Jag är utsatt! Du också?

Av jordens hela befolkning erkänner sig ungefär ca 80 – 90 % till en religion.
De största religionerna är Kristendom med ca två och en halv miljarder efterföljare,  följt av Islam, Hinduism, Buddhism.

Enligt beräkningar är ca 10 – 15 % av jordens befolkning ateister inklusive agnosticism.

 

I västvärlden är antalet ateister en aning större men framförallt kan agnosticismen antagas vara mer utbredd. Definitionen är: ju mer sekulariserat ett land är desto större ateism/ agnotisism. Till detta ska även de områden som har stark socialistisk – kommunistisk syn på religion även inräknas.

 

Sverige sägs ofta vara ett av de länder i världen som är mest sekulariserat och där invånarna är mest ateistiskt/ agnostiskt orienterade. Detta fastän ca 80 % av Sveriges innevånare de facto är med i en religiös organisation.

Det här är mycket generaliserade uppgifter. Man kan naturligtvis diskutera vad ateism eller religiositet innebär och hur man ska definiera vart på skalan enskilda människor befinner sig.

Jag startade för ett tag sedan upp en facebook grupp som heter ”Religiösa mot Nazism, Fascism, Rasism och främmandefientlighet”! Efter det har olika händelser gjort att funderingarna återigen uppkommit hur människor i Sverige egentligen ser på de som är religiösa.
Alla som är religiösa och går ut med detta påverkar människor och deras agerande mot de religiösa. Jag tror inte någon religiös människa, oavsett religion eller konfession, inte har hört kommentarer om deras religion och om hur ”dumma” de egentligen är. Ofta kombinerat med att ”du som är religiös kan inte tro på vetenskap, kunskap, en sekulerad stat etc”.
Det vill säga, fördomarna är enorma angående den som ”kommer ut” som religiös. Framförallt vill jag påstå att detta gäller i högre grad i Sverige än i något annat land.
Det är naturligtvis en märklig situation enär ca 80 % av svenskarna är med i ett religiöst samfund. Det innebär rimligtvis att många som kommenterar den religiösa människan de facto inte funderar på sin egen situation. Ej heller finner det angeläget att sätta sig in i vad det är att vara religiös och troende. Gamla åsikter om religiösa människor, hur de är och hur deras religion ”egentligen är” ses helt okey att sprida. Både i media liksom bland vänner och bekanta.

Även fast det mesta är rena fantasier så ska det ses som sanningar bland ”svenssons”. Protesterar du, med vetenskapliga och kunskapsargument  är du inte trovärdig enär just Du är religiös och måste ju säga så. Dina argument, hur välunderbyggda de än är, kan bortses från av alla, oavsett hur lite utbildning eller kunskap den protesterande människan än har.
Man kan säga att den ateistiska/ agnostiska synen är dominerande. Även bland de som de facto är troende och även bland de som ändock hör till ett religiöst samfund.
Den religiöse vetenskaps kvinnan/mannen vågar inte komma ut med att denne är religiös för det kan stå denne i fatet längre fram. Även fast det finns massor av människor inom alla de vetenskapliga disciplinerna som är religiösa.
Den religiösa människan ÄR demoniserad och satt på undantag. Oavsett religion.

Det här gäller även den som är med i Svenska kyrkan men råkar säga att den de facto har en tro.

Många vågar därmed inte säga att de är troende utan brukar dra till med när det handlar om religion att ” ja jag är med i Svenska kyrkan…ja du vet” med en menande huvudvridning som att ”ja inom Svenska kyrkan är man ju inte (riktigt) troende.” Fastän man inom sig faktiskt anser sig vara troende. Man påläggs ett åsiktstak som man själv måste förhålla sig till. Man håller hellre ”käften” än att ännu en gång behöva diskutera hur de religiösa ”egentligen är” och vad de ”egentligen” gör, vad de ”egentligen” tycker och vad de ”egentligen”har gjort genom alla århundranden. Den religiösa människan är inte längre en människa med egen tankeförmåga, kunskaper, erfarenheter mm. Den religiösa människan reduceras till sin religion. Så som den gestaltas i alla olika skepnader. Det vill säga så som den ateistiska/agnostiska sekulariserade synen är på denne religion. Vilket ofta naturligtvis är en förvanskad bild och absolut inte känns igen av den religiöse. Detta är dock oväsentligt. För ”alla” vet ju hur det ”egentligen” är.

Nu kanske någon invänder att det här framförallt gäller den som har en ”ny” religion i Sverige. Det är dock inte fallet. Många människor säger saker om den religiöse människan, den kristne människan som de aldrig skulle våga säga om en människa med en annan religion för DÅ förstår de att de de facto agerar utifrån fördomar och ”rasistiska” tendenser. Men de ser inte detta när det gäller den ”inhemska religionen” , den kristna religionen, den religion som är (borde vara?) Svenska kyrkans lära.

