Jag är utsatt! Du också?

Av jordens hela befolkning erkänner sig ungefär ca 80 – 90 % till en religion.
De största religionerna är Kristendom med ca två och en halv miljarder efterföljare,  följt av Islam, Hinduism, Buddhism.

Enligt beräkningar är ca 10 – 15 % av jordens befolkning ateister inklusive agnosticism.

 

I västvärlden är antalet ateister en aning större men framförallt kan agnosticismen antagas vara mer utbredd. Definitionen är: ju mer sekulariserat ett land är desto större ateism/ agnotisism. Till detta ska även de områden som har stark socialistisk – kommunistisk syn på religion även inräknas.

 

Sverige sägs ofta vara ett av de länder i världen som är mest sekulariserat och där invånarna är mest ateistiskt/ agnostiskt orienterade. Detta fastän ca 80 % av Sveriges innevånare de facto är med i en religiös organisation.

Det här är mycket generaliserade uppgifter. Man kan naturligtvis diskutera vad ateism eller religiositet innebär och hur man ska definiera vart på skalan enskilda människor befinner sig.

Jag startade för ett tag sedan upp en facebook grupp som heter ”Religiösa mot Nazism, Fascism, Rasism och främmandefientlighet”! Efter det har olika händelser gjort att funderingarna återigen uppkommit hur människor i Sverige egentligen ser på de som är religiösa.
Alla som är religiösa och går ut med detta påverkar människor och deras agerande mot de religiösa. Jag tror inte någon religiös människa, oavsett religion eller konfession, inte har hört kommentarer om deras religion och om hur ”dumma” de egentligen är. Ofta kombinerat med att ”du som är religiös kan inte tro på vetenskap, kunskap, en sekulerad stat etc”.
Det vill säga, fördomarna är enorma angående den som ”kommer ut” som religiös. Framförallt vill jag påstå att detta gäller i högre grad i Sverige än i något annat land.
Det är naturligtvis en märklig situation enär ca 80 % av svenskarna är med i ett religiöst samfund. Det innebär rimligtvis att många som kommenterar den religiösa människan de facto inte funderar på sin egen situation. Ej heller finner det angeläget att sätta sig in i vad det är att vara religiös och troende. Gamla åsikter om religiösa människor, hur de är och hur deras religion ”egentligen är” ses helt okey att sprida. Både i media liksom bland vänner och bekanta.

Även fast det mesta är rena fantasier så ska det ses som sanningar bland ”svenssons”. Protesterar du, med vetenskapliga och kunskapsargument  är du inte trovärdig enär just Du är religiös och måste ju säga så. Dina argument, hur välunderbyggda de än är, kan bortses från av alla, oavsett hur lite utbildning eller kunskap den protesterande människan än har.
Man kan säga att den ateistiska/ agnostiska synen är dominerande. Även bland de som de facto är troende och även bland de som ändock hör till ett religiöst samfund.
Den religiöse vetenskaps kvinnan/mannen vågar inte komma ut med att denne är religiös för det kan stå denne i fatet längre fram. Även fast det finns massor av människor inom alla de vetenskapliga disciplinerna som är religiösa.
Den religiösa människan ÄR demoniserad och satt på undantag. Oavsett religion.

Det här gäller även den som är med i Svenska kyrkan men råkar säga att den de facto har en tro.

Många vågar därmed inte säga att de är troende utan brukar dra till med när det handlar om religion att ” ja jag är med i Svenska kyrkan…ja du vet” med en menande huvudvridning som att ”ja inom Svenska kyrkan är man ju inte (riktigt) troende.” Fastän man inom sig faktiskt anser sig vara troende. Man påläggs ett åsiktstak som man själv måste förhålla sig till. Man håller hellre ”käften” än att ännu en gång behöva diskutera hur de religiösa ”egentligen är” och vad de ”egentligen” gör, vad de ”egentligen” tycker och vad de ”egentligen”har gjort genom alla århundranden. Den religiösa människan är inte längre en människa med egen tankeförmåga, kunskaper, erfarenheter mm. Den religiösa människan reduceras till sin religion. Så som den gestaltas i alla olika skepnader. Det vill säga så som den ateistiska/agnostiska sekulariserade synen är på denne religion. Vilket ofta naturligtvis är en förvanskad bild och absolut inte känns igen av den religiöse. Detta är dock oväsentligt. För ”alla” vet ju hur det ”egentligen” är.

Nu kanske någon invänder att det här framförallt gäller den som har en ”ny” religion i Sverige. Det är dock inte fallet. Många människor säger saker om den religiöse människan, den kristne människan som de aldrig skulle våga säga om en människa med en annan religion för DÅ förstår de att de de facto agerar utifrån fördomar och ”rasistiska” tendenser. Men de ser inte detta när det gäller den ”inhemska religionen” , den kristna religionen, den religion som är (borde vara?) Svenska kyrkans lära.

Det märkliga inträffar alltså att den kristne, den troende tillhörig Svenska kyrkan blir utsatt för en slags kulturell/ religiös rasism. Inte i första hand utav de med annan religiös bakgrund utan av de som befinner sig i ett vacuum av religiositet, av de som kallar sig ateister/agnostiker. Det än märkligare inträffar också att även de som är med i Svenska kyrkan och kallar sig troende (åtminstone när de är själva) ser på den kristne, den religiöse med kulturellt/religiöst rasistiska ögon. Det människor säger och gör mot den som har den kristna tron anses inte vara ”så farligt” för de är ju i en majoritets situation i samhället för de är oftast vita och uppfödda i Sverige med ”svenska värderingar” och därför bör de tåla det som påstås om dem. Det här gäller i den mån någon överhuvudtaget reflekterar över vad som sägs. Det är en självklarhet att man får kalla religiösa människor, kristna människor, både det ena och det andra. Att pådyvla dem egenskaper som inte är sanna. Att påstå att just deras egen syn på deras egen religiösa inställning är fel. Att de, just för att de är troende, är mindre vetande. Att de inte är eller kan vara som vilken människa som helst. Det vill säga att alla andra människor är ju på ett visst sätt men den religiöse särskiljer sig från dessa. Även fast just ”dessa” märkligt nog är i stor majoritet i Sverige såsom tillhörig ett religiöst samfund.

Jag vill påstå att det här är en totalt utbredd uppfattning i Sverige. Dock reagerar få.

Man kan se att människor som ställer upp på att protestera mot vissa ideologiska/ kulturella/ religiösa påståenden om människor som kommer hit till Sverige, (eller redan finns här med en främmande kulturell bakgrund, som kanske har en annan religion än majoriteten mm)  inte finner det konstigt att säga saker om den religiöst kristne vanlige ”medelsvensson” som de aldrig skulle säga om en människa från andra kulturer.

Här sammanfaller den ”kristne medelsvenssons” kamp med den människa som har en annan kulturell/ religiös bakgrund. Oavsett religion har vi tillsammans att stå upp för en kamp för den religiösa människan. Den religiösa människans möjlighet att verka i och för ett sekulariserat Sverige. Den religiösa människans rätt att inte bli trakasserad, inte idiotförklarad, inte bortvald, inte hotad, inte slagen och inte förlöjligad enbart på grund av den religiösa människans, oavsett religion, val av att vilja ha rätt till utövande av sin tro i ett sekulariserat Sverige.

Den religiöse människan, oavsett religion, är lika mycket värd som alla andra, för ”alla andra” är i de flesta fall den religiöse människan.

Se människan! Bortanför fördomarna!

 

 

Nya krafter!

 

Nu har Ärkebiskops  valet dragit igång och jag har idag fått papper från Stockholms stift på att jag är invald i Sundbybergs kyrkofullmäktige.
Båda sakerna har väl ungefär lika stor betydelse för kyrkans utveckling!  ;)   lol

Enligt Helle Klein i P1 morgon så hör jag tydligen till gruppen ”konservativa” och jämförs därvidlag också med hemska åsikter!?

 

Enligt Helle Klein i P1 morgon så hör jag tydligen till gruppen ”konservativa”. (tydligen så är det oftast De som driver frågan Parti Opolitisk, enligt Helle.) Helle,s uttalande måste tolkas så. Detta  enbart för att jag vill ha en Parti Opolitisk inblandning i Svenska kyrkan. Dessutom jmf hon mig och alla andra som vill ha en PARTI OPOLITISK inblandning med den lilla gruppen frimodig kyrka (5% av kyrkomötet) som har FÖRSKRÄCKLIGA åsikter om bla kvinnor och homosexuella.

Vad inte Helle tycks förstå är att det just är begreppet PARTI Opolitiskt som säger vad det hela handlar om. Ingen politisk statsideologi ska bestämma över en fristående organisation. Det leder i så fall till en statskyrka eller än värre, synen kanske är inställd på en teokrati?
Helle och andra (s) representanter försöker hela tiden få det till att det inte går att vara opolitisk och därför ska det självklart gå att vara socialdemokrat och kyrkopolitisk aktiv. När det påpekas PARTI Opolitisk blir det då i (s) debattörers namn ”opolitisk”. Det är en stor skillnad mellan opolitisk och PARTI Opolitisk i en inomkyrklig organisations verksamhet.
Det går inte att säga att man engagerar sig som socialdemokrat i Partiet socialdemokraterna för att man personligen såsom kristen OCH socialdemokrat vill driva frågor. Det är PARTIET som driver frågorna. Det är PARTIET som bestämmer riktningen. I PARTIET sitter människor med ateistiska (icke religiösa) åsikter, människor med annan religion än den kristna, människor som ibland också är fientliga mot religion och alla dessa medverkar till beslutsfattande som PARTIET sedan ska driva i en KRISTEN organisation, nämligen Svenska kyrkan.
Observera att Vi INTE har personval i Svenska kyrkan!

Helle säger att inte Svenska kyrkan är en fotbollsklubb utan en demokratisk folkkyrka. Men låt då för Guds skull Kyrkan vara KYRKA! Låt Kyrkan föra fram det budskap den är till för. Budskapet som de facto utgår från Gud. Kyrkan ska inte vara lekplats för makthungriga politiska ideologi representanter.
Det handlar i grunden om för den reellt kristne om man ska ta socialismen (eller andra -ismer) in och förändra Guds hus och folk eller låta den ideologi som Gud och Kristus har gett oss vara verksam i Kyrkan.
Min inställning är att Guds ideologi ska få vara den ideologi som ska vara måttstocken i Guds eget hus!

 Det handlar dessutom (förhoppningsvis) om för den kristne människan  att ta sin tro och sin ideologi och föra ut Guds ord i världen och i världen kan detta gärna ta sig uttryck i en politisk ideologi som man vill ska förändra staten i den riktning som man själv såsom kristen tyder Guds ord.
Det borde inte för den reellt kristne vara att först ta en politisk ideologi och sedan försöka förändra Guds hus i enlighet med denna.
I Guds hus, kyrkan, måste Guds ideologi vara det verksamma verktyget.
Vi såsom människor är de lemmar som gör Guds vilja. Det är inte partier som är Guds lemmar.

 

Jag har stridit för jämställdhet, mot orättvisor, mot fattigdom, mot kapitalet i över 40 år.

Jag har varit engagerad i arbetarrörelsen i 30 år.

Jag har varit trogen den demokratiska socialismen i 35 år i val efter val.

 

NU är Jag tydligen ”konservativ”!

Detta för att JAG nu önskar ha en kyrka, en fristående organisation, FRI från Partiers olika statsbärande ideologiska inblandning i inomkyrkliga angelägenheter. Nu kallas Jag  ”Konservativ” och jämförs med små extrema grupper vars åsikter jag kämpat emot i hela mitt liv.

 

Nä du Helle. Botten napp! Skärpning!
Blir riktigt besviken på Dig när du för sådana svepande osympatiska omdömen om människor och  sådan ”fear” argumentation utan grund. Du kan betydligt bättre och rakare.

 

 

Vargen kommer, vargen kommer………………..?

 

Blir mycket fundersam över hur verkligheten de facto ser ut i Sverige och Svenska kyrkan och hur denna speglas hos en del skribenter och vissa partier.
Att mota främmandefientligheten i samhället liksom i kyrkan borde vara en självklarhet.
SD,s beskrivning av kyrkan och kristen tro är oerhört verklighetsfrämmande och har, enligt mig, ingen förankring varken i teologi eller historia. Deras människosyn är förkastlig och måste hållas borta från kyrkan!
Att däremot påstå att de är stora och starka inom kyrkan och på detta sätt försöka få människor som är som jag, dvs starka motståndare mot alla fascistiska tendenser, att gå ur soffan och rösta på ett parti (s) som även råkar vara mitt parti men som historiskt sett varit mycket starkt emot kyrkan är inte hederligt.
SD är inte stora och starka inom kyrkan. Lokalt har de ibland mandat och försöker göra sin röst hörd men i kyrkomötet har de endast 2 % av mandaten och möter ett kompakt motstånd.
Att som socialdemokraterna gör i den här kyrkovalsrörelsen är inte bara att göra en ohederlig beskrivning av verkligheten för de som hellre litar på ”sitt” parti än att se hur det ser ut i verkligheten.
Tyvärr gör också socialdemokraternas valverksamhet och ateistiska engagemang i kyrkan att det fascistiska partiet Sverigedemokraterna legitimeras som parti att också kunna organisera sig och föra fram sina, för kyrkans människor, mycket förkastliga syn.
Socialdemokraternas starka ateistiska engagemang i kyrkan såsom tummelplats och språngbräda för ett (förhoppningsvis) regeringsövertagande gör att Sverigedemokraternas åsikter som total motpol mot (s) att de faktisk får ett utrymme som de annars aldrig skulle få i en kyrka som försöker leva efter dess grundidé utifrån Gud, Kristus och DHA.
Aversionen mot (s) hos många människor gör att dessa istället för att Ej engagera sig i kyrkliga frågor eller engagera sig i kyrkliga nomineringsgrupper istället väljer att ta parti för SD för att motverka socialdemokraterna.
Vi kan inte fortsätta ha denna sekulariserade (ateistiska?) politiska ideologiska kämpande mellan statsideologier inom kyrkans hägn. Det här leder till total splittring och ett glömmande av vad kyrkans verksamhet de facto borde vara. Att föra ut Guds ord. Att försöka göra människor till lärjungar. Att visa på kärlekens väg gentemot den hårda kapitalistiska samhällsiden som slår ut människor. Att vårda vår jord. Att se att det faktiskt finns något större än oss alla! Något som omfamnar oss.

