Får man inte kritisera kyrkan del 1………. (proffstyckare, Min åsikt och Dispatch syn)

Det är en fråga som en del proffstyckare brukar ställa när de har synpunkter på något odefinierbart besluts”moln” inom kyrkans hägn och när de inte får några tillräckligt snabba klara svar utifrån sina subjektiva frågeställningar och sitt subjektiva synsätt. Samma proffstyckare brukar även stödja de flesta frågeställare som tar upp frågor som på något sätt kritiserar Kyrkan och Kyrkans verksamhet. När olika  engagerade inom kyrkans organisation svarar på kritik och försvarar kyrkan brukar proffstyckarna anse att det handlar om att kväsa frågor och utöva olika sorters makt, oberoende vem det är som svarar på kritiken. En underlig logik (brist på) utspelar sig därmed hos proffstyckarna.

 

Personligen anser jag att åsikter om kyrkan naturligtvis ska få framföras på olika sätt och på olika nivåer. Konstruktiv kritik är enligt min mening alltid positivt. En organisation kan inte överleva framöver om den inte kan ha transparens ifråga om olika synsätt och ta åt sig även av negativa åsikter. Detta för att successivt stå i samklang med sina medlemmar och den kultur där den är verksam i. Min bestämda uppfattning är också att för att vara en i princip (lite grann återstår) oberoende organisation så har medlemmarna men också allmänheten en mycket stor möjlighet till insyn i Kyrkans verksamhet. Efter att ha varit medlem i kyrkan i över 50 år är också min erfarenhet att det överallt inom kyrkan konstant diskuteras olika frågor

Men! Det måste också självklart vara som så att det ska finnas möjlighet att förklara och försvara kyrkans agerande i olika frågor utan att påföras olika negativa invektiv. Framförallt måste det vara fritt att framföra sina åsikter som medlem mot osakliga påhopp på Kyrkan. Något annat vore att beskära yttrandefriheten och demokratin.

Fler medlemmar inom Kyrkan borde yttra sig.

 

Den senaste veckan har det i olika sammanhang framförts synpunkter på Svenska Kyrkan. Dels från Ingrid Carlqvist på tidningen Dispatch med rubriken ”gränsen nådd för kyrkans galenskap”och dels i en kolumn i  SvD med rubriken ”Gud har bara lite personalproblem” av Jenny Nordberg.

 

I den främmande fientliga och muslim fientliga tidningen Dispatch framförs det ofta svepande rallarsvingar åt olika håll och ofta mot de håll som försvarar mänskliga rättigheter och människors lika värde och där Svenska Kyrkan är en förkämpe för dessa rättigheter. Ofta sker dessa rallarsvingar med tvivelaktigt faktaunderlag.

Efter att på twitter ha diskuterat med Ingrid Carlqvist ett antal gånger om mänskliga rättigheter och om ett antal olika ämnen så finns inte förhoppningen att hon ska nyansera sina påståenden. För en vecka sedan försökte jag dock påtala rena faktafel ifråga om gudföräldrar vid dop inom  svenska kyrkan där hon påstod att vem som helst och även muslimer får vara gudföräldrar. Detta är rena faktafel. Inom SvK finns begreppet faddrar (ej gudföräldrar) vid dop. Dessa ska också vara döpta. Carlqvist hävdade när jag påvisade felaktigheten att Jag hade fel och hon rätt. Inget ovanligt i det. Carlqvist anser att hon alltid har rätt. I allt.

Jag visade då på ett antal länkar där hon kunde läsa in sig på ämnet helt själv. Min förhoppning var dock ej stor att hon skulle ändra sig. Döm om min förvåning när hon dagen efter på twitter hälsar med ett glatt godmorgon och därefter säger att Hon hade fel. Fantastiskt. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Dock, naturligtvis, med tillägget att hon i övrigt står för sin artikel.

 

En tidning som Dispatch och skribent som Ingrid Carlqvist tas oftast inte på allvar eftersom hennes synsätt är så utstuderat främmande och muslim fientligt och det som skrivs av henne och i hennes tidning inte anses ha någon journalistisk trovärdighet.

 

Det är därför så mycket allvarligare när en journalist som Jenny Nordberg på SvD tar och skriver något som det inte finns grund för. Gammelmedia brukar ändå ha en annan slags trovärdighet än en tidning som Dispatch. Personligen tycker jag det är synd att Nordberg skriver så omdömeslöst den 24 februari eftersom jag har läst bra saker av henne förut.

Nordberg hade för ca ett halvår sedan ett kritiskt inlägg om Svenska Kyrkan i New York som uppmärksammades i samband med den stora stormen över östra USA. En del har framfört andra synvinklar på Nordbergs artikel som handlade om hur hon behandlades i samband med ett besök på  SvK i New York. Jag anser dock att varje människa som söker sig till  Kyrkan ska få hjälp så långt det är möjligt. Tyvärr kan även missförstånd uppstå. Dessa måste då åtgärdas.

forts —->>

Året tar ingen time out!

