34 kommentarer som har både negativa och positiva skrivningar  under Birros skvaller skrift!

ÄR DETTA MYCKET STÖD?

 

Bredvid kommentarsfältet på Dagen har de också något som heter ”reaktioner”.

När man scrollar dessa reaktioner så känner de som twittrar mycket igen en hel del namn. Många av dem är flitigt återkommande i twitterdiskussioner om Sverige Demokraterna, invandring, Islam etc. Bland annat finns där den ständigt återkommande Ingrid Carlqvist som är utgivare av en mycket omdiskuterad tidning som enligt många medier mycket väl kan kallas främlingsfientlig dvs Tidningen Dispatch…Här har jag skrivit lite grann om henne!

Dessa ”reaktioner” är scrollningsbara men tidningen Dagen har det som så att samma personer återkommer gång efter annan under scrollningen. Många namn återkommer fantastiskt många gånger. Dvs hur många (få) reella reaktioner det är blir svårt att avgöra.

ÄR DETTA MYCKET STÖD?

 

Jag tycker det är oerhört missvisande och synd av tidningen Dagen att dels låta en sådan skvallerkrönika av Birro få passera utan tillstymmelse till faktaunderlag och med en udd som är riktad mot en speciell smedja men också mot en fysiskt namngiven person. Dels gå ut och säga att Birro får mycket stöd för sitt sätt att sprida skvaller och lösa rykten enär de absolut inte har belägg för detta påstående.

 

Jag tycker det är synd att Dagen, som ofta har intressanta diskussioner och artiklar, har medverkat till en polarisering inom kristenheten grundat på subjektivt skvaller och ”drev” mentalitet.

Jag tycker även det är synd att inte Marcus Birro själv inser att Han de facto nu är en symbol för det som går under benämningen ”nätattacker”, drevmentalitet, mobbning enär Han faktiskt gör sig själv skyldig till det som han klandrar andra för att göra och som tyvärr även flera gånger har drabbat honom själv. Finns det en trovärdighet att ta upp frågor om nätmobbning och hemska obskyra påståenden som drabbat en själv när man som Birro levererar detta mot andra människor. Vart är etiken?

Det är även synd, och jag hoppas att Birro förstår allvaret i detta, att han nu på nätmedier Hyllas av rätt mörka krafter och som är välkända av de som kämpar emot rasism och främlingsfientlighet. Jag vill inte att Birro ska hyllas av dessa människor. Jag kan inte tänka mig att Han egentligen sympatiserar med dessa krafter men nu står Han ändock där idag som en liten hjälte i dessa kretsar. Som kristen männsika ser jag med bävan att en kristen broder hyllas av mörka nätalias när vi tillsammans egentligen borde predika kärlek!

Förstår Du Marcus Birro de här allvarliga yttringarna som Du nu åstadkommit.

 

 

 

 

 

Gammal glömd kärlek…………………….7

 

Dina sandalklädda fötter

är så vackra, du furstedotter!
Dina höfters rundning är som ett smycke,
smitt av konstnärshänder.
Ditt sköte är en kupad skål
– må vinet aldrig saknas!
Din mage är en hög av vete,
omgärdad av liljor.
Dina bröst är som två hjortkalvar,
som gasellens tvillingkid.
Din hals är ett elfenbenstorn,
dina ögon som Heshbons dammar
vid porten mot Bat-Rabbim.
Din näsa är som Libanontornet,
som vetter mot Damaskus.
Ditt huvud höjer sig som Karmel,
hårsvallet skimrar som purpur,
en kung är fångad i lockarna.
Vad du är skön och ljuvlig,
min älskade, min vällust.
Din växt liknar palmens,
dina bröst är som klasar.
Jag tänker: Jag vill upp i den palmen,
gripa tag i dess krona.
Dina bröst skall vara som druvklasar,
din andedräkt som doften av äpplen,
din mun som det finaste vin,
som flödar över i min
och fuktar läppar och tänder.

Hon

Jag är min väns,
till mig står hans lust.
Kom, min vän,
låt oss gå ut på fälten
och övernatta bland hennabuskarna.
Låt oss tidigt gå ut i vingårdarna
och se om vinstocken skjutit skott,
om knopparna har öppnat sig,
om granatträden gått i blom.
Där skall jag ge dig min kärlek.
Kärleksäpplena doftar,
vid vår dörr finns härliga frukter,
nya och gamla.
Dem har jag sparat åt dig, min vän
//Hög visan 7

Gammal glömd kärlek…………………….6

Vart har din vän gått,

du skönaste bland kvinnor,
vart har din vän tagit vägen?
Låt oss hjälpa dig att söka!