Lite nya åsikter och frågeställningar om Jesusmanifestationen framkommer här och där!

 

På bloggar och kommentarsfält dyker det upp synpunkter på Jesusmanifestationen och även en utsaga som Biskop Brunne tydligen ska ha sagt angående Jesusmanifestationen. Hon skulle enligt detta vara tämligen ointresserad av JM och när denne skulle gå av stapeln. För detta får hon då viss kritik eller åtminstone en del frågetecken av en del debattörer.

Biskop Brunne reagerar helt rätt. Hon har iofs ett visst intresse av vad som händer på den religiösa kartan i Stockholms stift kan man tycka. Men Jag anser att hon naturligtvis måste få bestämma själv vad som är viktigt av allt  som händer i Stockholm. För vissa engagerade i JM är naturligtvis denna händelse av stor betydelse. För de flesta andra är det inte det. Vi alla andra försöker se Jesus varje dag, varje vecka.

I ett annat blogginlägg som jag skrev här kan ni se hur många som de facto bevistar Gudstjänster varje vecka i Stockholm. I det perspektivet så är 8000 personer som hävdar EN syn på Jesus nästan en marginell företeelse. Jag har även i ett blogginlägg här reflekterat över kommentarer jag fått på min reflektion över Jesusmanifestationen. Läs även ett par kommentarer.

Här skulle man kunna slå sig på bröstet och säga att jag fick vatten på min kvarn i och med Lukas Berggrens debattinlägg i Kyrkans Tidning som ni kan läsa här! Här manifesterar Lukas just åsikten om att det enbart finns EN syn på Jesus. Nämligen Hans och de han representerar. Lukas är ledarskribent på tidningen Världen Idag. Trosrörelsen och en del av den mer ”högerinriktade” evangelikala rörelsens husorgan.

Han säger bla ””Beslutet från JM:s ledning verkar syfta till att slå vakt om enheten runt den Jesus som Bibeln talar om””. Och även ”Alla får inte bestämma vilka ”bilder” av Jesus som sprids. Det är förbehållet arrangören att den bild som förmedlas av Jesus också stämmer överens med Bibelns bild.”

Problemet med sådana här utsagor är just att den sprider en exklusivitet gentemot de som har en annan bild av vad Bibeln säger om Jesus än vad Lukas et al tycker. Bibeln har inte EN bild.

 

En helt annan, mer kunnig och mer nyanserad bild, lanserar Brita Häll såsom ledarskribent i Kyrkans Tidning, som säga vara Svenska Kyrkans och dess ungefär 6 500 000 medlemmars husorgan.

Brita,s syn kan Ni läsa här.

 

I Kyrkans Tidning tar också den fd Biskopen Lennart Koskinen upp ämnet från en annan synvinkel med rubriken ”Skulle Jesus verkligen själv marschera”?

Här kan ni läsa det

 

Johanna Andersson på Kristen Opinion framför lite tankeväckande ”frågeställningar” utifrån en mer generell karaktär, men som hon ändock vill koppla till JM.

Dock blir hennes utgångspunkt märklig. Hon vill med sin ingång enbart se skillnaden i synsätt angående JM utifrån ett HBTQ perspektiv eller inte. Så är naturligtvis inte fallet. Jag är övertygad om att en klok person som Johanna naturligtvis är medveten om detta. Det handlar om en större syn på människor, sexualitet, kön, bibelsyn mm. De som varit och är dominerande inom JM lutar åt en viss relativt samstämmig syn i många frågor som då ofta står i kontrast till många andras syn. Bland annat så är tydligen deras syn att synen på Jesus är enhetlig i Bibeln och enbart kan ses utifrån en synvinkel nämligen deras egen (se ex Lukas ovan). I samband med deras syn så har de framträdande personerna på olika arenor också genom åren sagt och påstått verkligen fördomsfulla saker om människor som har en annan livsstil, annan syn, än deras egen. I denna större och mer komplexa skillnad i Bibelsyn kan man tänka att det underliggande problemet huruvida Svenska Kyrkan ska medverka som arrangör eller inte finns.

Johannas många frågor kanske ses av många som meningar med utropstecken? Som påståenden.

I hennes fråga ”Måste det råda full åsiktsgemenskap i alla sammanhang där man deltar?” ligger en intressant fråga (påstående?). De flesta av oss skulle nog svara nekande på detta. Samtidigt skulle vi förhoppningsvis sätta oss ner och kanske reflektera lite längre om vi fick tid.

Är det en viktig fråga som dryftas i samhället kan man se de mest konstiga band knytas mellan antagonister men Jag menar på att det även där finns en gräns. Under förutsättning att det verkligen är en viktig fråga kan man som människa nog gå ganska långt ifråga om att vara pragmatisk och acceptera många kategorier människor/ åsikter för att driva fram ett avgörande. Men gränsen finns där.

Beroende på hur viktig frågan är och vilka människor/ åsikter det gäller så finns alltid ett resonerande bland den som har ett samvete om det är värt det. Är det värt att att ställa sig sida vid sida med den som man vet verkligen vill mig och de mina illa? Hur mycket är min inre övertygelse värd? Hur mycket är min inre frid värd? Hur mycket är solidariteten med de ”marginaliserade” värd? Hur mycket är min tro värd? Hur mycket är mitt svar från Gud värd? Johanna gör det lite väl lätt för sig med sitt exempel.

Det är utifrån ovanstående reflektion man också måste begrunda Johannas fråga:”Räcker det inte ibland att dela tro och engagemang i frågor man tycker är viktiga?”

Jo, kan man utan reflektion häva ur sig. Med reflektion torde man nog dock komma till åsikten, det finns en gräns!

 

 

Jesusmanifestationen återigen…..

 

…..det börjar nästan bli en vana varje år att kommentera 🙂

 

VIKTIGT! HÄR kan ni läsa mitt blogginlägg från föreg år. Glöm EJ länkarna.

 

Den här gången ligger grunden i varför jag åter tar upp JM på reaktioner på twitterkommentarer till Marcus Birro och där bla en pastor Vilhelmsson funderat på vad jag menar. Hon är (tror jag) pastor inom EFK. Hon får rätta mig om jag har fel.

 

HÄR finns Birros krönika i Expressen.

Eftersom människor har en förmåga till att vantolka saker, och att jag har varit kritisk mot Birro,s synsätt i en del frågor, så är jag nu också övertydlig på att Jag tycker att Birro i sin krönika har stora poänger angående medias agerande. Media är rädda och okunniga när det kommer till religionsfrågor. Det är en bra krönika.Detta har jag även tweetat till Birro.

Dock fick följande twitterkommentar från mig till Birro små reaktioner hos ett par andra:

”Däremot har du kanske inte den historiska aspekten över JM klar för dig när det gäller att det bara är FÖR alla. Så är det inte”

 

Denna kommentar föranleddes av att Birro ansåg att JM enbart är för att hylla Jesus och inte ”emot” något. Så har inte varit fallet.

 

Jesusmanifestationen gick av stapeln 2008 på initiativ av diverse frikyrkokändisar. Svenska kyrkan valde då att EJ vara med. Kritik mot JM riktades för att de både i sin proklamation och i tåget inte inneslöt ALLA. Synen var att man borde se på Jesus på ett visst sätt. Skrivningarna exkluderade bla Homosexuella.

Bland många ledande personer i början kan nämnas Livets Ords Ulf Ekman och Centrumkyrkans nestor Stanley Sjöberg. Deras syn på Homosexualitet (och i viss mån syn på kvinnors tjänst i församling) är välkända.

Under åren har ledningsgruppens deltagare växlat och de har agerat antingen enskilt eller på uppdrag av sin kongregation.

Diskussionerna angående synen på människor, framförallt homosexuella och synen på andra religioner har gått höga. Även många av de som nu sitter i ledningsgruppen är ofta ute och diskuterar de homosexuellas situation, skapelsen och andra religioner.  Förståelsen är ibland låg för andra synsätt. Självklart speglar deras syn också inriktning och synsätt inom JM.

Någon officiell representant från Svenska kyrkan har inte förekommit. Dock har enskilda medlemmar i SvK och anställda deltagit.

Fd Domprosten Hakon Långström har medverkat i ledningsgruppen.(även nu) Även nuvarande Biskopen i Skara stift och fd domprosten i Stockholm Åke Bonnier har deltagit i ledningsgruppen ett kort tag. HÄR finns en artikel i Dagen om varför Åke Bonnier valde att avgå. Det går också att läsa lite grann på hans blogg. ( se föreg års blogginlägg av mig)

Det torde stå utom rimligt tvivel att det har funnits olika teologiska motiv inom ledningsgruppen men att en majoritet av frikyrko representanterna intar en hållning som inte går ihop med en syn som säger att JM är för ALLA. Man bör tycka och tro i en viss speciell riktning.

Stor uppståndelse fick det också när inte rörelsen religion Hjärta HBT fick närvara vid 2012 JM, se bla här.

 

Personligen tycker jag detta förhållande är mycket synd enär en total manifestation för Jesus och Gud är eftersträvansvärt.

 

Pastor Vilhelmsson påstår på twitter att SvK medverkar som arrangörer.

Om det inte skett någon ändring på den absolut senaste tiden så kan så inte vara fallet.

Kyrkomötet har behandlat motion om att SvK  nationellt ska medverka i Jesusmanifestationen men motionen avslogs med förkrossande majoritet. Stockholms stift har behandlat frågan och ansett att stiftet Ej ska medverka som arrangör. Dock får varje medlem och anställd privat medverka som de själva vill. Ett utmärkt beslut, enligt mig.

Olika enskilda personer och olika grupperingar inom SvK medverkar därmed liksom ex vissa kyrkopolitiska nomineringsgrupper. Detta är dock enskilda beslut.

Det tre präster som Pastor Vilhelmsson alltså påstår representerar SvK såsom arrangörer i nuvarande ledningsgrupp representerar dock enbart sig själva och möjligtvis den gren inom SvK hägn där de är verksamma.

Medlemmarna i hela JM,s ledningsgrupp kan ni se här! De som är någorlunda insatta i den svenska kristenheten ser troligen vilken syn (generellt sett) som representanterna kan tänkas ha angående olika människor. Är det inkluderande eller exkluderande hållningar? Annars får Ni läsa på och bilda Er en egen uppfattning 🙂

Ledningsgruppen har otvivelaktigt hämtat sina flesta representanter från evangelikala/ karismatiska kretsar.

 

Jesusmanifestationen  har ett deltagande  på c 20 000 personer under alla dagar och framförallt frikyrkomänniskor kommer med bussar och tåg från hela landet till Stockholm för att deltaga.

Att ex jämföra med:

Svenska kyrkan, Stockholms stift har 900 000 medlemmar.

Ca 30 000 kyrkobesök inom Svenska kyrkan sker i Stockholms stift varje vecka.

 

 

Eftersom jag lever och verkar i Stockholm så är inte Jesusmanifestationen någon ny eller ointressant företeelse. Förhållandena runt stånd och tåg går inte spårlöst förbi.

Jag anser dock att det alltid kan vara bra att läsa in sig på vad som händer inom kristenheten och även reflektera över den historiska aspekten och över vart man själv står teologiskt sett innan man hyllar något och springer iväg utan tanke.

 

 

Jesusmanifestationen kan inte anses ha varit för alla människor. Tyvärr.

 

 

Enligt löfte: Replik till journalist Karl-Johan Karlsson!

 

 

Den 29 april hade jag ett blogginlägg med titeln ”det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna” vilket du kan se här. Det inlägget var en respons på journalisten Karl-Johan Karlssons krönika i GT/Expressen som du kan läsa här.

 

Det här har följts av lite diskussioner på bla twitter där Karl-Johan har samtalat med olika personer och där även jag naturligtvis reflekterade över vad Karl-Johan ansåg i sin krönika men även det som han anser på twitter.

Jag vill påtala att de här reflektionerna har förts, för att vara på twitter, i en fin samtalston. Tyvärr kunde jag inte besvara Karl-Johan eftersom jag inte hade tillgång till dator. Men jag lovade återkomma.

 

Jag uppfattar Karl-Johans synpunkter så som följer.