Det märkliga inträffar alltså att den kristne, den troende tillhörig Svenska kyrkan blir utsatt för en slags kulturell/ religiös rasism. Inte i första hand utav de med annan religiös bakgrund utan av de som befinner sig i ett vacuum av religiositet, av de som kallar sig ateister/agnostiker. Det än märkligare inträffar också att även de som är med i Svenska kyrkan och kallar sig troende (åtminstone när de är själva) ser på den kristne, den religiöse med kulturellt/religiöst rasistiska ögon. Det människor säger och gör mot den som har den kristna tron anses inte vara ”så farligt” för de är ju i en majoritets situation i samhället för de är oftast vita och uppfödda i Sverige med ”svenska värderingar” och därför bör de tåla det som påstås om dem. Det här gäller i den mån någon överhuvudtaget reflekterar över vad som sägs. Det är en självklarhet att man får kalla religiösa människor, kristna människor, både det ena och det andra. Att pådyvla dem egenskaper som inte är sanna. Att påstå att just deras egen syn på deras egen religiösa inställning är fel. Att de, just för att de är troende, är mindre vetande. Att de inte är eller kan vara som vilken människa som helst. Det vill säga att alla andra människor är ju på ett visst sätt men den religiöse särskiljer sig från dessa. Även fast just ”dessa” märkligt nog är i stor majoritet i Sverige såsom tillhörig ett religiöst samfund.

Jag vill påstå att det här är en totalt utbredd uppfattning i Sverige. Dock reagerar få.

Man kan se att människor som ställer upp på att protestera mot vissa ideologiska/ kulturella/ religiösa påståenden om människor som kommer hit till Sverige, (eller redan finns här med en främmande kulturell bakgrund, som kanske har en annan religion än majoriteten mm)  inte finner det konstigt att säga saker om den religiöst kristne vanlige ”medelsvensson” som de aldrig skulle säga om en människa från andra kulturer.

Här sammanfaller den ”kristne medelsvenssons” kamp med den människa som har en annan kulturell/ religiös bakgrund. Oavsett religion har vi tillsammans att stå upp för en kamp för den religiösa människan. Den religiösa människans möjlighet att verka i och för ett sekulariserat Sverige. Den religiösa människans rätt att inte bli trakasserad, inte idiotförklarad, inte bortvald, inte hotad, inte slagen och inte förlöjligad enbart på grund av den religiösa människans, oavsett religion, val av att vilja ha rätt till utövande av sin tro i ett sekulariserat Sverige.

Den religiöse människan, oavsett religion, är lika mycket värd som alla andra, för ”alla andra” är i de flesta fall den religiöse människan.

Se människan! Bortanför fördomarna!

 

 

Nya krafter!

 

Nu har Ärkebiskops  valet dragit igång och jag har idag fått papper från Stockholms stift på att jag är invald i Sundbybergs kyrkofullmäktige.
Båda sakerna har väl ungefär lika stor betydelse för kyrkans utveckling!  ;)   lol

Enligt Helle Klein i P1 morgon så hör jag tydligen till gruppen ”konservativa” och jämförs därvidlag också med hemska åsikter!?

 

Enligt Helle Klein i P1 morgon så hör jag tydligen till gruppen ”konservativa”. (tydligen så är det oftast De som driver frågan Parti Opolitisk, enligt Helle.) Helle,s uttalande måste tolkas så. Detta  enbart för att jag vill ha en Parti Opolitisk inblandning i Svenska kyrkan. Dessutom jmf hon mig och alla andra som vill ha en PARTI OPOLITISK inblandning med den lilla gruppen frimodig kyrka (5% av kyrkomötet) som har FÖRSKRÄCKLIGA åsikter om bla kvinnor och homosexuella.

Vad inte Helle tycks förstå är att det just är begreppet PARTI Opolitiskt som säger vad det hela handlar om. Ingen politisk statsideologi ska bestämma över en fristående organisation. Det leder i så fall till en statskyrka eller än värre, synen kanske är inställd på en teokrati?
Helle och andra (s) representanter försöker hela tiden få det till att det inte går att vara opolitisk och därför ska det självklart gå att vara socialdemokrat och kyrkopolitisk aktiv. När det påpekas PARTI Opolitisk blir det då i (s) debattörers namn ”opolitisk”. Det är en stor skillnad mellan opolitisk och PARTI Opolitisk i en inomkyrklig organisations verksamhet.
Det går inte att säga att man engagerar sig som socialdemokrat i Partiet socialdemokraterna för att man personligen såsom kristen OCH socialdemokrat vill driva frågor. Det är PARTIET som driver frågorna. Det är PARTIET som bestämmer riktningen. I PARTIET sitter människor med ateistiska (icke religiösa) åsikter, människor med annan religion än den kristna, människor som ibland också är fientliga mot religion och alla dessa medverkar till beslutsfattande som PARTIET sedan ska driva i en KRISTEN organisation, nämligen Svenska kyrkan.
Observera att Vi INTE har personval i Svenska kyrkan!