Min vän har gått ner till sin trädgård,
till kryddsängarna.
Där vallar han sin hjord
och plockar liljor.
Jag är min väns och han är min,
han som vallar sin hjord bland liljor.

Du är skön som Tirsa, min älskade,
ljuvlig som Jerusalem,
skrämmande som stjärnornas här.
Vänd bort din blick,
den gör mig förvirrad.
Ditt hår är som en flock getter
som strömmar utför Gilead.
Dina tänder är som en flock tackor
som stiger ur badet,
alla har tvillingar,
ingen är utan lamm.
Som ett kluvet granatäpple
skimrar din tinning bakom slöjan.
Sextio är drottningarna,
åttio är bihustrurna
och oräkneliga de unga kvinnorna.
Men hon är en enda,
min duva, min fulländade,
den enda för sin mor,
fullkomlig för den som fött henne.
Flickorna ser henne och prisar henne lycklig,
hon hyllas av drottningar och bihustrur:
”Vem är hon som strålar som morgonrodnaden,
skön som den vita månen,
fullkomlig som den heta solen,
skrämmande som stjärnornas här?”
Jag gick ner till valnötslunden
för att se det knoppas i dalen,
för att se om vinstocken skjutit skott,
om granatträden gått i blom.
[—]

Vänd dig, vänd dig, flicka från Shulem,
vänd dig, vänd dig, så att vi ser dig!

Varför vill ni se på flickan från Shulem,
där hon dansar mellan leden?
//Höga visan 6

Gammal glömd kärlek………………5

 

 Jag kommer till min trädgård,

min syster och brud.
Jag plockar min myrra och mina kryddor,
jag smakar mina bikakor och min honung,
jag dricker mitt vin och min mjölk.

Kör

Ät, ni älskande, och drick!
Berusa er av kärlek!

Hon

Jag sov, men mitt hjärta var vaket.
Hör, min vän knackar på:
”Öppna för mig, min syster, min älskade,
min duva, min fulländade!
Mitt hår är fuktigt av dagg,
mina lockar våta av nattens droppar.”
Jag har tagit av mig linnet,
skall jag ta på det igen?
Jag har tvättat mina fötter,
skall jag smutsa ner dem igen?
Min vän sticker handen genom gluggen
och får mitt inre att skälva.
Jag stiger upp för att öppna för min vän,
och mina händer dryper av myrra.
Från fingrarna rinner myrra
över dörrens regel.
Jag öppnar för min vän,
men min vän har gått.
Jag blir utom mig, han är borta,
jag söker honom men finner honom inte,
jag ropar, men han svarar inte.
Väktarna finner mig,
de som går runt i staden.
De slår mig, de gör mig illa.
Murarnas väktare sliter av mig sjalen.
Jag besvär er, Jerusalems döttrar:
om ni finner min vän,
tala om för honom
att jag är sjuk av kärlek!

Kör

Vad skiljer din vän från andra,
du skönaste bland kvinnor,
vad skiljer din vän från andra,
vad får dig att besvärja oss så?

Hon

Min vän är röd och glänsande,
ypperst bland tiotusen.
Hans huvud är finaste guld,
hans lockar liknar dadelklasar,
svarta som korpen.
Hans ögon är som duvor
vid strömmande vatten,
de badar i mjölk,
de sitter vid fullhetens rand.
Hans kinder är som kryddsängar,
där doftande örter växer.
Hans läppar är liljor,
de dryper av flytande myrra.
Hans armar är stavar av guld,
besatta med krysoliter,
hans mage en skiva av elfenben,
överströdd med safirer.
Hans lår är pelare av alabaster
på socklar av guld.
Hans gestalt är som Libanon,
ståtlig som dess cedrar.
Hans gom är sötma,
allt hos honom är begärligt.
Sådan är min vän,
sådan är min käraste,
ni Jerusalems döttrar
 
//Hög Vis 5

Gammal glömd kärlek……

Sångernas sång, av Salomo.