1)Svenska kyrkan vågar inte stå för sin tro

2)Svenska kyrkan är osäkra och sökande och det har de aldrig varit förut.

3)Svenska kyrkans tro är för luddig

4)Karl-Johan anser att Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning

5)Svenska kyrkan är inte självkritisk

6)Folk flyr från Svenska kyrkan

…och möjligtvis lite fler åsikter?

 

Någon hänvisning till hans synpunkter står inte att finna. Jag uppfattar Karl-Johans åsikter som subjektiva. Detta är absolut inte något fel. Vi måste alla få tycka och tänka men samtidigt blir det omöjligt för Mig som är engagerad i Svenska kyrkan att inte reagera och reflektera över vad han säger. Jag själv kan många gånger också vara kritisk till olika skeenden och sakfrågor inom kyrkan men det är naturligtvis en självklarhet i en till viss del demokratisk organisation med många synvinklar som dessutom är mycket stor ca 6 500 000 milj medlemmar.

Karl-Johan säger också att han Ej är kristen. Att han Ej är troende.

Här tillstöter ett problem. Det ÄR svårt att förklara innerligheten i den personliga tron och vad tro är. Det är en till stor del en ”upplevelse”.

 

I vår twitter konversation efterfrågade jag också någon teologisk/historisk referens över hans påståenden. Detta kunde han inte göra men hänvisade också till ett inlägg som han ”helt plötsligt”hade fått sig tillskickat. Vid närmare kontroll visade det sig att det var skickat till honom från en ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Här kan ni läsa vad det var som han helt plötsligt kommit över. Inlägget i Svensk Pastoral tidsskrift nr 4 2011 är skrivet av två kunniga personer. När man granskar inlägget så borde en kritisk journalist naturligtvis se att inlägget blandar en del fakta men utgår från ett inomkyrkligt politisk engagemang, för att uttrycka det vänligt. Det är med andra ord en mycket subjektiv hållning men med insprängda fakta. Inte en akademisk rapport som Karl-Johan försökte påskina inför mig (eller så tror Karl-Johan det?)

Det finns många grupper/personer i minoritetsställningar som brukar hoppa upp och uttrycka sina subjektiva intryck så fort det kommer inomkyrklig eller utomkyrklig kritik eller något annat som någon vill påtala, påstå, om brister inom Svenska kyrkan. Oavsett vad det är för kritik och vilken bärighet denna har.

 

De första fyra frågeställningarna/ påståendena ovan blir väldigt svårt att konkret svara på i en blogg. Detta för att de för den kyrkligt engagerade/ teologiskt reflekterande är rätt banala. Men det finns gott om litteratur att fördjupa sig i. Om man har intresse för lite mer objektivt resonemang.

 

Lite kommentarer dock.

Karl-Johan utgår från att det finns EN slags tro och att denna gestaltar sig på ett sätt. ”Att tro är att tro” som han påstår. (Ingen reflekterande troende, ingen teologisk kunnig skulle våga uttrycka sig på detta sätt.) Han kan dock inte i detta säga VAD som är Svenska kyrkans ”tro”, bara att denna är fel. Därmed är denna ”tro” som han då inte kan definiera också luddig. Vari luddigheten egentligen består av går inte att säga eftersom Karl-Johan inte definierat vad Svenska kyrkan har för slags ”tro”. Eller vad Karl-Johan anser att Svenska kyrkans ”tro” är. I samband med detta anser han också att Svenska kyrkan inte har varit osäkra och sökande förr. Vari detta osäkra sökande består av kan han inte definiera utan bara från sitt påstående om ett marknadsföring av ett ”grundkoncept”? Som jag påpekat ovan kan han inte rent teologiskt/ historiskt ge någon slags referens till att Svenska kyrkan skulle, om möjligt, ha ändrat ståndpunkt från säkra och icke sökande.

Hans eventuella referens till Svensk Pastoral tidsskrift är icke relevant för det är en, av många, kyrkopolitiska åsikter.

 

Ifråga om det ovanstående måste man då kunna konstatera att Karl-Johan faktiskt inte verkar förstå vad tro är, vad en kyrka är, vad en folkkyrka är. Möjligtvis kan det förklaras med att han inte själv är kristen och har någon slags tro. Men det är nog inte hela sanningen. Det som Karl-Johan framför är inte speciellt ovanliga synpunkter. Det är ofta samma påståenden som exempelvis många frikyrko medlemmar brukar anse om Svenska kyrkan. De kommer allt som oftast från sammanhang där man avger trohets löften i olika sammanhang och utifrån olika historiska omständigheter.

Möjligtvis får också många människor sin syn på tro och sina intryck av Svenska kyrkan  från media, som väldigt sällan har en kunskap om teologi/ religions vetenskap. Det blir alltså en mycket snäv bild förmedlad av människor utan reell kunskap/ erfarenhet i sakfrågorna.

 

Tro är ett subjektivt förhållningssätt som enbart är för den enskilde människan. Från min kristna synvinkel så är denna tro utgående från Gud och vi har som människa att bejaka eller förkasta denna. Men tron gestaltas alltid olika för olika människor.Tron kan också gestaltas tillsammans med andra.

Svenska kyrkan rymmer många olika syn på tro. Till skillnad då mot andra samfund. Svenska kyrkan har en någorlunda demokratisk organisation till skillnad då mot många andra samfund. De teologiska vinklingarna genomgår många olika stadier av reflektion innan de blir gällande för Svenska kyrkan som organisation. Detta är inte tro, utan förhållningssätt till tron.

I Svenska kyrkan är varje människa välkommen. Ingen avkrävs någon slags ”tros syn” för att vara välkommen in. Varje människa är lika mycket värd. Detta innebär inte en luddighet utan har en grund i Jesu bemötande av människor. Andra samfund kan ha andra uppfattningar.

Svenska kyrkan är alltså INTE ett samfund där medlemmarna avkrävs en speciell hållning och ett speciellt sätt som måste åtlydas.

Men genom dopet så förs den döpte in i kristi familj. Dopet är också medlemsgrundande.

Svenska kyrkan är en Evangelisk-Luthersk kyrka där dess förhållande till tro och bekännelse och lära finns stadgad i Svenska kyrkans kyrkoordning.

Det finns med andra ord en mycket stark historisk utveckling sedan ca 500 år tillbaka. Detta är att ha en tydlig ställning.

Många andra frireligiösa samfund och även andra medlemsorganisationer har en historia som går tillbaka endast ungefär 100 år.

 

Det är just här som Karl-Johan gått fel. Han vill att Svenska kyrkan ska vara på ett visst sätt. De ska tycka på ett snävt sätt. De ska avkräva dess medlemmar en speciell syn. När kyrkan då har en helt annan syn än vad han tror är gällande så är det kyrkan som har fel och inte att hans syn kanske inte har reell grund i historia, bekännelse.

Här vill då jag som varit medlem i Svenska kyrkan i 55 år påstå att det här är frågeställningar som alltid diskuterats inom kyrkan och därmed också har kyrkan inom sig alltid haft en självkritisk syn. Synen är också att försöka hitta ett språk som kan föra fram evangeliet på ett språk och uttryckssätt som är relevant för människan där denne befinner sig i tid och kontext. Detta kanske inte passar alla människor för det är många gånger svårt att förändra sig själv och tänka i nya banor.

 

Litteraturen om vad som hänt inom Svenska kyrkan rent historiskt och med diverse olika ståndpunkter är omfattande.

Svenska kyrkan är också en öppen organisation där rapporter och statistik finns att hämta för var och en. Det är inte, som i en del andra samfund, stängda för oberoende analyser. Kyrkan är därmed öppen för ett kritiskt analys tänkande.

Tyvärr kommer detta dock ofta i skymundan för diverse subjektiva känslomässiga ”tyckanden”.

 

Svenska kyrkan står för sin tro och försöker förmedla denna i sin tid.

Svenska kyrkan är alltså inte osäkra på sin tro. Tro och bekännelse finns väldokumenterad.

Svenska kyrkan är alltid sökande, som tur är. DET är grunden som faktiskt Jesus själv säger.

Svenska kyrkans tro är inte luddig, utan står stark och välkomnar alla människor i kristi efterföljd.

Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning i sin Evangeliska- Lutherska framtoning.

Svenska kyrkan har och har alltid reflekterat över sin roll och sin teologi.

 

MEN! Svenska kyrkan kanske inte står för något som Karl-Johan tycker att de skulle göra? Men det är ju en helt annan fråga.

Ingen skulle heller lyssna på om Karl-Johan ansåg att skärgårdsstiftelsen skulle tala om vägarnas skick och istället precisera sin uppgift som bilreparatörer eftersom de som bilreparatörer är luddiga. Olika organisationer, olika frågor.

Det går inte att se att en organisation med sin uppgift, sin teologi, sin historia, sina bekännelser, sina stadgar ska behöva ändra sig och ändra inriktning för att någon enskild medlem anser att de borde syssla med något annat.

I Svenska kyrkan får många olika synsätt plats. Dock inte alla frågor och inte heller det som inte ÄR Svenska kyrkan.

 

 

Karl-Johan anser också att folk flyr från Svenska kyrkan !

 

En mycket intressant och ofta förekommande åsikt.

Vart kommer den ifrån?Stämmer denna?

 

När man ser på antalet medlemmar måste man vara medveten om ifrån vilken nivå man utgår från.

Ja, det försvinner medlemmar från Svenska kyrkan. Men de försvinner från en mycket hög medlemsandel, nära 100 %.

Fortfarande är ca 70% av Sveriges befolkning medlemmar. Detta i en situation där befolkningen har många fler kristna inriktningar och även fler nya religioner finns nu i vårt nya pluralistiska samhälle.

Att tänka på är också att det ända sedan 60 år tillbaka varit tillåtet att välja religion i Sverige. Ändock har inte fler försvunnit ur Svenska kyrkan.

Sedan 13 år tillbaka är det inte en statskyrka och sedan 1996 är dopet medlemsgrundande i första hand.
Att det fortfarande är ca 70% som är kvar i SvK är fantastiskt. Vilken organisation kan uppvisa dessa siffror? Att betänka är också att alla frivillig/ medlems organisationer i Sverige minskar.

 

Karl-Johans syn på att folk flyr från Svenska kyrkan är därmed obsolet.

Karl-Johan, läs gärna också hur många som går i Gudstjänster, är engagerade i körer, konfirmation, dop etc så kommer du att finna att människor är mycket engagerade i Svenska kyrkan. Dock Ej tillräckligt många enligt mig. Jag vill naturligtvis att alla ska vara med

Men! De flyr inte.

 

HÄR kan man också läsa statistik om Svenska kyrkan.

SOM institutet rapporterar också om kyrkliga företeelser här.

 

Naturligtvis vill Jag att fler erkänner sig som Kristna. Men man måste också vara realistisk. Vi har i 2000 år kämpat för Guds rike så för mig får vi gärna kämpa i 2000 år till. Bara man försöker. Inte ger upp. Allt är självklart inte perfekt men det innebär inte att man ska svänga vimpeln efter varje nyck som någon enskild människa får för sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna

Läs gärna del 1 först

 

En annan journalist som tycker det är lite småmysigt att kasta ut lite strunt på Svenska kyrkan är Karl – Johan Karlsson i GT/ Expressen.

I sin krönika ”Helvetet borde avskaffas så anser han att kyrkan inte tillräckligt ”marknadsför” sin tro. Ska man marknadsföra? Finns det endast en tro? En syn på tro?

Antagligen för Karl-Johan. Kanske inte för de flesta kristna som dagligen brottas med sin tro. Det ingår så att säga i konceptet i relationen till Gud. Gud vill att vi ska brottas med Ordet.

Han ställer även frågan ”tror Svenska kyrkan på Gud”? Kan man överhuvudtaget ställa en sådan fråga utan att framställa sig själv i okunskapens dager? Kan en organisation Tro? Är det inte dess medlemmar som Tror och sedan går samman i Guds uppmaning till oss att sprida Ordet.

 

Vidare anser Karl -Johan det vara märkligt att det finns tvivel inom Svenska kyrkan? Tvivlet som för den troende är signalen på att det är en hälsosam tro som bejakar Gud till skillnad mot den statiska, fundamentalistiska.  Han anser att det finns en gräns för hur långt man kan backa från sin ”grundidé” för att verka trovärdig. Här visar sig problematiken för Karl -Johan. Han utgår från att det enbart finns en syn?En syn som alla måste anamma till punkt och pricka. Han funderar naturligtvis inte ikring om Hans syn på en ”grundidé” stämmer överens med kyrkan och dess troendes medlemmars syn på idén. Han utgår från att Han sitter med kunskapen, med sanningen om Idén! Dvs alla medlemmar inklusive kyrkan som organisation ska inte förhålla sig till sin ”idé” utan till Karl -Johans synsätt som Han vill att Idén ska vara. Karl- Johan för fram ett synsätt som oftast benäms fundamentalistisk eller möjligtvis ”bokstavs(o)troende”.

Det är en främmande föreställningsvärd för de flesta troende.

Likaså tar Karl -Johan upp frågan om helvetet. Han skrattar där över de som ägnat åratals studier åt teologi och mött massor av människor i olika stadier av själsnöd och deras problematisering av frågan och deras erfarenhet. Tanken går till den opportunistiske tonåringen som skrattar professorn rakt upp i ansiktet och tycker att denne har så fel. Tyvärr för den opportunistiske tonåringen och Karl -Johan. Erfarenhet kommer med införskaffad kunskap och levnadsvisdom.