Helle säger att inte Svenska kyrkan är en fotbollsklubb utan en demokratisk folkkyrka. Men låt då för Guds skull Kyrkan vara KYRKA! Låt Kyrkan föra fram det budskap den är till för. Budskapet som de facto utgår från Gud. Kyrkan ska inte vara lekplats för makthungriga politiska ideologi representanter.
Det handlar i grunden om för den reellt kristne om man ska ta socialismen (eller andra -ismer) in och förändra Guds hus och folk eller låta den ideologi som Gud och Kristus har gett oss vara verksam i Kyrkan.
Min inställning är att Guds ideologi ska få vara den ideologi som ska vara måttstocken i Guds eget hus!

 Det handlar dessutom (förhoppningsvis) om för den kristne människan  att ta sin tro och sin ideologi och föra ut Guds ord i världen och i världen kan detta gärna ta sig uttryck i en politisk ideologi som man vill ska förändra staten i den riktning som man själv såsom kristen tyder Guds ord.
Det borde inte för den reellt kristne vara att först ta en politisk ideologi och sedan försöka förändra Guds hus i enlighet med denna.
I Guds hus, kyrkan, måste Guds ideologi vara det verksamma verktyget.
Vi såsom människor är de lemmar som gör Guds vilja. Det är inte partier som är Guds lemmar.

 

Jag har stridit för jämställdhet, mot orättvisor, mot fattigdom, mot kapitalet i över 40 år.

Jag har varit engagerad i arbetarrörelsen i 30 år.

Jag har varit trogen den demokratiska socialismen i 35 år i val efter val.

 

NU är Jag tydligen ”konservativ”!

Detta för att JAG nu önskar ha en kyrka, en fristående organisation, FRI från Partiers olika statsbärande ideologiska inblandning i inomkyrkliga angelägenheter. Nu kallas Jag  ”Konservativ” och jämförs med små extrema grupper vars åsikter jag kämpat emot i hela mitt liv.

 

Nä du Helle. Botten napp! Skärpning!
Blir riktigt besviken på Dig när du för sådana svepande osympatiska omdömen om människor och  sådan ”fear” argumentation utan grund. Du kan betydligt bättre och rakare.

 

 

Vargen kommer, vargen kommer………………..?

 

Blir mycket fundersam över hur verkligheten de facto ser ut i Sverige och Svenska kyrkan och hur denna speglas hos en del skribenter och vissa partier.
Att mota främmandefientligheten i samhället liksom i kyrkan borde vara en självklarhet.
SD,s beskrivning av kyrkan och kristen tro är oerhört verklighetsfrämmande och har, enligt mig, ingen förankring varken i teologi eller historia. Deras människosyn är förkastlig och måste hållas borta från kyrkan!
Att däremot påstå att de är stora och starka inom kyrkan och på detta sätt försöka få människor som är som jag, dvs starka motståndare mot alla fascistiska tendenser, att gå ur soffan och rösta på ett parti (s) som även råkar vara mitt parti men som historiskt sett varit mycket starkt emot kyrkan är inte hederligt.
SD är inte stora och starka inom kyrkan. Lokalt har de ibland mandat och försöker göra sin röst hörd men i kyrkomötet har de endast 2 % av mandaten och möter ett kompakt motstånd.
Att som socialdemokraterna gör i den här kyrkovalsrörelsen är inte bara att göra en ohederlig beskrivning av verkligheten för de som hellre litar på ”sitt” parti än att se hur det ser ut i verkligheten.
Tyvärr gör också socialdemokraternas valverksamhet och ateistiska engagemang i kyrkan att det fascistiska partiet Sverigedemokraterna legitimeras som parti att också kunna organisera sig och föra fram sina, för kyrkans människor, mycket förkastliga syn.
Socialdemokraternas starka ateistiska engagemang i kyrkan såsom tummelplats och språngbräda för ett (förhoppningsvis) regeringsövertagande gör att Sverigedemokraternas åsikter som total motpol mot (s) att de faktisk får ett utrymme som de annars aldrig skulle få i en kyrka som försöker leva efter dess grundidé utifrån Gud, Kristus och DHA.
Aversionen mot (s) hos många människor gör att dessa istället för att Ej engagera sig i kyrkliga frågor eller engagera sig i kyrkliga nomineringsgrupper istället väljer att ta parti för SD för att motverka socialdemokraterna.
Vi kan inte fortsätta ha denna sekulariserade (ateistiska?) politiska ideologiska kämpande mellan statsideologier inom kyrkans hägn. Det här leder till total splittring och ett glömmande av vad kyrkans verksamhet de facto borde vara. Att föra ut Guds ord. Att försöka göra människor till lärjungar. Att visa på kärlekens väg gentemot den hårda kapitalistiska samhällsiden som slår ut människor. Att vårda vår jord. Att se att det faktiskt finns något större än oss alla! Något som omfamnar oss.