Hon

Kyssar vill jag dricka ur hans mun!
– Din kärlek är ljuvare än vin.
Ljuvligt doftar din balsam,
som Turak-balsam är ditt namn,
och kvinnorna älskar dig.
Ta mig med, låt oss skynda,
för mig, konung, till ditt rum.
Vi skall jubla och glädjas över dig
och prisa din kärlek högre än vin.
Med rätta älskar de dig.
Jag är svart och skön,
ni Jerusalems döttrar,
svart som Kedars tält,
som Shalmas hyddor.
Bry er inte om att jag är svart,
att solen har bränt mig.
Min mors söner grälade på mig,
de satte mig att vakta vingårdarna.
Min egen vingård vaktade jag inte.
Säg mig, min käraste,
var du vallar din hjord
och var du rastar vid middagstid,
så att jag inte förirrar mig
till dina vänners hjordar.

Han

Vet du inte det,
du skönaste bland kvinnor,
så följ bara fårens spår
och låt dina killingar beta
vid herdarnas läger.
Vid ett sto i faraos spann
vill jag likna dig, min älskade.
Dina vackra kinder smyckas av hängen,
din hals av pärlor.
Hängen av guld skall vi göra åt dig
med kulor av silver.

Hon

När kungen ligger på sin bädd
sprider min nardus sin doft.
Min vän är som knytet med myrra,
som vilar mellan mina bröst.
Min vän är en klase hennablom
i En-Gedis vingårdar.

Han

Vad du är skön, min älskade,
vad du är skön!
Dina ögon är duvor.

Hon

Vad du är skön, min vän,
ja, du är ljuvlig!
Grönskande är vårt läger,
cedrarna är bjälkar i vårt hus,
cypresserna vårt tak.
 
//Hög V 1
 
 

(predikan) Inför helgen träffar vi nog många människor……

….och därför kastar jag upp en gammal predikan. Fastän en predikan aldrig blir bra i skrift, för författaren (dvs jag) tänker alltid in vad som ska betonas och tryckas på.

Någon som inte är oteknisk som jag får kanske lära mig hur jag ska kunna läsa in mina predikningar och få in dem här på bloggen 🙂

För ett tag sedan så råkade jag zappa runt på TV kanalerna. Man sitter där lite förstrött och så helt plötsligt känner man igen något. I mitt fall var det en gammal film som heter G. En, om jag ska vara riktigt ärlig, riktigt usel film. Men jag kommer ihåg att Jag, när den kom på 80 talet ändå greps tag. Jag var en aning yngre då…hm?..och kanske lite väl naiv. Men G som filmen heter står också för ordet Gemenskap. Och det var nog det jag, eller vi som då var en aning yngre, kände. Vi kände gemenskap för den handlade just om ungdomar och hur de behövde varandra.

Jag tror nog att de flesta av oss  under olika perioder i livet haft ett behov av gemenskap. Ibland stort, ibland litet behov. Ibland kanske behovet inte heller har stämt ihop med det som vi har kunnat finna. Ibland har det kanske handlat om att man gärna vill finna en kärlek. Ibland kanske bara om att finna ett arbete, som förutom lönen, ändå ger just gemenskap. Någonstans att gå, någon att prata med, någon att se.

Men jag är också övertygad om att vi allihopa många gånger har funderat på hur i hela friden ska jag få gemenskapen att Fungera. Hur ska jag, hur ska vi, kunna leva tillsammans. Hur ska kärleken kunna hålla. Hur ska jag kunna stå ut med de där arbetspolarna som faktiskt är rätt knäppa, när jag ser efter.

Fast behovet ibland är stort så är ”Att leva tillsammans” inte lätt.

Men Nu ska jag ge Er den rätta lösningen. 🙂  Den enda rätta sanningen om hur lätt det är med gemenskap och att kunna leva med andra människor!

Näääääää….:!: ….så säger de möjligtvis i TV shop. Där finns ju svaret på allt.

Jag kan naturligtvis inte ge oss alla svaret med stort S! Absolut inte.

Men kanske kan vi ändå få lite vägledning, kanske lite att reflektera över. Kanske något att ta till oss hur man kan vara när man vill leva tillsammans. Om hur man kan och ska bete sig mot andra människor. Mot de som man kanske gillar men även mot de som man ogillar.

Vi hörde i Gammeltestamentliga texten som Bo läste om Rut. Den bibelberättelsen handlar om en tid då allmänt förtryck av främmande folk var det som var det naturliga.