 

Frågorna som ställs hos Karl -Johan är de frågor som konfirmandläraren får från sina tonåringar varje år, år efter år.

 

Sanningen är inte given. Sanningen söks………

 

 

 

 

 

 

Jesus säger SÖK………. Birro säger: Vi HAR sanningen.

Del 1

Här finns del 2

 

I vårt samhälle och media idag har det tydligen blivit lovligt byte att angripa Svenska kyrkan och kristen tro på diverse omöjliga sätt med förvanskningar, lögner, rena påhitt och ryktesspridning. Här o här har jag kommenterat två av dessa.En del journalister ser dock fördelen och möjligheterna med en modern kyrka och kristi ord men flera journalister har inte bara visat på sin tydliga okunnighet utan också att de själva är villiga att gå en agenda som förminskar den kristna människan och kyrkan. De tar avstånd från kyrkan och tron och anser därmed att de står fria att sprida osanningar. Andra skribenter är de som utifrån sin kristna syn anser sig besitta sanningen, inget mindre än sanningen och att det endast finns en sanning!

 

Oftast bemöts inte dessa osakligheter av högre representanter inom SvK utan de här osakligheterna får många gånger stå oemotsagda. Det är iofs förståeligt eftersom alla dessa frågor dyker upp med intervaller och till slut orkar man inte bemöta osanningar. Dessa osakligheter blandas också ofta upp med helt subjektiva påståenden utifrån den enskildes eget synsätt på sitt liv och detta är svårt att behandla. Det andra är att de av SvK representanter som tar sig tid och ork att bemöta osanningar ofta blir kritiserade från sina egna för att inte ”lyssna på kritik” och dessa inom de egna leden står då också ofta för ”den enda sanningen” och de försöker vinkla sakfrågan till något helt annat. Ett svagt och för oss alla medlemmar inom kyrkan förödande sätt att föra diskussion.

 

Inom kyrkan ska naturligtvis det finnas grund för olika åsikter men det måste utgå från en riktig verklighet och en faktagrundade kritik.

Osanningar och felaktigheter måste bemötas. Dessa är grund för ryktesspridning.

 

En som utgår från Sitt sätt att se på världen är Marcus Birro. Duktig författare och bra fotbollsbisittare. Han har i krönikor gått hårt mot personer inom SvK och kritiserat dessa för att föra ett dåligt debattklimat samtidigt som han själv då stått för  rykten och skvaller om enskilda individer och även föreningar inom SvK. Här och här har jag kommenterat Birros påståenden.

 

Den 23 april 2013 skriver Marcus Birro i tidningen Världen idag. En tidning som står en del av den evangelikala rörelsen och framförallt trosrörelsen med Livets Ord väldigt nära.

Birros bloggartikel har rubriken ”Svenska kyrkan, en dörrmatta för tidsandan”

 

I början av sin bloggartikel skriver Birro ” jag må vara rätt ny i kristenheten”.

Där borde han ha stannat!

 

Tyvärr fortsätter han med att säga att för honom är Bibeln Guds ord. För en kristen lätt att instämma i men vad utgår egentligen Birro ifrån? Hur ser han på hur Bibeln kommit till? Kan man läsa de olika böckerna på olika sätt? Är Bibeln en naturvetenskaplig skrift? Vad för översättning anser han vara Guds ord? Är det respektive författares ord som  har inspirerats från Gud eller har Gud suttit med en gåspenna och skrivit ner varje ord? Har Birro sett varje ord i original?

Birro fortsätter med ”att det finns evig förtappelse”. Vad menar han med detta? Olika tolkningar i olika tider finns av ”förtappelse” och vad det i så fall leder till.. Birro menar också att det finns frälsning och att synden är högst verklig. Vad menar han med att ”det finns frälsning”? Vem  står för denna? Vem tillkommer det att ”få” frälsning”? Vad menar Birro med synd? Menar han en personlig synd? Vad är då i så fall synd? Finns det medfödd synd? Ursprungssynd? Vem bestämmer vad som är synd?

Birros syn som verkar utifrån en dubbel predestinationslära kanske inte är verklighet för stora delar av kristenheten.

Ändock anser Han att Han formulerat TRON! De flesta andra kristna skulle nog istället hålla sig till den Apostoliska och/ eller Nicenska trosbekännelsen.

Vidare anser Birro att ”kyrkan är en plats fri från tid, fri från världen, fri från fördärv och förebråelser”. Märkligt språkbruk, märklig tolkning.

Kyrkan är en del av Guds familj, Guds hus. Grunden för kyrkan är tron på Jesus Kristus som knappast var fri från världen i och med att han verkade i denna och uppmanat sina efterföljare, inklusive oss nu levande, att verka i världen för att föra fram Guds budskap. Därav kan aldrig, enligt mig, en kyrka som vill vara ärlig i sitt uppdrag från Gud verka ”fri från världen”. Ifråga om ”fri från fördärv och förebråelser” kanske den gode Birro borde läsa Paulus, aposteln i den tidiga kyrkan.

 

Efter att i enlighet med, tyvärr, en del av den evangelikala kyrkans frustration över SvK går Birro på i ullstrumporna med en massa olika saker som Han inte finner inom SvK. Inget är mer fel.

Det visar ännu en gång på att Birro, liksom en del evangelikala, har svårt att förstå att Guds nåd är för alla och att SvK är beredda att föra denna syn vidare på det sätt som det kan mottagas i den tid man nu lever. Inom SvK krävs ingen uppoffring för att vara älskad utan alla oavsett bakgrund och förutsättningar är välkomna. Till Svenska kyrkan är alla välkomna och avkrävs inget speciellt synsätt. Svenska kyrkan visar på kärlekens väg. Kärleken till alla människor. Detta till skillnad mot vissa andra kyrkor.

 

Birro avslutar med ”Vi har sanningen”.

Birro sitter tydligen inne med hela sanningen.

Själv välkomnar jag mer Jesu ord: SÖK………

Ingen mer än Gud vet sanningen!

Birro sitter och kaffeskvallrar om det som han inte tycker att Seglora o andra ska hålla på med

Marcus Birro är enligt mig en oerhört bra författare som har ett mycket varierat och bra uttryckssätt. Hans skrivningar har en förmåga att dra en med sig. Hans krönikor i flera tidningar kan också hålla hög kvalite förutsatt att han håller sig distanserad till politiken och religionen där det ibland blir lite väl trånga kurvtagningar. Som mycket idrottsintresserad är det också kul att läsa hans inlägg om framförallt fotbollen fastän man inte kan låta bli att undra ibland om hans enorma hängivenhet är så balanserat.

Som kristen är det också välkommet att Birro såsom ”kändis” har kommit ut med och vågar stå för att Han är kristen, även fast hans syn tydligen har utvecklats åt det evangelikala hållet. Han skriver också för kristna tidningar som Dagen och även i Världen idag som står den karismatiska rörelsen nära genom sin gamla koppling till Livets Ord.

I tidningen Dagen har han idag tyvärr ett mycket onyanserat debattinlägg om framförallt Seglora Smedja.

Han börjar sitt inlägg med att redogöra för att han fått mejl från upprörda människor som känt sig utpekade av Seglora Smedja. Det är självklart inte bra att människor känner sig utpekade och det är naturligtvis en tråkig situation att få upprörda mejl och Birro drar automatiskt slutsatsen att mejlkonversationen har substans. Det kanske den har men Birro klargör inte den substansen.
Jag har sett Birro fråga Seglora Smedja på Twitter om det som Han har sett skrivet av olika personer på sina bloggar. Där fick han då hänvisning till vad som skrivits på Seglora och i de artiklarna står det en klar redogörelse vad och varför Seglora tycker vissa saker.(med hänvisningar) Jag tar inte ställning till om Seglora har rätt i sak men kan konstatera att de åtminstone, till skillnad mot Birro, har redogjort för och varför de har kommit till sina slutsatser.

Birro ställer också två frågor i sitt andra stycke där de flesta nog skulle svara nekande. Problemet är att Han förutsätter att hans uppgifter om Seglora är korrekta och ställer därmed frågan som ett insinuerande att just Seglora gör på ett visst sätt. Det är inte ett hederligt retoriskt grepp. Oavsett om Birro skulle ha rätt så har han inte visat på detta och frågeställningen är som den står i detta sammanhang obsolet.

Birro tar sedan och gör en redogörelse för sin egen situation från och med när han startade sitt bloggande 2006 och vad som då hände. I fyra långa stycken så är det en, enligt mig, mycket hemsk situation som Birro målar upp. Det som har hänt honom tycker jag är fruktansvärt och borde inte få förekomma i ett civiliserat samhälle. Ingen människa ska, som Birro ha gjort, uppleva så mycket hat och omdömen om sin person och sin familj. Oavsett partiideologisk tillhörighet. Tyvärr så är detta ett allt vanligare fenomen på de ”sociala medierna”. Man kan inte annat än känna med Birro och det som han har fått utstå.

Direkt efter detta gör dock Birro ett mycket fult retoriskt knep genom att skriva ”i kristenheten är det ungefär samma sak” för att sedan fortsätta med att inte bara anklaga Seglora Smedja utan nu också människan Helle Klein. Genom att ha visat på allt det hemska som har hänt honom och koppla detta till Helle Klein blir det för läsaren implicerat att Hon också håller på med just dessa saker som Birro har utsetts för. Men kanske inte just mot Birro personligen.

Sedan följer ca 5 stycken om vad Smedjan och Helle Klein ska ha utsatt diverse människor för. Någon exakt redogörelse föreligger inte. Ingen redogörelse för vilka människor det gäller. Ingen redogörelse för vilka frågor det gäller. Ingen objektiv redogörelse för om och varför Segloran skulle göra detta som Birro påstår, dvs om det finns någon grund för Seglorans agerande. Birro verkar inte ens ha kontrollerat vilka personer det är som Segloran då, enligt Birro, har hängt ut och om det finns fog för Seglorans undersökande verksamhet. Han har inte ens försökt se om det, som enligt Birro handlar om att Segloran kallar människor för främlingsfientliga, har någon bäring.  Birro för snarare fram diverse påståenden om drev och smutskastningskampanjer. En retorik som ofta förs fram av Smedjans ”motståndare” utan ett eget självkritiskt granskande över vad de själva verkar syssla med. En retorik som faktiskt inte stämmer enligt mig.  Snarare tvärtom.

Jag har, under en följd av år, följt en oerhört massa bloggar och twitter människor. Det är mycket lätt att konstatera vilka som för vilka kampanjer och mot vilka. Vilka som länkar till vilka. Vilka bloggnätverk som uppstår. Vilka politiska ideologier en del av dem har. Vilka kyrkopolitiska nomineringsgrupper en del av dem är medverkande i. Vilka frågor som en del av dem driver. Vilken sorts kritik en del grupper ägnar sig åt och vilka ”oheliga” allianser som skapas bara för att kunna föra fram någon sorts ”kritik”mot någon slags ”överhet”. Birro liksom en del andra ”utomstående” verkar ha missat allt detta, eller medvetet struntar i det.

Själv tycker jag det är en jobbig stämning för i dessa nätverk känner jag till flera personer som är oerhört kunniga, skriver många bra saker, trevliga och på många sett positiva människor. Men i vissa frågor tappar de all sin analysförmåga och går bärsärk i sina påståenden om andra och då speciellt Seglora. Det de anklagar Segloran för, är ju precis det de själva varje vecka sysslar med på bloggar, twitter och i diverse artiklar.

Det finns ingen sans i deras egen ”oskuld” och i Seglorans ”skuld”.

Är då Segloran utan skuld? Naturligtvis inte. Jag har påpekat förr att det är ett högt tonläge från många parter inklusive Segloran. Men det är också förståeligt när man blir anklagad för vissa saker som inte har substans att man kanske tar i för mycket. Självklart skulle Segloran tjäna på att kanske tona ner sitt reflexmässiga försvar och ibland ta ett steg tillbaka och grunna på vad som de facto är sant och vad som kanske synes vara sant. Även så att ibland vara tillmötesgående även mot sina värsta ”motståndare” och förstå att även dessa kan göra fel ibland. Man kan ofta vinna på att säga högt och tydligt att ”vi håller inte med dig men vi förstår att det just i detta fallet blev lite fel för dig och att du egentligen kanske inte står för det som just nu verkar vara fallet”.

Den här bilden av att det finns ingen som är skuldfri verkar Birro helt ha tappat, även fast han gärna vill framhålla det kristliga. Han tar också upp att Han inte vill att Hans kollektpengar ska gå till Seglora. Det är ju en självklarhet att man kanske inte alltid tycker det är bra vart kollekten går till. Men kollekten är ju en frivillighet och om Birro inte gillar detta så : Marcus Birro ! betala inte då så behöver du inte känna samvetskval. Så gör jag och de flesta andra människor. Svårare än så är det inte.