Lite nya åsikter och frågeställningar om Jesusmanifestationen framkommer här och där!

 

På bloggar och kommentarsfält dyker det upp synpunkter på Jesusmanifestationen och även en utsaga som Biskop Brunne tydligen ska ha sagt angående Jesusmanifestationen. Hon skulle enligt detta vara tämligen ointresserad av JM och när denne skulle gå av stapeln. För detta får hon då viss kritik eller åtminstone en del frågetecken av en del debattörer.

Biskop Brunne reagerar helt rätt. Hon har iofs ett visst intresse av vad som händer på den religiösa kartan i Stockholms stift kan man tycka. Men Jag anser att hon naturligtvis måste få bestämma själv vad som är viktigt av allt  som händer i Stockholm. För vissa engagerade i JM är naturligtvis denna händelse av stor betydelse. För de flesta andra är det inte det. Vi alla andra försöker se Jesus varje dag, varje vecka.

I ett annat blogginlägg som jag skrev här kan ni se hur många som de facto bevistar Gudstjänster varje vecka i Stockholm. I det perspektivet så är 8000 personer som hävdar EN syn på Jesus nästan en marginell företeelse. Jag har även i ett blogginlägg här reflekterat över kommentarer jag fått på min reflektion över Jesusmanifestationen. Läs även ett par kommentarer.

Här skulle man kunna slå sig på bröstet och säga att jag fick vatten på min kvarn i och med Lukas Berggrens debattinlägg i Kyrkans Tidning som ni kan läsa här! Här manifesterar Lukas just åsikten om att det enbart finns EN syn på Jesus. Nämligen Hans och de han representerar. Lukas är ledarskribent på tidningen Världen Idag. Trosrörelsen och en del av den mer ”högerinriktade” evangelikala rörelsens husorgan.

Han säger bla ””Beslutet från JM:s ledning verkar syfta till att slå vakt om enheten runt den Jesus som Bibeln talar om””. Och även ”Alla får inte bestämma vilka ”bilder” av Jesus som sprids. Det är förbehållet arrangören att den bild som förmedlas av Jesus också stämmer överens med Bibelns bild.”

Problemet med sådana här utsagor är just att den sprider en exklusivitet gentemot de som har en annan bild av vad Bibeln säger om Jesus än vad Lukas et al tycker. Bibeln har inte EN bild.

 

En helt annan, mer kunnig och mer nyanserad bild, lanserar Brita Häll såsom ledarskribent i Kyrkans Tidning, som säga vara Svenska Kyrkans och dess ungefär 6 500 000 medlemmars husorgan.

Brita,s syn kan Ni läsa här.

 

I Kyrkans Tidning tar också den fd Biskopen Lennart Koskinen upp ämnet från en annan synvinkel med rubriken ”Skulle Jesus verkligen själv marschera”?

Här kan ni läsa det

 

Johanna Andersson på Kristen Opinion framför lite tankeväckande ”frågeställningar” utifrån en mer generell karaktär, men som hon ändock vill koppla till JM.

Dock blir hennes utgångspunkt märklig. Hon vill med sin ingång enbart se skillnaden i synsätt angående JM utifrån ett HBTQ perspektiv eller inte. Så är naturligtvis inte fallet. Jag är övertygad om att en klok person som Johanna naturligtvis är medveten om detta. Det handlar om en större syn på människor, sexualitet, kön, bibelsyn mm. De som varit och är dominerande inom JM lutar åt en viss relativt samstämmig syn i många frågor som då ofta står i kontrast till många andras syn. Bland annat så är tydligen deras syn att synen på Jesus är enhetlig i Bibeln och enbart kan ses utifrån en synvinkel nämligen deras egen (se ex Lukas ovan). I samband med deras syn så har de framträdande personerna på olika arenor också genom åren sagt och påstått verkligen fördomsfulla saker om människor som har en annan livsstil, annan syn, än deras egen. I denna större och mer komplexa skillnad i Bibelsyn kan man tänka att det underliggande problemet huruvida Svenska Kyrkan ska medverka som arrangör eller inte finns.

Johannas många frågor kanske ses av många som meningar med utropstecken? Som påståenden.

I hennes fråga ”Måste det råda full åsiktsgemenskap i alla sammanhang där man deltar?” ligger en intressant fråga (påstående?). De flesta av oss skulle nog svara nekande på detta. Samtidigt skulle vi förhoppningsvis sätta oss ner och kanske reflektera lite längre om vi fick tid.