Rut som gör allt för sin svärmor är från ett främmande land, från ett främmande folk som Israel ofta var i krig med.

Hela berättelsen om Rut speglar att det inte är blodsbandet som är det viktiga i Guds ögon utan hur man behandlar sin nästa.

Jag tycker det är mycket intressant att reflektera över att,som kristen, se att Rut som en av anmödrarna till både kung David och sedan då också Jesus, är en främling, en inflyttad, en invandrare.

Man kan också ställa sig frågan om varför inte Rut flyttar tillbaka till sitt land? Har hon kanske fått en ny viktig plats i livet, ett nytt sammanhang, ett nytt land, nya vänner?

Men även Boas handlingar är tänkvärda i och med hur han tar emot kvinnan Rut som förutom att ha lämnat hela sin familj, hela sin släkt och sitt land nu även hamnat i svårigheter efter att hennes make har dött.

Boas ser godheten i Ruts handlande även fast hon är en främling från ett annat land. Han tar denne invandrare under sitt beskydd och hjälper henne.

Både Rut, när hon osjälviskt hjälper sin Israelitiske gamla svärmor och Boas som hjälper den invandrade Rut speglar tydligt att i Guds ögon så är inte nationaliteten eller kanske religionen det som är det viktiga, utan det är hur man behandlar sina medmänniskor, sin nästa, den man möter, den man ser.

Berättelsen om Rut och Boas visar att människor från mycket olika miljöer och sammanhang mycket väl kan leva tillsammans.

I Episteltexten som Anders läste hörde vi om Tabita.

Under hela sin livstid arbetade hon osjälviskt för andra människor. Hon hjälpte de fattiga och ställde upp för de behövande.

Hon är känd och älskad där hon lever och vistas. När hon går bort sörjer mängder av människor och när Petrus uppväcker henne är det för att visa på att ett osjälviskt arbete i Guds anda till alla fattiga och behövande är något mycket viktigt och gott i Guds ögon. Det visar på den kärlek som alltid utgår från Guds kraft.

Det är en berättelse som visar oss hur Gud vill att vi ska leva tillsammans med andra människor.

Det finns också i episteltexten dock en liten mening på slutet som man kanske inte riktigt lägger märke till.

Det står: ”Petrus stannade någon tid i Joppe (staden) hos Simon. En garvare.”

Petrus är en mycket viktig person, han är ju den som varit med alla gånger som Jesus uppväckt döda. Han inte bara träffar Simon utan han umgås och sover över hos denne, Garvaren Simon.

En garvare är en person som håller på med skinn och därmed döda djur.  Allt som var dött var också orent enligt den judiska lagen. Garvaren Simon föraktades därför av många. Han var en till viss del utstött person ur samhället. En som man som rättrogen Jude helst inte ville förknippas med.

Petrus visar med klar tydlighet att förutfattade meningar från det omgivande samhället inte är det viktiga.

Petrus visar på att man som Kristen mycket väl kan gå emot samhällets ojämlika syn på människorna.

I evangelitexten som jag läste berättas om Jesus och man blir, tycker jag, först förvånad över att Jesus inte går ut till sin familj när de kallar på honom. Har man också läst hela Markusevangeliet vet man också att det finns en viss spänning mellan Jesus och hans familj. Vi förstår ju att familjen hade svårt med Jesus under en tid. De var bekymrade över Jesus beteende och de trodde nog att han hade blivit lite tokig, lite knäpp. Han gick ju faktiskt omkring och gjorde rätt konstiga och ovanliga saker och pratade underligt och till många ovanliga människor.

Dessutom bråkade han med familjen. I den tiden så var det inget man gjorde. Man höll ihop.

När nu Jesus sitter i ett hus, som en Rabbi, som en lärare, med en massa människor runt omkring sig kan vi kanske ändå tänka oss in i hur Vi reagerar om våra biologiska familjemedlemmar helt plötsligt kommer upp på jobbet. Kanske till kontoret när man sitter i ett viktigt möte eller på en kurs. Skulle vi då bara helt plötsligt lämna allt och utan att veta vad de vill gått ut till dem? Jag är inte så säker på det. Var sak har ju sin tid och är det inget oerhört viktigt så bryter man inte upp hur som helst.

Den här möjligtvis,a spänningen som kanske finns mellan Jesus och hans familj ska vi inte förstora upp. Det är inte en brytning med hans biologiska familj som är det viktiga i texten.