Något som de flesta verkar glömma är att Smedjan är mer än någon artikel av Helle Klein utan de står för ett helt program av reflektioner  genom möten, konferanser, mässor, kurser etc. När Birro går till ett sådant onyanserat icke faktabaserat angrepp mot Segloran är det inte bara ett angrepp på Helle Klein som människa utan på hela den reflektion som, enligt mig, bör finnas inom en så stor organisation som Svenska Kyrkan. Reflektionen som måste ta sig många olika uttryck och på många olika arenor. Den teologiska linje som Birro har valt  vill tydligen förminska den möjligheten till teologisk/ politisk/ filosofisk reflektion.

Birro avsluta med ett mycket viktigt stycke : ”Detta är ett problem som nu Stockholms stift och Svenska kyrkan på allvar behöver ta tag i. Annars är man ingen trovärdig röst i den viktiga och nödvändiga samhällsdebatten om näthat, mobbning, etik och människosyn.”

Men Marcus Birro, hur menar Du att Dina icke verifierbara subjektiva insinuationer och påståenden i din artikel uppmuntrar till att vara en ”trovärdig röst i den viktiga och nödvändiga samhällsdebatten om näthat, mobbning, etik och människosyn.” Här har Du ju självt använt dig av samma sorts implicerande retorik . Hängt ut människor, mobbat och följt med i ett ”drev”. Vart är etiken?

Nej Marcus Birro, även fast jag tycker att Du är en många gånger gudabenådad författare så har du här klivit över gränsen i onyanserande skrift.

Du har tillgång till arenor där inte andra kommer in. Gå inte på att onyanserat föra fram skvaller. Fortsätt inte på den här linjen. Sluta!

Det här du skrev nu var inget mer eller mindre än ett fika rast skvaller för de fega!

Får man inte kritisera kyrkan del 2. …………..(forts SvD och Jenny Nordberg, min åsikt)

——-> forts

läs gärna ”får man inte kritisera kyrkan del 1” först!

I artikeln av den 24 feb för Nordberg resonemanget att i USA måste varje litet samfund ”förtjäna sin överlevnad”, dvs vara bättre än andra religiösa samfund. Detta då i jmf med SvK som inte behöver detta eftersom det betalas ”skatt” till kyrkan och att de flesta ”tvångsanslutits” till Kyrkan.

Här uppstår två olika missförstånd.

När man som Nordberg skriver att medlemmar ”tvångsanslutits” så impliceras det till totalitära ideologier och gamla stater som har använt denna form av anslutning i olika sammanhang. Tvångsanslutning är att mot någons uttryckliga vilja ändock ansluta denne.

I Sverige har vi under lång tid haft demokrati och i denna politiska demokrati har det funnits ett synsätt där medlemmarna i staten Sverige ska vara medlemmar i den Svenska Kyrkan. Det är därmed till stor del ett demokratiskt val som utgjort grunden för huruvida medborgaren ska vara medlem i Kyrkan och en demokratisk process som varje medborgare kunnat deltaga i. Sedan 1950 talet har det också rått religionsfrihet för den enskilde medborgaren i Sverige vilket inneburit att det varit fritt att tillhöra vilken religiös ordning som helst. Det har med andra ord stått varje medborgare i Sverige helt fritt i 60 år att välja att vara med i Svenska kyrkan eller inte.

Utvecklingen har dock gått framåt och insikten om att dela på den kyrkliga och den världsliga makten har vuxit fram. Denna delning diskuterades under årtionden och alla som växt upp under denna tid har varit medvetna om situationen. När beslutet kom om en delning så lades det en bit framåt i tiden och information om hur man skulle göra för att Ej vara med i SvK delgavs alla människor. Efter delningen år 2000 där, i princip, SvK blev ett självständigt samfund så har det också funnits möjlighet att mycket lätt gå ur Kyrkan. Sedan 1996 är också dopet medlemsgrundande.

Att därför påstå, som Nordberg gör, att de flesta medlemmarna är tvångsanslutna är djupt missvisande. Det visar också på ett synsätt på den enskilde kyrkomedlemmen som mindre kunnig och att den inte vet sitt eget bästa när denne väljer att stanna kvar i SvK. Nu har det gått 13 år från separationen men de flesta har valt att stanna kvar i Kyrkan. Nordberg omyndigförklarar den svenske medlemmen i Kyrkan.

 

Det andra ”missförståndet” som Nordberg påstår är att Svenska Kyrkan tar skatt från sina medlemmar. Ett påstående som inte bara faller på sin orimlighet eftersom skatt inte kan tas ut av enskilda organisationer utan även på att det på den svenska skattsedeln just medlemsavgifterna till religiösa samfund är separerad.

När Jag på twitter påpekar detta förhållande för Nordberg anser hon ändock att det är en skatt och att Jag har fel. Jag framhåller då de faktiska förhållandena för henne inklusive att staten enbart har en administrativ funktion efter en överenskommelse med SvK för att hjälpa till så att medlemmarna lätt kan betala in sina avgifter till Kyrkan. Liksom staten hjälper de övriga ca 10 till 15 samfunden som har liknande överenskommelser med staten.

Hon anser dock att det ändock är en skatt.

Jag förstår hennes ihärdighet. Det är inte lätt att som kolumnist för en stor tidning se sin argumentation för sin kolumn gå i graven pga okunskapen om de faktiska förhållandena.

Jag vill dock mena på att när Nordberg blir medveten om att hennes resonemang om skatt inte håller, men ändock anser att Hon kan kalla det skatt, går över från att vara en okunskap till att stå för en personlig agenda där hon inte drar sig för att föra fram ohederliga resonemang om Svenska Kyrkan och därmed också alla vi enskilda medlemmar.

Det är lätt att hitta på ett resonemang om organisationens, Kyrkans, felaktigheter om man kan framhäva att det är en ”skatt” som medborgaren inte kommer undan. Svårare att hitta på något om det är en frivillig avgift som medlemmen genom sina demokratiska representanter vill ska gå till ändamål som inte stämmer överens med Nordbergs synsätt. Nordberg är därmed villig att vara ohederlig. Ändamålet helgar medlen för Nordberg.

Det måste naturligtvis en enskild medlem som Jag reagera mot.

 

Nordberg för sedan ett resonemang som implicerar att det vore ohederligt att ta kollekt till medlemmarnas egna verksamhet av sina egna medlemmar. Absurt. Nu går kollekten ofta till olika organisationer och aktiviteter så Nordbergs ”kollekt till den egna verksamheten så fort de får tillfälle” har ingen bärighet. Men att inte medlemmarna själva genom sina olika organ inom organisationen ska få bestämma hur den frivilliga kollekten, som den frivillige medlemmen själv vill betala, ska utdelas är befängt.

 

Nordberg påstår vidare att Kyrkan inte behöver göra av med sina fasta tillgångar för att ha råd med 460 anställda vid kyrkokansliet och att dessa endast administrerar sig själva. Att kontinuerligt göra av med fasta tillgångar för löpande verksamhet tror jag nog att de flesta seriösa ekonomer skulle ha starka åsikter emot. Dock tydligen inte journalisten Nordberg.

Kyrkokansliet är en del av SvK som är en slags stödresurs för stiften och dessutom ska representera SvK i samhället både nationellt och internationellt.

Att komma ihåg är att Svenska Kyrkan är en av Sveriges största arbetsgivare med sin ca 22 000 anställda och tusen och åter tusentals frivilliga.

Med andra ord handlar det om en relativt slimmad organisation med tanke på organisationens storlek. Jmf gärna med andra frivillig organisationer och även med företag i samma storlek.

Allt administreras med hjälp av medlemsavgifter som vilken annan medlemsorganisation som helst.

Allt  detta har naturligtvis Nordberg velat förbise alternativt varit okunnig om.

 

Nordberg påstår vidare att ”de flesta svenskar är likgiltiga inför” Kyrkan. Någon referens till detta absurda påstående visar naturligtvis inte Nordberg på .Det är snarare som så att Svenska Kyrkan kommer mycket högt upp i alla attitydundersökningar bland svenskarna som gjorts. Även detta har journalisten Nordberg ansett vara viktigt att undanhålla för sina läsare.

Antal kyrkobesök som uppgår till ca 14 miljoner per år talar dessutom emot Nordbergs sannings slirande.

 

Ett allvarligt påhopp på en yrkesgrupp inom Svenska kyrkan tycker sig Nordberg också vara viktigt att göra. Hon påstår att en svensk präst sällan kan få ur sig något intressant eller originellt vid bröllop eller dop. Självklart ett helt subjektivt påstående som hon självklart får ha men som de flesta människor säkerligen mer ser som ett uttryck för Nordbergs vilja att smutskasta Kyrkans personal. Prästerna är en personalkategori som förutom att ofta framhävas i negativ dager av Kyrkans motståndare också arbetar under mycket oregelbundna arbetstider och alltid står till förfogande för människor i livets olika skeenden. Ofta under mycket svåra och för den enskilde brutala skeenden i livet där prästen och Kyrkan genom sin övertygelse ställer upp för den enskilde.

Mycket svagt av Nordberg att slå på en personalkategori som betyder oerhört mycket för så många människor.

Frågan torde kunna ställas över hur många präster som Nordberg har pratat med och hört  de senaste 13 åren.

Hon tillägger dock att SvK också gör bra saker. Men att de då tar bra betalt för detta. Ett rent famöst påstående eftersom det mesta inom Kyrkan är helt gratis.

 

När Nordberg närmar sig slutet visar sig hennes bristande insikt än mer i hennes ”religion är hårt arbete och kräver visst engagemang av den som vill veta, förstå eller känna något”.

Nordberg har inte överhuvudtaget förstått folkkyrkotanken och den demokratiska processen inom Kyrkan som tillsammans med alla tusentals frivilliga gör Kyrkan till Kyrka.

Kyrkans verksamhet är den absolut största folkrörelsen med exempelvis flera hundra tusen körmedlemmar. Hundratusentals människor som besöker olika slags Gudstjänster varje vecka. Tusentals barn och ungdomar i sociala verksamheter varje dag. Föreläsningar, konferenser och kurser för åtskilliga medlemmar som är ständigt återkommande. Sveriges största musikutbud med Kyrkans fantastiska musiker vars konserter dessutom oftast också är helt gratis.

 

Det är inte prästerna eller biskoparna som gör Kyrka. Det är människorna, medlemmarna som är delaktiga i verksamhetens alla olika delar och dessutom efter bästa ekonomiska förmåga är villiga att  betala sin medlemsavgifter, som gör Kyrka. En vilja att tillhöra Guds hus. En vilja att tillsammans med Gud sträva efter att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde

Kyrka är att på olika sätt föra fram Guds budskap i gemenskap med många andra.

I den processen är vi som medlemmar inom Svenska Kyrkan alla präster.

 

Det är mycket olyckligt att Jenny Nordberg har ett behov av att  föra fram osakligheter om Svenska Kyrkan. Det handlar inte om, i Nordbergs fall, en saklig väl genomförd kritik som kan analyseras och diskuteras utan om något underliggande behov av att med alla medel påverka en opinion mot Kyrkan och alla dess medlemmar.

Det är svagt och fegt!

 

Det är mycket förvånande att SvD,s chefred Samuelsson låter en kolumn som bygger på så tydliga faktafel och med ett så tydligt mål få utrymme i tidningen.

 

Biskop Eva Brunne kommenterar debattklimatet i sociala medier.

Att biskopen nu har gått ut och kommenterat debattklimatet på nätet är bra.

Det är ofta en hård överton som används i debatten. Samma saker måste kunna framföras med ett annat tonläge. Framförallt av kyrkans anställda och närstående. Åsikter som vissa personer inom kyrkan kan sägas framföra i olika sammanhang måste också få påpekas och lyftas fram och diskuteras utan att slås ner på som personliga angrepp. Dock måste diskussionen ske på ett värdigt sätt.

Risken finns dock att en del kanske inte vågar säga sin mening. Att de misstolkar biskopens ord som ett sätt att kväsa debatt.

Jag uppfattar inte biskopens ord så. Gör inte det Du heller. Säg din mening i klara ordalag utan ryktesspridning och med klara fakta så är jag övertygad om att debattklimatet kommer att frodas allt bättre i framtiden.

Svenska Kyrkan, likaväl som andra ideéburna organisationer, mår bra av alla slags åsikter förs fram för att driva organisationen / kyrkan framåt. Biskopen säger också i sin kommentar att hon gärna ser att fler medlemmar och anställda i SvK engagerar sig i sociala medier. Kanske kan vi också då hoppas att Biskop Brunne skriver sina ideér på en blogg och hädanefter medverkar på Twitter. Hon skulle vara en efterlängtad röst. Om biskopen, mot förmodan, 😀  läser detta så är det en uppmaning att ”häng på oss andra ut i nätdebattdjungeln” 🙂

 

Fram för en fin debatt om framtiden ! Kyrkans framtid och JK,s kraft i Vår tid!

 

 

Homosexualitet diskuteras inom frikyrkan och bla hos Världen Idag,s Tommy Dahlman blogg!

Det föregår på många håll en viss diskussion om homosexualitet och frikyrkans (en viss del av denna) hållning till olika sexuella läggningar. En fråga som tydligen väckert en del känslor hos läsarna. Stefan Swärd har skrivit här
Tommy Dahlman är krönikör på Världen Idag och dessutom författare. På hans blogg har han tagit upp frågan om homosexualitet utifrån rubriken ”Pastor Jansson och homosexualiteten”.

Jag har infört lite tankar på hans blogg. Nedan kan Ni se vad jag har skrivt. Utgångspunkten är alltså Tommys skrivning och det är den jag försöker förhålla mig till.