Är det en viktig fråga som dryftas i samhället kan man se de mest konstiga band knytas mellan antagonister men Jag menar på att det även där finns en gräns. Under förutsättning att det verkligen är en viktig fråga kan man som människa nog gå ganska långt ifråga om att vara pragmatisk och acceptera många kategorier människor/ åsikter för att driva fram ett avgörande. Men gränsen finns där.

Beroende på hur viktig frågan är och vilka människor/ åsikter det gäller så finns alltid ett resonerande bland den som har ett samvete om det är värt det. Är det värt att att ställa sig sida vid sida med den som man vet verkligen vill mig och de mina illa? Hur mycket är min inre övertygelse värd? Hur mycket är min inre frid värd? Hur mycket är solidariteten med de ”marginaliserade” värd? Hur mycket är min tro värd? Hur mycket är mitt svar från Gud värd? Johanna gör det lite väl lätt för sig med sitt exempel.

Det är utifrån ovanstående reflektion man också måste begrunda Johannas fråga:”Räcker det inte ibland att dela tro och engagemang i frågor man tycker är viktiga?”

Jo, kan man utan reflektion häva ur sig. Med reflektion torde man nog dock komma till åsikten, det finns en gräns!

 

 

Jesusmanifestationen återigen…..

 

…..det börjar nästan bli en vana varje år att kommentera 🙂

 

VIKTIGT! HÄR kan ni läsa mitt blogginlägg från föreg år. Glöm EJ länkarna.

 

Den här gången ligger grunden i varför jag åter tar upp JM på reaktioner på twitterkommentarer till Marcus Birro och där bla en pastor Vilhelmsson funderat på vad jag menar. Hon är (tror jag) pastor inom EFK. Hon får rätta mig om jag har fel.

 

HÄR finns Birros krönika i Expressen.

Eftersom människor har en förmåga till att vantolka saker, och att jag har varit kritisk mot Birro,s synsätt i en del frågor, så är jag nu också övertydlig på att Jag tycker att Birro i sin krönika har stora poänger angående medias agerande. Media är rädda och okunniga när det kommer till religionsfrågor. Det är en bra krönika.Detta har jag även tweetat till Birro.

Dock fick följande twitterkommentar från mig till Birro små reaktioner hos ett par andra:

”Däremot har du kanske inte den historiska aspekten över JM klar för dig när det gäller att det bara är FÖR alla. Så är det inte”

 

Denna kommentar föranleddes av att Birro ansåg att JM enbart är för att hylla Jesus och inte ”emot” något. Så har inte varit fallet.

 

Jesusmanifestationen gick av stapeln 2008 på initiativ av diverse frikyrkokändisar. Svenska kyrkan valde då att EJ vara med. Kritik mot JM riktades för att de både i sin proklamation och i tåget inte inneslöt ALLA. Synen var att man borde se på Jesus på ett visst sätt. Skrivningarna exkluderade bla Homosexuella.

Bland många ledande personer i början kan nämnas Livets Ords Ulf Ekman och Centrumkyrkans nestor Stanley Sjöberg. Deras syn på Homosexualitet (och i viss mån syn på kvinnors tjänst i församling) är välkända.

Under åren har ledningsgruppens deltagare växlat och de har agerat antingen enskilt eller på uppdrag av sin kongregation.

Diskussionerna angående synen på människor, framförallt homosexuella och synen på andra religioner har gått höga. Även många av de som nu sitter i ledningsgruppen är ofta ute och diskuterar de homosexuellas situation, skapelsen och andra religioner.  Förståelsen är ibland låg för andra synsätt. Självklart speglar deras syn också inriktning och synsätt inom JM.

Någon officiell representant från Svenska kyrkan har inte förekommit. Dock har enskilda medlemmar i SvK och anställda deltagit.

Fd Domprosten Hakon Långström har medverkat i ledningsgruppen.(även nu) Även nuvarande Biskopen i Skara stift och fd domprosten i Stockholm Åke Bonnier har deltagit i ledningsgruppen ett kort tag. HÄR finns en artikel i Dagen om varför Åke Bonnier valde att avgå. Det går också att läsa lite grann på hans blogg. ( se föreg års blogginlägg av mig)

Det torde stå utom rimligt tvivel att det har funnits olika teologiska motiv inom ledningsgruppen men att en majoritet av frikyrko representanterna intar en hållning som inte går ihop med en syn som säger att JM är för ALLA. Man bör tycka och tro i en viss speciell riktning.

Stor uppståndelse fick det också när inte rörelsen religion Hjärta HBT fick närvara vid 2012 JM, se bla här.

 

Personligen tycker jag detta förhållande är mycket synd enär en total manifestation för Jesus och Gud är eftersträvansvärt.

 

Pastor Vilhelmsson påstår på twitter att SvK medverkar som arrangörer.