Jesus sitter nu omgiven av människor som vill höra honom tala, tro på honom och det som han har att säga.

I församlingen finns alla gånger lärjungarna. De som hade varit enkla fiskare, avskydda tullindrivare, upprorsmakare och där sitter även säkert människor med högst varierande bakgrund

Han sitter där och ser sig om på alla dessa olika slags människor och säger att just De är hans mor, hans bröder och systrar.

De är hans familj. För just de som vill göra Guds vilja är att betrakta som hans familj.

Att han säger just så är inte för att utesluta sin egen biologiska familj. Det skulle ju vara mycket konstigt för Vi vet ju hur trogen – tillitsfull Jesus mor, Maria, är Gud och Guds ande.

Nej vad Jesus just där gör är att utmana det omgivande samhället. Det samhälle som såg den biologiska familjen, släktingarna, stammen som det viktiga att tillhöra och förlita sig på. Tänk!Så är det fortfarande i många samhällen i världen.

Jesus gör just där en utvidgning av hela familjebegreppet. Det finns, anser han, det som är viktigare än den biologiska släkten och Det är den ärliga tron på Gud och viljan att göra Guds vilja.

Jesus skapar just där och då en ny gemenskap, ett nytt slags släktskap, ett nytt slags hushåll. Ett hushåll med Gud som Moder och Fader. Det är grunden till det Kristna huset!

Men! Han gör inte bara det.

Genom att säga att den som gör Guds vilja är hans släkt , hans hus, så slår han också sönder barriärer. De barriärer som håller vissa människor utanför.

Det är inte bara den biologiska släkten där du föds in som är det viktiga Nu!

NU! Kan Vem som helst bli medlem i familjen, i Guds familj.

Det spelar ingen roll om Du är Jude eller Grek, Svensk eller Arab, Afrikan eller Amerikan.

Det spelar ingen roll om Du är svart, vit,gul, röd, grön eller kanske till och med blå.

Det spelar ingen roll om Du är vuxen eller barn, man eller kvinna.

Det spelar ingen roll om Du är rik eller fattig, utbildad eller outbildad.

Det spelar ingen roll om Du är asexuell, heterosexuell eller homosexuell.

Jesus hus, Guds familj, har inga samhälleliga eller världsliga gränser.

Det är ett hus, det är en familj som har en vilja att leva i gemenskap med Gud.

Att som människa leva tillsammans i en kropp fastän vi är olika till utseende och sätt.

Men! Hur lever Vi i gemenskap med alla människor och i gemenskap med Gud?

Det är inte lätt. Det är absolut inte lätt.

Det finns ingen snabb fix. Ingen TV shop där du kan handla alla svar.

Men vi måste försöka. Om vi vill tro att Gud är alla människors ursprung så bör vi acceptera att alla människor är olika men ändå sprungna ur Gud.

Det betyder inte att vi måste acceptera alla beteenden.

Men det bör, om vi ska leva efter Guds vilja, innebära att vi efter vår absolut bästa förmåga ändock måste försöka se den andra människan.

Vi ska se den andra människan så som vi ser oss själva i en spegel. Och, ska vi vara ärliga, så gillar vi inte allt hos oss själva, eller hur? Nog funderar vi ibland över hur vi beter oss och alla konstigheter vi alla gör ibland.

Men vi accepterar oss själva oftast ändå. Även fast det ibland tar emot.

Så, bör vi också närma oss den andra människan. Vi kanske inte gillar allt. Vi ska ändå acceptera den andra såsom Guds varelse, Guds vän och därmed även vår vän.

Vi måste anstränga oss att leva tillsammans. Det är en aldrig sinande kraftansträngning men den är viktig i Guds ögon.

Vi tillhör Jesu hus, Guds familj.

Gud som faktiskt accepterar Dig och även mig såsom de vi är. Gud som faktiskt älskar oss precis sådana vi är, med alla våra fel och brister.

Gud som hela tiden står vid vår sida och hejar på och säger: Jag älskar Dig!

Kan vi inte försöka hjälpa Gud genom att försöka acceptera och älska vår nästa? Och förstå att alla är inte lika. Vi är inte lika, för Vi är Guds barn. Skapade olika men lika mycket älskade.

Låt oss hjälpa Gud! Se Din nästa såsom du ser dig själv.

Och!

Glöm aldrig bort att Gud ser just Dig och älskar just Dig.”