”Hej Tommy!

 

Har försökt läsa igenom ditt blogginlägg och hela tråden ang ”homosexualitet” och skaffat mig en viss bild av hur folk resonerar. Det finns mycket att diskutera ikring detta men jag utgår från ditt inlägg (med vissa utvikningar:) ) Du får naturligtvis rätta mig om jag uppfattar något fel eftersom jag inte går in på djupet av alla svar. Detta eftersom det som ofta i sådana här debatter spretar ut i olika spår som kanske ibland inte är relevanta för huvudfrågan.

 

1)En sak som slår mig är att kärleken mellan två mnsk många ggr inom (fri) kyrkan reduceras till att handla om sex och eventuellt reproduktion?

Kärleken är, så som jag läser Jesu ord, betydligt mer än sexualitet. Jesu ord är för mig det centrala och utifrån Hans ord tolkar jag också Bibeln.

Några tankar på när man diskuterar och/eller fördömer homosexualitet är vad som de facto sker mellan mnsk. Kärleken mellan två mnsk oberoende av sexuell läggning innebär inte per automatik sex. Man kan leva i ett kärleksförhållande men pga olika saker inte utöva sex. (det motsatta kan naturligtvis också finnas)

Enligt mitt sätt, med hänvisning till Jesu ord, så är kärleken det viktigaste.

Till de som då i en eller annan form tror att kärleken mellan man och kvinna regleras genom ex skapelseberättelse vill jag bara säga att det förekommer flera skapelseberättelser i Bibeln och att därmed hävda att kärleken mellan dessa två parter (och inga andra) regleras i skapelseberättelserna och utifrån detta läsa in vad som de facto inte står däri är att göra våld på Bibelns berättelser och på Guds inspirerade ord till människorna.

Skapelseberättelserna reglerar Inte hur kärleken mellan mnsk ska ske.

 

2)Jag anser självklart att jag är Bibeltroende liksom du. Andra skulle säkert hävda att just Du inte läser Bibeln på ett Bibeltroget sätt. Åter andra skulle hävda att såsom jag läser Bibeln så är det inte Bibeltroende. Att säga att man är Bibeltroende är att indirekt säga att ”ni andra” läser inte Bibeln rätt. En sak att reflektera över? Därmed blir också ditt tydliga ställningstagande att DU läser Bibeln så att ”guds ord” enligt Rom 1 : 26-27 säger att homosexualitet är onaturligt problematiskt eftersom Du, utifrån min läsning av den passage Du refererar till, inte alls kan göra anspråk på att säga det som Du med säkerhet påstår.

I Pastoralt hänseende kan man dock göra vad man vill, med risk för att trovärdigheten minskar.

 

I den passagen och det som du hävdar finns flera saker som man måste analysera och ta ställning till. I slutändan kanske det mynnar ut i syndabegreppet. Vad är synd? Är det vad Du eller Jag anser vara synd utifrån våra olika nuvarande sociala/ kulturella kontexter, eller är det vad Bibelns många olika syndbegrepp anser? Är synden att vända sig ifrån Gud? Är det då upp till var och en att bestämma hur detta frånvändande i så fall kan ske? Är kanske den största synden döden?

 

Om vi ser på den refererade texten så anser du att det är tydligt att denna fördömer homosexualitet. Du vet säkert att ordet Homosexualitet inte har funnits i människans vokabulär förrän mitt 1800 tal. Att enbart utifrån detta använda ordet på en text ca 1800 år tidigare är problematiskt. Att däremot kärleken mellan människor av samma kön har funnits i tusentals år finns dock vidimerat på många olika ställen inom litteraturen.

 

I den text Rom 1 :26-27 du refererar till tror vi att den översättning som föreligger med ordet ”naturligt” är synonymt med det som ”vi” lägger in i ordet i vår nuvarande kontext. Detta är ett mycket vanligt misstag när man analyserar text att tro att ordet har exakt samma betydelse som det har nu.

Paulus belyser inte i texten utifrån att det handlar om saker att förbjuda. Texten har sitt sammanhang i en diskussion om avgudadyrkan. Hans syfte torde vara teologiskt och Han vill att alla ska bli kristna. Han använder här ordet gr”fysis” vilket inte kan anses betyda något slags naturlag. Det borde mer betecknas som ett övergripande ord som beteckning på hur man såg på naturvetenskapen på den tiden men sammanslaget också med det som vi i nuvarande ordbruk betecknar som historiskt/ kulturella/sociala sedvänjor. Vet inte om det var Du (el någon annan i debatten) som inte ville jmf Rom med 1 Kor ang den kulturella kontexten men detta är att då läsa in något annat eftersom just ordet ”fysis” används i 1 Kor 11: 2-16. Parallellen mellan Rom och 1 Kor är viktig. Det handlar om hur Paulus själv ser på sin omgivning. Inte någon naturlag.

I den omgivning där Paulus befinner sig så ser det ut på ett visst sätt. Grunden för sexualiteten är maktordning. En man penetrerar och en kvinna blir penetrerad. En man gifter sig och kvinnan blir bortgift etc. En MAN kan också vara både underordnad eller överordnad medan en kvinna endast kunde vara underordnad. I Paulis Romerska miljö var det därför helt naturligt att en fri stark Romersk man att penetrera en underordnad och socialt sett svagare ung man. Det naturliga ”fysis” var alltså att bibehålla samhällsstrukturen. Samlaget, penetreringen, mellan män var därför högst tillåtet och önskvärt bara det skedde mellan en överstående gentemot en understående.

 

Detta är ett samhälle med tankar, moral, livshållning, sociala strukturer, patriarkala synsätt etc som vida överstiger det de flesta av oss egentligen kan tänka oss.

 

Påpekas bör dessutom att just Rom 1:26 handlar om ”kvinnorna” och har ingen egentlig tydlig syftning på sexualitet.

 

Jag menar alltså att den här mycket starkt kontextberoende framställningen av Paulus måste vägas mot det som vi idag kallar homosexuell kärlek vilket är något helt annat än vad Paulus beskriver. Dessutom måste, anser jag, Jesus kärleksbudskap vara starkt överordnat den specifika kontexten som är där just Paulus befinner sig i en svunnen tid.

 

Man måste läsa Bibeln utifrån det som är det mest troliga och det mest grundande antagandet av vad som författaren egentligen menade och inte lägga in sina egna värderingar utifrån sin egen historiska/sociala/kulturella kontext. Ska man därför utan att verka ovettig, förlegad och förelämpande hävda något annat än vad som ursprungsförfattaren menade bör man ha mycket starka papper på sitt förhållningssätt. Framförallt om man är kristen och ser Jesus ord som viktiga!

Ett förhållningssätt med enbart hänvisning till Rom 1:26-27 anser jag inte tillmötesgår de kraven.

 

Min gamla Juridikprofessor sa en gång i tiden till mig: Man måste alltid förlåta och beteckna den andre som oskyldig om det inte finns överväldigande bevis och tills denne är dömd. Personligen tror jag att detta är vad Jesus skulle instämma i. Men också ett förhållningssätt som många kristna kanske borde ta efter. Jag anser att vi människor inte är här, om vi ska tro Jesus, för att döma varandra. Den dagen kanske kommer, men inte från oss människor.

 

Detta leder in på dina avslutande frågor. Jag anser inte att man ska fördöma någon kyrka eller för den delen enskild. Jag som människa är inte här på jorden för att döma eller fördöma. Av min redovisade syn på Romarbrevet och din hänvisning så blir det marigt att hävda att att det inte är föraktfullt och kränkande. Inte bara för de som är homosexuella utan även för mig som sätter Jesu budskap högt. Bevisbördan att inte bli betraktad som föraktfull eller kränkande ligger på de som anser att homosexualitet inte är okey, ev en synd och att inte Jesu kärleksbudskap är starkt . So far så har inte jag sett några argument som är exegetiskt godtagbara med en sådan ståndpunkt.

 

3)Ditt stycke om SvK är lite svårförståeligt. Om du menar att det är få homosexuella som är kyrkligt aktiva så är svaret ett definitivt nej. Inom SvK finns det massor av homosexuella människor som har erfarit Guds kärleksfulla helt uttömmande nåd och är mycket aktiva.

 

4)Du ställer frågan till ”hbtfolket” om en friare och lösare sexualmoral. Implicerar du då att detta ”folk” per definition skulle tillhöra kategorien med en fri och lös sexualmoral? De många människor som jag känner som är homosexuella lever i de flesta fall i mycket kärleksfulla och trogna relationer. Jmf med många kristna från (fri) religiösa samfund som jag känner är de betydligt mer trogna sin partner. Kan iofs vara en tillfällighet 🙂

Den eventuellt, mycket eventuellt, ”friare och lösare” sexualmoralen måste ändock ses ur ett samhällsperspektiv och inte kopplas till någon eventuell grupp . I det sammanhanget vänder jag mig också mot att man klumpar ihop alla hbt människor i en klump som om deras sexualitet är det som enbart kategoriserar dem som människor. En HBT människa (vad nu detta är) är oändligt mycket mer än sex. Liksom Du och Jag är så oändligt mycket mer än sex. Hoppas jag?

5)Idebattinläggen ser jag att flera ställer allvarliga frågor om homosexualitet är något verkligt inom människan? Implicit finns där frågan om det bara skulle handla om en social konstruktion. Det går inte att utesluta en socialkonstruktion i vissa mycket fåtaliga fall. Men de flesta initierade bedömare i dagens samhälle skulle aldrig komma på frågan att inte respektera det som vetenskapssamhället har kommit fram till ifråga om homosexualitet. Homosexuell orientering är en verklighet ur både fysisk och hjärnans perspektiv. De vetenskapliga beläggen är slående att homosexualitet är inget som du väljer eller väljer bort. Homosexualitet är en grundläggande och helt naturlig beståndsdel i många människor. Om man nu inte köper vetenskapssamhällets syn på homosexualitet så bör man ha mycket starka argument. Vart nu de ska komma från? Från Bibeln kan de definitivt inte hämtas.

 

Hur man ser på vetenskapen är nog också en fråga som ligger lite utanför ämnet ifråga. Dock känner jag på mig att det finns en differens mellan oss två ifråga om vetenskapen Tommy? 🙂

 

Ha de gott.”

KH Michael Öjermo har ett intressant litet inlägg i KT

Själv var jag tyvärr inte med på Världens fest i Malmö men tycker att KH Michael Öjermo,s lilla inlägg i KT har flera saker att fundera över.

Hur ser vi på de ”andra” när de sitter bland oss?
Hur är kunskapen om de ”andra”? Där de förrut verkade? När de nu är här?

Hur ser vi på de ”andra” som har samma religionstillhörighet som ”jag” ? Hur ser vi på de ”andra” med en annan religionstillhörighet som ”jag” har?

Vilka kunskaper och vilken vilja finns egentligen inom SvK att skaffa sig svar på frågeställningarna ovan?

 

 

 

Tre präster och två biskopar gick på midsommarafton….

….ut i DN debatt med ett bra och angeläget inlägg i rätten att få vara annorlunda och tar där även upp frågan om religiös omskärelse av pojkar.

Omskärelsefrågan har jag tagit upp flera ggr här på bloggen. Bla Här och här.

 

Kristen opinion uttalar sig relativt negativt om debattartikeln här med rubriken ”brösttoner uppifrån”. Det verkar som oftast mer handla om en åsikt, att det som allmänna företrädare med vissa positioner inom kyrkan säger och visar på alltid måste kritiseras. Deras argument mot omskärelse är en mycket snäv version och i ett internationellt perspektiv så finns det lika många läkare som är för som är emot. Frågan ur ett medicinskt perspektiv är problematisk. Tyvärr vill inte Kristen opinion se det problematiska. Kristen opinions kamrat ateisten Christer Sturmark har naturligtvis även han yttrat sig här med rubriken ”omskärelse igen”. Som vanligt anser jag att de senare yttrandena inte tar tillvara barnets perspektiv och inte heller föräldrarnas vilja till att föra sina barn till det de anser vara bäst för deras eget barn. Även rätten till ”sin” religion för barnet vill  Kristen Opinion och Sturmark förvägra det lilla barnet. Det är naturligtvis fortfarande som så att om man vill lagstifta mot den religiöst motiverade sedvänjan omskärelse så kastar man ut det lilla barnet ut i svartträskets djungel av folk som då måste anlitas till att omskära pojken.

Tvärtemot Kristen opinion och Sturmark vill jag barnets väl och ve ur flera perspektiv!

 

 

Året tar ingen time out!

Alla årets delar har sin tid och sina åtaganden. Eller rättare sagt, Jag har diverse åtaganden beroende på årstid.