Om det inte skett någon ändring på den absolut senaste tiden så kan så inte vara fallet.

Kyrkomötet har behandlat motion om att SvK  nationellt ska medverka i Jesusmanifestationen men motionen avslogs med förkrossande majoritet. Stockholms stift har behandlat frågan och ansett att stiftet Ej ska medverka som arrangör. Dock får varje medlem och anställd privat medverka som de själva vill. Ett utmärkt beslut, enligt mig.

Olika enskilda personer och olika grupperingar inom SvK medverkar därmed liksom ex vissa kyrkopolitiska nomineringsgrupper. Detta är dock enskilda beslut.

Det tre präster som Pastor Vilhelmsson alltså påstår representerar SvK såsom arrangörer i nuvarande ledningsgrupp representerar dock enbart sig själva och möjligtvis den gren inom SvK hägn där de är verksamma.

Medlemmarna i hela JM,s ledningsgrupp kan ni se här! De som är någorlunda insatta i den svenska kristenheten ser troligen vilken syn (generellt sett) som representanterna kan tänkas ha angående olika människor. Är det inkluderande eller exkluderande hållningar? Annars får Ni läsa på och bilda Er en egen uppfattning 🙂

Ledningsgruppen har otvivelaktigt hämtat sina flesta representanter från evangelikala/ karismatiska kretsar.

 

Jesusmanifestationen  har ett deltagande  på c 20 000 personer under alla dagar och framförallt frikyrkomänniskor kommer med bussar och tåg från hela landet till Stockholm för att deltaga.

Att ex jämföra med:

Svenska kyrkan, Stockholms stift har 900 000 medlemmar.

Ca 30 000 kyrkobesök inom Svenska kyrkan sker i Stockholms stift varje vecka.

 

 

Eftersom jag lever och verkar i Stockholm så är inte Jesusmanifestationen någon ny eller ointressant företeelse. Förhållandena runt stånd och tåg går inte spårlöst förbi.

Jag anser dock att det alltid kan vara bra att läsa in sig på vad som händer inom kristenheten och även reflektera över den historiska aspekten och över vart man själv står teologiskt sett innan man hyllar något och springer iväg utan tanke.

 

 

Jesusmanifestationen kan inte anses ha varit för alla människor. Tyvärr.

 

 

Enligt löfte: Replik till journalist Karl-Johan Karlsson!

 

 

Den 29 april hade jag ett blogginlägg med titeln ”det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna” vilket du kan se här. Det inlägget var en respons på journalisten Karl-Johan Karlssons krönika i GT/Expressen som du kan läsa här.

 

Det här har följts av lite diskussioner på bla twitter där Karl-Johan har samtalat med olika personer och där även jag naturligtvis reflekterade över vad Karl-Johan ansåg i sin krönika men även det som han anser på twitter.

Jag vill påtala att de här reflektionerna har förts, för att vara på twitter, i en fin samtalston. Tyvärr kunde jag inte besvara Karl-Johan eftersom jag inte hade tillgång till dator. Men jag lovade återkomma.

 

Jag uppfattar Karl-Johans synpunkter så som följer.

1)Svenska kyrkan vågar inte stå för sin tro

2)Svenska kyrkan är osäkra och sökande och det har de aldrig varit förut.

3)Svenska kyrkans tro är för luddig

4)Karl-Johan anser att Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning

5)Svenska kyrkan är inte självkritisk

6)Folk flyr från Svenska kyrkan

…och möjligtvis lite fler åsikter?

 

Någon hänvisning till hans synpunkter står inte att finna. Jag uppfattar Karl-Johans åsikter som subjektiva. Detta är absolut inte något fel. Vi måste alla få tycka och tänka men samtidigt blir det omöjligt för Mig som är engagerad i Svenska kyrkan att inte reagera och reflektera över vad han säger. Jag själv kan många gånger också vara kritisk till olika skeenden och sakfrågor inom kyrkan men det är naturligtvis en självklarhet i en till viss del demokratisk organisation med många synvinklar som dessutom är mycket stor ca 6 500 000 milj medlemmar.

Karl-Johan säger också att han Ej är kristen. Att han Ej är troende.

Här tillstöter ett problem. Det ÄR svårt att förklara innerligheten i den personliga tron och vad tro är. Det är en till stor del en ”upplevelse”.

 

I vår twitter konversation efterfrågade jag också någon teologisk/historisk referens över hans påståenden. Detta kunde han inte göra men hänvisade också till ett inlägg som han ”helt plötsligt”hade fått sig tillskickat. Vid närmare kontroll visade det sig att det var skickat till honom från en ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Här kan ni läsa vad det var som han helt plötsligt kommit över. Inlägget i Svensk Pastoral tidsskrift nr 4 2011 är skrivet av två kunniga personer. När man granskar inlägget så borde en kritisk journalist naturligtvis se att inlägget blandar en del fakta men utgår från ett inomkyrkligt politisk engagemang, för att uttrycka det vänligt. Det är med andra ord en mycket subjektiv hållning men med insprängda fakta. Inte en akademisk rapport som Karl-Johan försökte påskina inför mig (eller så tror Karl-Johan det?)