Alla årets delar har sin tid och sina åtaganden. Eller rättare sagt, Jag har diverse åtaganden beroende på årstid.

Våren är en sådan tid där man inte hinner med. Man hinner inte med det man ska och hinner inte därmed heller med det som inte är så över sig viktigt. Typ att ”blogga” 🙂 Dessutom har det kommit upp något oerhört viktigt på agendan som jag hade förträngt och förminskat. Fotboll ❗  🙄

Nu börjar ändock skolavslutningarna ta slut. Sista avslutningen imorgon med lite avkopplande mat och dryck därtill. Men i all den där tiden man inte egentligen haft till sitt förfogande har jag helt plötsligt upptäckt att det är Midsommar snart. Hu vad det går undan…..Hur ska Jag hinna ställa allt färdigt inför midsommar slog det mig innan jag kom på att det är ju inte fel att faktiskt ta det lugnt. Ta och sola lite. Pyssla med båten som står på land fortfarande. Grilla lite. Meta och kanske ta en öl. Inte jäkta, stressa och andra saker som måste göras för att man ska kunna ha roligt och koppla av? Egentligen är det remarkabelt hur vi många gånger lever. Vi stressar ihjäl oss för att vara lediga men stressar dessutom ihjäl oss för att ha något att göra på ledigheten. Vi måste lära oss att chilla lite mer.

 

Igår var jag på den årliga vårliga Prästvigningen i Storkyrkan i Stockholm.En enormt härlig kyrka där åtminstone jag verkligen kan känna de historiska vingslagen. Prästvigningen är  Alltid en fantastisk upplevelse. Tänk vilket härligt liv dessa präster och diakoner viger sitt liv till. Och tack för att De har fått sina uppdrag från oss, församlingen ❗

 

Den här tiden på året så blossar dessutom den numera ständiga diskussionen upp om avslutningar i kyrkan eller inte. En många gånger fantastisk diskussion. Den tar så mycket tid och så många spaltmeter i utrymme så det verkar som attt det är en viktig fråga. I mina ögon närapå en icke fråga. Själv har jag inga minnen av att vi i ”småskolan” hade avslutningar i kyrkan. Vi hade en aula. Däremot hade de i min närmaste närhet mycket kontakt med kyrkan så som skolans representanter. De har förvisso berättat om diverse ”gammalmodiga” inskränkta präster med diverse principer och  konstigheter för sig. Det finns säkerligen sådana kvar ännu. Men som med alla urtidsdjur så är de säkerligen på utdöende och det mesta jag ser av präster i dagens kyrka är några som verkligen VILL. Därmed är problematiken med skolavslutningen också en mindre viktig fråga.

Det verkar ibland som att skolverket och även de som på olika sätt tolkar skolverkets beslut har drabbats av en kolossalfrossa över att det kanske, möjligtvis, inte troligt men ändå…ska hända något farligt med de barn som kommer till en kyrka för att fira sin avslutning. Själv har jag inte sett någon som de facto farit illa över att vara välkommen till kyrkan. (däremot finns det naturligtvis människor som i olika former har farit illa av människor som hävdat religiös övertygelse över andra, men detta kan nog sägas även om de flesta andra ideologier, livsåskådningar)

Att vara välkommen i en samvaro med andra människor sägs oftast vara berikande och stärka gemenskapen och tillhörigheten till ”mänskligheten”. Så är det säkerligen för alla de barn som går i skolavslutningar i skolan också. Det religiösa är troligen inte det mest framträdande för alla barn vid skolavslutningen. Det finns det som är mer påtagligt och viktigt för ett barn än just kyrkobesöket. Proportionerna angående diskussioner om skolavslutningar har havererat.

Som tur är finns det kloka lärare och rektorer som ser förbi alla glada populistiska diskussionstyckare som framträder i diverse media.

Däremot så är jag av den åsikten att ett kyrkorum är ett kyrkorum och i detta rum ska kyrkan få uttrycka det som kyrkorummet är till för. Att upplåta kyrkan till diverse andra engagemang måste hanteras mycket varsamt. I kyrkorummet ska evangeliet tolkas och framträda.

I övrigt så är alla religioner satta på undantag i den svenska skolan och i samhället i övrigt. Det behövs en uppryckning för att bilda medborgarna i diverse religiösa uttryck. Det debattklimat som nuförtiden ibland uppkommer handlar till stor del om att det inte finns en kunskap om vad religion och religiösa uttryck är för något. Jag menar att skolan och staten i så måtto har missat att förmedla kunskap i det för den enskilde, för staten, för samhället, för MR frågan, för den internationellt medvetne och för vår gemensamma samvaro så viktiga frågan om Vad religion kan tänkas vara? Vad den religiösa människan kan tänkas tycka? Det har blivit en snedvriden kunskapsförmedling i dagens Sverige där en slags ålderdomlig sekulär syn får råda och stå oemotsagd. Det har visat sig, anser jag, att den sekulära synen på kunskap som framförs nu om religion inte tillnärmelsevis kan förmedla den grundläggande kunskapen och förståelsen av vad religion kan tänkas vara. Det här skapar frustration och kommer att skapa än mer konflikter.