Våren är en sådan tid där man inte hinner med. Man hinner inte med det man ska och hinner inte därmed heller med det som inte är så över sig viktigt. Typ att ”blogga” 🙂 Dessutom har det kommit upp något oerhört viktigt på agendan som jag hade förträngt och förminskat. Fotboll ❗  🙄

Nu börjar ändock skolavslutningarna ta slut. Sista avslutningen imorgon med lite avkopplande mat och dryck därtill. Men i all den där tiden man inte egentligen haft till sitt förfogande har jag helt plötsligt upptäckt att det är Midsommar snart. Hu vad det går undan…..Hur ska Jag hinna ställa allt färdigt inför midsommar slog det mig innan jag kom på att det är ju inte fel att faktiskt ta det lugnt. Ta och sola lite. Pyssla med båten som står på land fortfarande. Grilla lite. Meta och kanske ta en öl. Inte jäkta, stressa och andra saker som måste göras för att man ska kunna ha roligt och koppla av? Egentligen är det remarkabelt hur vi många gånger lever. Vi stressar ihjäl oss för att vara lediga men stressar dessutom ihjäl oss för att ha något att göra på ledigheten. Vi måste lära oss att chilla lite mer.

 

Igår var jag på den årliga vårliga Prästvigningen i Storkyrkan i Stockholm.En enormt härlig kyrka där åtminstone jag verkligen kan känna de historiska vingslagen. Prästvigningen är  Alltid en fantastisk upplevelse. Tänk vilket härligt liv dessa präster och diakoner viger sitt liv till. Och tack för att De har fått sina uppdrag från oss, församlingen ❗

 

Den här tiden på året så blossar dessutom den numera ständiga diskussionen upp om avslutningar i kyrkan eller inte. En många gånger fantastisk diskussion. Den tar så mycket tid och så många spaltmeter i utrymme så det verkar som attt det är en viktig fråga. I mina ögon närapå en icke fråga. Själv har jag inga minnen av att vi i ”småskolan” hade avslutningar i kyrkan. Vi hade en aula. Däremot hade de i min närmaste närhet mycket kontakt med kyrkan så som skolans representanter. De har förvisso berättat om diverse ”gammalmodiga” inskränkta präster med diverse principer och  konstigheter för sig. Det finns säkerligen sådana kvar ännu. Men som med alla urtidsdjur så är de säkerligen på utdöende och det mesta jag ser av präster i dagens kyrka är några som verkligen VILL. Därmed är problematiken med skolavslutningen också en mindre viktig fråga.

Det verkar ibland som att skolverket och även de som på olika sätt tolkar skolverkets beslut har drabbats av en kolossalfrossa över att det kanske, möjligtvis, inte troligt men ändå…ska hända något farligt med de barn som kommer till en kyrka för att fira sin avslutning. Själv har jag inte sett någon som de facto farit illa över att vara välkommen till kyrkan. (däremot finns det naturligtvis människor som i olika former har farit illa av människor som hävdat religiös övertygelse över andra, men detta kan nog sägas även om de flesta andra ideologier, livsåskådningar)

Att vara välkommen i en samvaro med andra människor sägs oftast vara berikande och stärka gemenskapen och tillhörigheten till ”mänskligheten”. Så är det säkerligen för alla de barn som går i skolavslutningar i skolan också. Det religiösa är troligen inte det mest framträdande för alla barn vid skolavslutningen. Det finns det som är mer påtagligt och viktigt för ett barn än just kyrkobesöket. Proportionerna angående diskussioner om skolavslutningar har havererat.

Som tur är finns det kloka lärare och rektorer som ser förbi alla glada populistiska diskussionstyckare som framträder i diverse media.

Däremot så är jag av den åsikten att ett kyrkorum är ett kyrkorum och i detta rum ska kyrkan få uttrycka det som kyrkorummet är till för. Att upplåta kyrkan till diverse andra engagemang måste hanteras mycket varsamt. I kyrkorummet ska evangeliet tolkas och framträda.

I övrigt så är alla religioner satta på undantag i den svenska skolan och i samhället i övrigt. Det behövs en uppryckning för att bilda medborgarna i diverse religiösa uttryck. Det debattklimat som nuförtiden ibland uppkommer handlar till stor del om att det inte finns en kunskap om vad religion och religiösa uttryck är för något. Jag menar att skolan och staten i så måtto har missat att förmedla kunskap i det för den enskilde, för staten, för samhället, för MR frågan, för den internationellt medvetne och för vår gemensamma samvaro så viktiga frågan om Vad religion kan tänkas vara? Vad den religiösa människan kan tänkas tycka? Det har blivit en snedvriden kunskapsförmedling i dagens Sverige där en slags ålderdomlig sekulär syn får råda och stå oemotsagd. Det har visat sig, anser jag, att den sekulära synen på kunskap som framförs nu om religion inte tillnärmelsevis kan förmedla den grundläggande kunskapen och förståelsen av vad religion kan tänkas vara. Det här skapar frustration och kommer att skapa än mer konflikter.

 

Nu är det snart dags för fotboll. Första matchen för Sverige i EM. Jag är nervös. Varför? Jag ska ju absolut inte ut och springa efter en boll ❗

Go, go go…Sverige GO! 😈

Biskop em Lennart Koskinen tar upp….

…en viktig fråga i Kyrkans Tidning 23 maj. I en nyanserad kort analys belyser han vilka det är som ska kunna erbjuda Guds gemenskap och samhörighet..

Frågeställningen börjar med vad det egentligen är att vara en församling och vilka det är som är församlingen. Han ställer frågan vad som man kan tänkas göra med alla de vigda som inte är ”aktiva” såsom tjänstgörande längre. Dessutom anser jag att den viktiga frågan vad vi alla kan bidra med berörs.

På många ställen är engagemanget från alla medlemmar utbrett och viktigt för hela verksamheten medan den på andra ställen är mycket låg och verksamheten mer har karaktären av att ”de professionella” ska tillhandahålla en verksamhet, en slags kristen nöjesfabrik. Hårt sagt tycker nog en del. Må så vara. Det är svårt att ställa om från gamla invanda mönster och se att vi framöver i allt högre grad kommer att avlägsna oss från statens beskyddande tak och lära sig att stå på egna ben.

Jag anser att alla som anser sig vara medlemmar i kyrkan faktiskt har ett ansvar att efter sin förmåga bidra med gemenskap och samhörighet. Åtminstone om det är som så att man skulle vilja. För att man ska fundera över tanken på att vilja måste alla medlemmar dock få en möjlighet att ”vilja”. Alla medlemmar måste respekteras och deras egna förmågor tas till vara. Många exempel finns på att det inte jämt är så. Ibland verkar det finnas hos en del ”ämbetsbärare” en rädsla för vad andra de facto kan. Hos andra finns en övertygelse om en slags extra ”överkraft/tro” hos den som är ämbetsbärare och att denne då är lämplig för alla områden. Det är dock som så att många ämbetsbärare är mycket bra skolade, kunniga och öppna. Men som i det övriga samhället så är de naturligtvis inte skolade på ALLT. Som anställda har de dock ett särskilt ansvar. Detta ansvar kan dock aldrig anses gälla inom alla områden. Varje enskild individ har sin speciella karaktär och förmåga och, menar jag, måste få möjlighet att axla detta ansvar även inom kyrkans väggar. Det finns ett resursslöseri inom kyrkans väggar. Ett obearbetat kapital som finns där alldeles gratis och som innerst inne bara väntas på att kunna förverkligas.

Nu finns det på många ställen en rädsla över vad kunskap kan leda till. Jag har exempel på där  människor som studerat teologi inte tas till vara fastän de erbjuder sig. I ett fall blev svaret från en ämbetsbärare till en som hade betydligt mer akademiska poäng, än ämbetsbäraren ifråga, inom fler områden inklusive religionsvetenskap att ”ja just nu kan det inte finnas någon plats såsom gudstjänstvärd eller kyrkovärd, men kanske du kan få koka kaffe”. OBS, det är inget fel i att koka kaffe men det är ett resursslöseri.

Ibland får man en känsla av att folk ifrån andra samhällsområden med gedigna kunskaper ses som ”hot” istället för möjlig kapacitet. Finns det en rädsla från vissa kyrkliga företrädare/ anställda vad andra människor kan tillföra?

Jag anser inte att kyrkan har råd med detta resursslöseri. Vi har fantastiska musiker och massor med olika musikkonstellationer inom kyrkans väggar som erbjuder människor många härliga möten. Kan man inte gå vidare? Varför kan inte kyrkan använda sig av den professionelle ekonomen till hjälp för medlemmarna i kyrkan? Snickaren som går i mässan kanske vill erbjuda sina medmänniskor kunskap och hjälp? Juristen? Eltjejen?Trädgårdsarbetaren? Läraren? och många många fler.

Lennart Koskinen tog upp de pensionerade ämbetsbärararna. Hur är det med de som studerar? Men låt det inte stanna där. Vi har inte ”råd” i ett framtidsperspektiv att låta kunskap och olika förmågor gå kyrkan ur händerna. Människor måste få lov att deltaga. Kyrkan kan inte i framtiden vara en slags ”kyrklig, kristen nöjesförmedlare”. Ska man vara trogen evangeliet så måste vi hjälpas åt. Alla måste då också få en möjlighet att blomstra och att hjälpa andra att blomstra. I den kristna familjen ska allas förmågor tas till vara. Ämbetsbäraren är EN sådan förmåga. Det finns dock fler! Var inte rädda, släpp fram medlemmarna, släpp fram människorna!

Jaha ja! Nu svävar ateisten Christer Sturmark ut i villfarelser igen!

I dag har kungafamiljen stått i focus genom att kronprinsparet låtit döpa sin lilla Estelle. Ett barn har hälsats välkommen in i en gemenskap som dennes föräldrar tycker är viktigt att tillhöra. Föräldrarna Victoria och Daniel har bestämt sig för att deras barn ska döpas i Svenska Kyrkan. Daniel och Victoria har med andra ord tagit det ansvar som de flesta föräldrar borde ta för sina barn. De har efter sina erfarenheter och kunskaper beslutat om vad som är bäst för deras barn och vad som ska gälla för deras Estelle.

Men för det lilla förbundet Humanisterna,s Ateistiske ordförande Christer Sturmark så ”tvingas Estelle in i Svenska Kyrkan” vilket han skriver i en debattartikel i Aftonbladet.

Sturmark drar iväg i diverse olika villfarelser som enbart kan ha till syfte att beskriva kronprinsparet som okunniga i vad som är bäst för deras eget barn.

Fråga måste därmed ställas huruvida inte föräldrar ska till stor del kunna uppfostra deras egna barn efter föräldrarnas egna vilja?

I artikeln börjar dock Sturmark med att visa på att han har kunskap om att ett dop inte är en namnceremoni och i detta har han helt rätt. Bra Sturmark! Tyvärr stannar kunskapen just där.

Han vill påskina att dopet (befrielsebönen) är en slags exorcism. Antingen är Sturmark själv väldigt ålderdomlig i sina åsikter eller så har han inte fått nödvändig information om att detta synsätt är borttaget redan i början på 1800 talet. Sturmarks åsikt har därmed 200 år på nacken.

Sturmark fortsätter sedan med att påstå att Estelles föräldrar inte har rätt till religionsfriheten. Detta är faktiskt helt fel. De har som alla människor i Sverige rätt till religionsfriheten men för deras del  kan det dock innebära att de inte i framtiden kan leva som ”kungligheter”. De har möjlighet att välja precis som de flesta människor kan välja.

Det är också märkligt att just Sturmark anser att Daniel och Victoria och deras Estelle är berövade den mänskliga rättigheten religionsfriheten. Den Ateistiske Sturmark är ju själv förespråkare för ett samhälle, där vi alla människor ingår i diverse olika konstellationer, företag och organisationer, som ska vara icke religiöst. Dvs i vårt gemensamma samhälle, enligt Sturmarks syn, ska det inte få finnas uttryck för religiositet. De agerar ju också med diverse skrivelser och inlägg som har till syfte att begränsa religionsfriheten för vissa grupper. Denna åsikt står i mycket klara ordalag i stark motsats till de mänskliga rättigheterna som exempelvis religionsfriheten.

Sturmark påstår sedan att den Augsburga bekännelsen är från 1593 vilket är helt fel. Den är från 1530 men däremot så infogades den och  antogs som grundläggande inom Svenska Kyrkan i och med Uppsala möte 1593.

Jag tolkar dock Sturmark välvilligt 🙂 och menar att hans artikel kanske avser att diskutera monarkins vara eller icke vara och om denna i så fall ska ha samband med Svenska Kyrkan. Det är två viktiga frågor som kommer att bli mer aktuella i framtiden. Med min erfarenhet från Kyrkan så finns det röster för alla förhållningssätten i dessa frågor inom Kyrkan.

Det är dock minst lika viktigt att diskutera om förbundet Humanisterna ska klassas som en livsåskådningsorganisation och jag noterar att Sturmark gärna skulle vilja kalla sin egen organisation för trossamfund enär han, lite avundsjukt,  inte tycker det är rättvist att trossamfunden i Sverige får hjälp av staten att ta in sina medlemsavgifter men inte ”hans” organisation får hjälp med detta.

Sturmark fortsätter sedan artikeln med att indirekt jämföra Svenska Kyrkan med ett tidningsförlag och de premisser som gäller för ett sådant ifråga om marknadsföring. Han implicerar här att Svenska Kyrkan inte följer denna regeln om vad han kallar ”opt out”. Sturmark menar genom ”Om kyrkan skulle följa marknadsföringslagen” att Kyrkan bryter mot en lag. Marknadsföringslagen såsom Sturmark implicerar är inte tillämplig på Kyrkan och därmed kan inte Kyrkan anses ha brutit mot någon lag. Ett barnsligt jämförelseexpriment. Lagar och eventuella brott mot sådana ska jämföras där de är tillämpliga. Vi kan inte ta en lag och tillämpa den på en väsensskild omständighet. Det är just grunden för att vi har olika lagar för i samhället olika funktioner.