Det finns många grupper/personer i minoritetsställningar som brukar hoppa upp och uttrycka sina subjektiva intryck så fort det kommer inomkyrklig eller utomkyrklig kritik eller något annat som någon vill påtala, påstå, om brister inom Svenska kyrkan. Oavsett vad det är för kritik och vilken bärighet denna har.

 

De första fyra frågeställningarna/ påståendena ovan blir väldigt svårt att konkret svara på i en blogg. Detta för att de för den kyrkligt engagerade/ teologiskt reflekterande är rätt banala. Men det finns gott om litteratur att fördjupa sig i. Om man har intresse för lite mer objektivt resonemang.

 

Lite kommentarer dock.

Karl-Johan utgår från att det finns EN slags tro och att denna gestaltar sig på ett sätt. ”Att tro är att tro” som han påstår. (Ingen reflekterande troende, ingen teologisk kunnig skulle våga uttrycka sig på detta sätt.) Han kan dock inte i detta säga VAD som är Svenska kyrkans ”tro”, bara att denna är fel. Därmed är denna ”tro” som han då inte kan definiera också luddig. Vari luddigheten egentligen består av går inte att säga eftersom Karl-Johan inte definierat vad Svenska kyrkan har för slags ”tro”. Eller vad Karl-Johan anser att Svenska kyrkans ”tro” är. I samband med detta anser han också att Svenska kyrkan inte har varit osäkra och sökande förr. Vari detta osäkra sökande består av kan han inte definiera utan bara från sitt påstående om ett marknadsföring av ett ”grundkoncept”? Som jag påpekat ovan kan han inte rent teologiskt/ historiskt ge någon slags referens till att Svenska kyrkan skulle, om möjligt, ha ändrat ståndpunkt från säkra och icke sökande.

Hans eventuella referens till Svensk Pastoral tidsskrift är icke relevant för det är en, av många, kyrkopolitiska åsikter.

 

Ifråga om det ovanstående måste man då kunna konstatera att Karl-Johan faktiskt inte verkar förstå vad tro är, vad en kyrka är, vad en folkkyrka är. Möjligtvis kan det förklaras med att han inte själv är kristen och har någon slags tro. Men det är nog inte hela sanningen. Det som Karl-Johan framför är inte speciellt ovanliga synpunkter. Det är ofta samma påståenden som exempelvis många frikyrko medlemmar brukar anse om Svenska kyrkan. De kommer allt som oftast från sammanhang där man avger trohets löften i olika sammanhang och utifrån olika historiska omständigheter.

Möjligtvis får också många människor sin syn på tro och sina intryck av Svenska kyrkan  från media, som väldigt sällan har en kunskap om teologi/ religions vetenskap. Det blir alltså en mycket snäv bild förmedlad av människor utan reell kunskap/ erfarenhet i sakfrågorna.

 

Tro är ett subjektivt förhållningssätt som enbart är för den enskilde människan. Från min kristna synvinkel så är denna tro utgående från Gud och vi har som människa att bejaka eller förkasta denna. Men tron gestaltas alltid olika för olika människor.Tron kan också gestaltas tillsammans med andra.

Svenska kyrkan rymmer många olika syn på tro. Till skillnad då mot andra samfund. Svenska kyrkan har en någorlunda demokratisk organisation till skillnad då mot många andra samfund. De teologiska vinklingarna genomgår många olika stadier av reflektion innan de blir gällande för Svenska kyrkan som organisation. Detta är inte tro, utan förhållningssätt till tron.

I Svenska kyrkan är varje människa välkommen. Ingen avkrävs någon slags ”tros syn” för att vara välkommen in. Varje människa är lika mycket värd. Detta innebär inte en luddighet utan har en grund i Jesu bemötande av människor. Andra samfund kan ha andra uppfattningar.

Svenska kyrkan är alltså INTE ett samfund där medlemmarna avkrävs en speciell hållning och ett speciellt sätt som måste åtlydas.

Men genom dopet så förs den döpte in i kristi familj. Dopet är också medlemsgrundande.

Svenska kyrkan är en Evangelisk-Luthersk kyrka där dess förhållande till tro och bekännelse och lära finns stadgad i Svenska kyrkans kyrkoordning.

Det finns med andra ord en mycket stark historisk utveckling sedan ca 500 år tillbaka. Detta är att ha en tydlig ställning.

Många andra frireligiösa samfund och även andra medlemsorganisationer har en historia som går tillbaka endast ungefär 100 år.