 

Nu är det snart dags för fotboll. Första matchen för Sverige i EM. Jag är nervös. Varför? Jag ska ju absolut inte ut och springa efter en boll ❗

Go, go go…Sverige GO! 😈

Biskop em Lennart Koskinen tar upp….

…en viktig fråga i Kyrkans Tidning 23 maj. I en nyanserad kort analys belyser han vilka det är som ska kunna erbjuda Guds gemenskap och samhörighet..

Frågeställningen börjar med vad det egentligen är att vara en församling och vilka det är som är församlingen. Han ställer frågan vad som man kan tänkas göra med alla de vigda som inte är ”aktiva” såsom tjänstgörande längre. Dessutom anser jag att den viktiga frågan vad vi alla kan bidra med berörs.

På många ställen är engagemanget från alla medlemmar utbrett och viktigt för hela verksamheten medan den på andra ställen är mycket låg och verksamheten mer har karaktären av att ”de professionella” ska tillhandahålla en verksamhet, en slags kristen nöjesfabrik. Hårt sagt tycker nog en del. Må så vara. Det är svårt att ställa om från gamla invanda mönster och se att vi framöver i allt högre grad kommer att avlägsna oss från statens beskyddande tak och lära sig att stå på egna ben.

Jag anser att alla som anser sig vara medlemmar i kyrkan faktiskt har ett ansvar att efter sin förmåga bidra med gemenskap och samhörighet. Åtminstone om det är som så att man skulle vilja. För att man ska fundera över tanken på att vilja måste alla medlemmar dock få en möjlighet att ”vilja”. Alla medlemmar måste respekteras och deras egna förmågor tas till vara. Många exempel finns på att det inte jämt är så. Ibland verkar det finnas hos en del ”ämbetsbärare” en rädsla för vad andra de facto kan. Hos andra finns en övertygelse om en slags extra ”överkraft/tro” hos den som är ämbetsbärare och att denne då är lämplig för alla områden. Det är dock som så att många ämbetsbärare är mycket bra skolade, kunniga och öppna. Men som i det övriga samhället så är de naturligtvis inte skolade på ALLT. Som anställda har de dock ett särskilt ansvar. Detta ansvar kan dock aldrig anses gälla inom alla områden. Varje enskild individ har sin speciella karaktär och förmåga och, menar jag, måste få möjlighet att axla detta ansvar även inom kyrkans väggar. Det finns ett resursslöseri inom kyrkans väggar. Ett obearbetat kapital som finns där alldeles gratis och som innerst inne bara väntas på att kunna förverkligas.

Nu finns det på många ställen en rädsla över vad kunskap kan leda till. Jag har exempel på där  människor som studerat teologi inte tas till vara fastän de erbjuder sig. I ett fall blev svaret från en ämbetsbärare till en som hade betydligt mer akademiska poäng, än ämbetsbäraren ifråga, inom fler områden inklusive religionsvetenskap att ”ja just nu kan det inte finnas någon plats såsom gudstjänstvärd eller kyrkovärd, men kanske du kan få koka kaffe”. OBS, det är inget fel i att koka kaffe men det är ett resursslöseri.

Ibland får man en känsla av att folk ifrån andra samhällsområden med gedigna kunskaper ses som ”hot” istället för möjlig kapacitet. Finns det en rädsla från vissa kyrkliga företrädare/ anställda vad andra människor kan tillföra?

Jag anser inte att kyrkan har råd med detta resursslöseri. Vi har fantastiska musiker och massor med olika musikkonstellationer inom kyrkans väggar som erbjuder människor många härliga möten. Kan man inte gå vidare? Varför kan inte kyrkan använda sig av den professionelle ekonomen till hjälp för medlemmarna i kyrkan? Snickaren som går i mässan kanske vill erbjuda sina medmänniskor kunskap och hjälp? Juristen? Eltjejen?Trädgårdsarbetaren? Läraren? och många många fler.

Lennart Koskinen tog upp de pensionerade ämbetsbärararna. Hur är det med de som studerar? Men låt det inte stanna där. Vi har inte ”råd” i ett framtidsperspektiv att låta kunskap och olika förmågor gå kyrkan ur händerna. Människor måste få lov att deltaga. Kyrkan kan inte i framtiden vara en slags ”kyrklig, kristen nöjesförmedlare”. Ska man vara trogen evangeliet så måste vi hjälpas åt. Alla måste då också få en möjlighet att blomstra och att hjälpa andra att blomstra. I den kristna familjen ska allas förmågor tas till vara. Ämbetsbäraren är EN sådan förmåga. Det finns dock fler! Var inte rädda, släpp fram medlemmarna, släpp fram människorna!