Om Sturmark hade vara etiskt lagd så hade det varit en bättre jämförelse att se i vad mån andra organisationer tillåter att barn ansluts på ett tidigt stadie. Det är nog ingen tillfällighet att Sturmark noga aktar sig för en sådan jämförelse enär det är förekommande att barn ansluts till organisationer, föreningar och även diverse köer i samband med födsel.

Jag vill dock påpeka att Kyrkan är för mig, som kristen, mycket mer än en ”organisation”. Men jag har full förståelse för att de som inte bejakar den kristna tron inte kan förstå detta förhållningssätt.

Sturmark avslutar sin artikel med en punkt som är riktigt roande. Han påstår att Kyrkan har stor tillgång till sändningstid i public sevice. Här kan man påpeka att Svenska Kyrkan har ca 6 500 000 medlemmar medan den lilla organisationen förbundet Humanisterna har ca 6000 medlemmar. Det är upp till var och en som nyttjar public service och media att göra jämförelsen huruvida Sturmark eller Svenska Kyrkan har utrymme i förhållande till sin medlemskvot. För mig är svaret tydligt! 🙄

Är man emot Jesus för att man tycker att Jesusmanifestationen är ett jippo som inte tar varje människas lika värde på allvar?

Varje år kommer diskussionen upp bland vänner, bekanta och diverse tidnings och bloggsidor om Jesus manifestationens verkan eller jippoart.

Jag är för Jesus! Konstigt vore annars! :)…men jag är emot Jesusmanifestationen och har så varit från första början.

Naturligtvis är det suveränt att gemensamt kunna ge sin kärlek till det som betyder väldigt mycket i sitt liv. I alla Kristnas liv. Men det är just betoning på gemensamt som Jesusmanifestationen genom åren har haltat på.

Jag menar på att det för det mesta finns mycket som kristna från olika håll kan se och samsas om och Jesus torde vara den ultimata samlingspunkten.Men från första början har Jesusmanifestationen initierats och drivits fram av många kristna företrädare, som inte i sitt vanliga liv och kristna gärning just ser det gemensamma kärleksidealet som Jesus står för, som något man bör hålla sig till i sitt världsliga liv. För samtidigt utesluter de vissa kategorier människor som har en livsstil eller åsikter som inte är som deras egen.

Många personer i min omgivning har påpekat att det är ett godhjärtat syfte med Jesusmanifestationen och det kan jag nog hålla med om. Men kan även den mest godhjärtade sak sanktioneras när människor som driver saken faktiskt motverkar alla kristnas rätt till Jesu kärlek.

Om man nu sätter sig ner och ser på de drivande krafterna och enskilda som har drivit fram Jesusmanifestationen slås man av vilken syn de exempelvis har ifråga om synen på Homosexuella och homosexualitet. Även synen på andra religioner har varit ett kärt ämne hos en del av Jesusmanifestationsförespråkarna. Det finns, menar jag, en aura av exklusionstänkande som ibland går över gränsen för det som jag anser att Jesu kärlek faktiskt står för.

Andra har dock andra åsikter än jag och det är helt okey. Vi tänker och tolkar inte lika. Men, jag vill mena på, att om det är som så att man ska få en stor generell acceptans för en reell Jesusmanifestation så måste de stora grupper som faktiskt står för människors lika värde och Guds kärlek beredas plats i lika hög grad som de kristna som står för ett motsatt förhållande. Så länge som de grundläggande förhållandena som funnits från första början i Jesusmanifestationens styrande är en syn på att alla kristna inte har lika mycket värde som alla andra, så länge kommer också Jesus inte att kunna manifesteras i en totalt övervägande gemensam syn. Jesu kärlek finns för alla människor och det borde vara hög tid att alla kristna inser att Kärleken Är till för alla.

Om man sedan i sitt vardagliga liv vill tillhöra en gruppering som gör skillnad på människor så får man naturligtvis göra detta men om man gemensamt ska stå upp för Jesus så måste de ledande personerna faktiskt stå för en syn som framhärdar alla människors lika värde. Annars blir symboliken ”Jesus kärlek är för alla….nästan alla”.

Svenska kyrkan är som bekant tvehågsen i den här frågan. Någon helt officiell hållning har inte åstadkommits utan varje kristen medlem i kyrkan får stå för sitt förhållningssätt. Jag hoppas att frågan faktiskt börjar belysas starkare inom SvK. Det är ingen hemlighet hur Jesus manifestationens syn har varit på olika människor genom åren och där de SvK representanter som har haft för avsikt att deltaga sedan har ändrat åsikt. Varför? Tänk!

Nu ser vi återigen hur Jesusmanifetsationen intar en hållning mot vissa grupper. KRISS och projektet ”Religion hjärta hbt” är inte välkomna att ha ett informationsstånd på manifestationen. Det är möjligt att det kan finnas naturliga administrativa saker som gör att de inte är välkomna fastän andra likartade grupperingar, exempelvis SvK,s politikergrupperingar, fått deltaga. Det märkliga är dock att just KRISS och projektet ”Religion hjärta hbt” inte får deltaga med betoningen på den historiska bilden av Jesusmanifestationen. Hade det funnits en vilja från manifestationsledningens sida att betona att alla är välkomna till Jesu kärlek så hade detta varit ett ypperligt tillfälle att börja försöka sudda ut Jesusmanifestationens historiska mörka förflutna från manifestationens start. Nu har de dock agerat i motsatt riktning och tolkningen torde vara att Jesusmanifestationens ledning och påtryckande grupper agerar utifrån en exkluderande agenda. Den agenda som faktiskt varit synlig från första början för de som inte viljat ha skygglappar för ögonen.

Man kan inte bortse från vilka det är som har varit drivande i Jesusmanifestationens historia.

Reaktionerna mot Jesusmanifestationens ledning är stark. Bla här från Missionskyrkan, här från Andreas i Pingstkyrkan, här finns Tro och Solidaritets syn, här skriver KT, här finns det på SvT, här skriver humanistbloggen, här Seglora smedja, här Domprost Åke Bonnier + många många fler bloggar….

Tyvärr saknar jag kommentar från Svenska kyrkan och från Svenska kyrkan, Stockholms stift.

Själv kan jag enbart Be för att även de som vill ha en Jesusmanifestation får en insikt i vad ordet ALLA betyder. Då, först då, kan vi börja att gemensamt organisera en manifestation för oss ALLA människor. En manifestation för Jesus. Jesus som inte gjorde skillnad på människor och välkomnade ALLA till Gud ❗

Domkapitel, Klein, Sturmark, Seglora Smedja, ”humanister”, Göran Rosenberg och diverse…………………

Den 7 mars satt gruppen/förbundet ”humanisterna” på sin hemsida ut att De anmälde prästen Helle Klein till Domkapitlet för att De ansåg att  ”hon publicerar miss­kredi­terande texter om människor som har en annan livsåskådning än den smedjan representerar”.

Den här anmälan tog jag upp här på bloggen den 8 mars.

Nu har också journalisten/författaren/TVreportern Göran Rosenberg uppmärksammat frågan i en intressant debattartikel i SvD.

Eftersom Domkapitlet inkrävt svar från Helle Klein angående anmälan måste det, enligt mig, vara en fråga av största vikt. För en präst är en anmälan till Domkapitlet en mycket allvarlig situation. En anmälan kan leda till erinran och i värsta fall ett borttagande av ämbetet för personen.

 

Enligt Helle Klein och Seglora Smedja har ”förbundet humanisterna” redan fått ut en svarsskrivelse från Helle Klein ställd till Domkapitlet.

Detta föranleder Helle Klein att redan nu gå ut offentligt med sin svarsskrivelse fastän hon enligt egen utsago egentligen inte ville publicera det så tidigt, dvs innan Domkapitlets ledamöter fått ta del av och läsa skrivelsen. Det är en helt förståelig ståndpunkt från Kleins sida. Det optimala är att man väntar med offentliggöranden innan man är säker på att de som ska avgöra frågorna har fått ta del av alla viktiga uppgifter. Har dock skrivelserna redan lämnats ut så är de i praktiken redan officiella.

Helle Kleins svar till Domkapitlet kan läsas på Seglora Smedjas hemsida här.

 

Jag har påpekat ett flertal ggr att diskussionsklimatet bland olika debatter angående religionsfrågor ibland inte är optimalt utan, framförallt från en kristen synvinkel, lite väl mycket pajkastning och hårda ord. Jag har dock full förståelse för att man i hastigheten drivs med av ett debattklimat som är hårt och skoningslöst.

 Debatterna tar ofta utgångspunkt från de ickereligiösa med syfte på att de ickereligiösa har ett slags tolkningsföreträde gentemot de som har en religiös tro.Det tas också ofta upp frågor utifrån små religiösa fundamentalistiska synvinklar och sedan ska dessa stå som symbol för hela den religiösa människan och dess många olika rörelser. Här har också Christer Sturmark i den lilla fundamentalistiskt Ateistiska organisationen ”humanisterna” agerat såsom att just Hans oerhört snäva vinklade tolkning av olika religiösa urkunder och tydning av dessa ska vara det som ska vara den giltiga tolkningen i vårt samhälle. Hans tolkning av exempelvis Bibeln och dess berättelser har samma slags läsning som många små så kallade ”bibeltrogna” och fundamentalistiska grupper brukar använda sig av och är på intet sätt något som den stora massan av kristna företrädare ställer upp på.

Sturmarks vidare ståndpunkt är att det ska vara ett sekulärt samhälle. Dvs det handlar inte om det som vi demokrater oftast vill framhålla, att det ska vara en sekulär stat men där religioner liksom andra existensiella grupperingar naturligtvis ska få finnas i samhället och att vi tillsammans ska bygga vårt gemensamma samhälle. 

Helle Kleins skrivelse tar också upp det som jag beskriver som ett obehagligt debattklimat. Utan att överhuvudtaget kontrollera det som Helle anför (jag har också varit betänksam mot Seglorans uttryck ibland)  måste jag dock tillstå att jag, liksom många kristna som jag pratar med, tycker att just Sturmark mfl för en mycket obehaglig debatteknik med fruktansvärda generaliseringar och personliga påhopp. Det är ett mycket hårt synsätt där vi som har en religiös medvetenhet inte är mycket värda i Sturmarks och ”humanisternas” syn. De för en kampanj mot religösa människor och religösa uttryck. Deras kampanjer kan inte tolkas som något annat än att vi, religiösa, inte ska ha någon framtid i det fundamentalistiska ateistiska samhälle som Sturmark mfl vill se. Sturmark mfl har inte en förmåga att se att andra människor har andra utgångspunkter, härstammar från och finns i andra kontexter/kulturer än de själva. De uppvisar en total religiös omusikalitet.  Vi som är religiösa, oberoende av religion, har all anledning till stark oro över den utveckling som sker nu i vårt svenska samhälle. De mänskliga rättigheterna och Religionsfriheten är under stark press.

Återigen måste jag påminna om att det lilla förbundet ”humanisterna” inte överhuvudtaget kan anses vara representativa för gruppen Humanister vilka jag själv anser mig vara en del av. De är snarare att betrakta som en ateistisk fundamentalistiskt vetenskapstroende gruppering som motsätter sig andra livsåskådningar än sin egen.

Observera att vara Humanist är INTE detsamma som att vara ateist!

I min värld får många olika religiösa och existensiella uttryck plats i vårt gemensamma samhälle. Alla människor oberoende av ursprung eller religiös/existensiell tillhörighet har ett lika stort värde. Ett samhälle ska dock  ”styras” av en sekulär stat.

Det ska nu bli intressant att se Domkapitlets utsaga i början av Maj. Är det rimligt att en ateistisk fundamentalistisk organisation som Sturmarks ”humanister” ska kunna anmäla enskilda präster till prästernas egen kristna organisation? Det är en fråga som de flesta inom Svenska Kyrkan bör fundera över. Vilka följdverkningar kan det då få i förlängningen? Vågar en präst överhuvudtaget säga sin mening ifråga om sakernas tillstånd i samhället? Vågar en präst överhuvudtaget predika i framtiden om det är som så att prästen kan riskera att bli anmäld av ateistiska organisationer som inte har förmågan att se vad religion är?

Återigen vill jag påstå att det är viktigt att ALLA inom SvK faktiskt funderar över sin kristna identitet och om den har mer gemensamt med andra kristna riktningar, än om den kristna identiteten har mer gemensamt med den ateistiska organisationen ”humanisterna” synsätt som vill förminska religionsfriheten?

Jag vill även påstå att det är viktigt att ALLA, oberoende av religiöst synsätt, faktiskt funderar över vilket som är det viktiga i ett längre samhälleligt perspektiv. Är religionsfriheten viktig för Dig? Eller är de ateistiska synsätten som vill begränsa Din religionsfrihet det viktiga just för DIG?

Jag menar att oberoende av religion så finns det en attack mot alla religioner från olika personer och olika grupperingar. Här finns en gemensam beröringspunkt mellan alla religioner. Det finns gemensamma orosmoln på vår himmel som måste bekämpas. Det kan vi, oberoende av religion, göra tillsammans!

Religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna måste försvaras!