 

Det är just här som Karl-Johan gått fel. Han vill att Svenska kyrkan ska vara på ett visst sätt. De ska tycka på ett snävt sätt. De ska avkräva dess medlemmar en speciell syn. När kyrkan då har en helt annan syn än vad han tror är gällande så är det kyrkan som har fel och inte att hans syn kanske inte har reell grund i historia, bekännelse.

Här vill då jag som varit medlem i Svenska kyrkan i 55 år påstå att det här är frågeställningar som alltid diskuterats inom kyrkan och därmed också har kyrkan inom sig alltid haft en självkritisk syn. Synen är också att försöka hitta ett språk som kan föra fram evangeliet på ett språk och uttryckssätt som är relevant för människan där denne befinner sig i tid och kontext. Detta kanske inte passar alla människor för det är många gånger svårt att förändra sig själv och tänka i nya banor.

 

Litteraturen om vad som hänt inom Svenska kyrkan rent historiskt och med diverse olika ståndpunkter är omfattande.

Svenska kyrkan är också en öppen organisation där rapporter och statistik finns att hämta för var och en. Det är inte, som i en del andra samfund, stängda för oberoende analyser. Kyrkan är därmed öppen för ett kritiskt analys tänkande.

Tyvärr kommer detta dock ofta i skymundan för diverse subjektiva känslomässiga ”tyckanden”.

 

Svenska kyrkan står för sin tro och försöker förmedla denna i sin tid.

Svenska kyrkan är alltså inte osäkra på sin tro. Tro och bekännelse finns väldokumenterad.

Svenska kyrkan är alltid sökande, som tur är. DET är grunden som faktiskt Jesus själv säger.

Svenska kyrkans tro är inte luddig, utan står stark och välkomnar alla människor i kristi efterföljd.

Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning i sin Evangeliska- Lutherska framtoning.

Svenska kyrkan har och har alltid reflekterat över sin roll och sin teologi.

 

MEN! Svenska kyrkan kanske inte står för något som Karl-Johan tycker att de skulle göra? Men det är ju en helt annan fråga.

Ingen skulle heller lyssna på om Karl-Johan ansåg att skärgårdsstiftelsen skulle tala om vägarnas skick och istället precisera sin uppgift som bilreparatörer eftersom de som bilreparatörer är luddiga. Olika organisationer, olika frågor.

Det går inte att se att en organisation med sin uppgift, sin teologi, sin historia, sina bekännelser, sina stadgar ska behöva ändra sig och ändra inriktning för att någon enskild medlem anser att de borde syssla med något annat.

I Svenska kyrkan får många olika synsätt plats. Dock inte alla frågor och inte heller det som inte ÄR Svenska kyrkan.

 

 

Karl-Johan anser också att folk flyr från Svenska kyrkan !

 

En mycket intressant och ofta förekommande åsikt.

Vart kommer den ifrån?Stämmer denna?

 

När man ser på antalet medlemmar måste man vara medveten om ifrån vilken nivå man utgår från.

Ja, det försvinner medlemmar från Svenska kyrkan. Men de försvinner från en mycket hög medlemsandel, nära 100 %.

Fortfarande är ca 70% av Sveriges befolkning medlemmar. Detta i en situation där befolkningen har många fler kristna inriktningar och även fler nya religioner finns nu i vårt nya pluralistiska samhälle.

Att tänka på är också att det ända sedan 60 år tillbaka varit tillåtet att välja religion i Sverige. Ändock har inte fler försvunnit ur Svenska kyrkan.

Sedan 13 år tillbaka är det inte en statskyrka och sedan 1996 är dopet medlemsgrundande i första hand.
Att det fortfarande är ca 70% som är kvar i SvK är fantastiskt. Vilken organisation kan uppvisa dessa siffror? Att betänka är också att alla frivillig/ medlems organisationer i Sverige minskar.

 

Karl-Johans syn på att folk flyr från Svenska kyrkan är därmed obsolet.

Karl-Johan, läs gärna också hur många som går i Gudstjänster, är engagerade i körer, konfirmation, dop etc så kommer du att finna att människor är mycket engagerade i Svenska kyrkan. Dock Ej tillräckligt många enligt mig. Jag vill naturligtvis att alla ska vara med

Men! De flyr inte.

 

HÄR kan man också läsa statistik om Svenska kyrkan.

SOM institutet rapporterar också om kyrkliga företeelser här.

 

Naturligtvis vill Jag att fler erkänner sig som Kristna. Men man måste också vara realistisk. Vi har i 2000 år kämpat för Guds rike så för mig får vi gärna kämpa i 2000 år till. Bara man försöker. Inte ger upp. Allt är självklart inte perfekt men det innebär inte att man ska svänga vimpeln efter varje nyck som någon enskild människa får för sig.