Jag är utsatt! Du också?

Av jordens hela befolkning erkänner sig ungefär ca 80 – 90 % till en religion.
De största religionerna är Kristendom med ca två och en halv miljarder efterföljare,  följt av Islam, Hinduism, Buddhism.

Enligt beräkningar är ca 10 – 15 % av jordens befolkning ateister inklusive agnosticism.

 

I västvärlden är antalet ateister en aning större men framförallt kan agnosticismen antagas vara mer utbredd. Definitionen är: ju mer sekulariserat ett land är desto större ateism/ agnotisism. Till detta ska även de områden som har stark socialistisk – kommunistisk syn på religion även inräknas.

 

Sverige sägs ofta vara ett av de länder i världen som är mest sekulariserat och där invånarna är mest ateistiskt/ agnostiskt orienterade. Detta fastän ca 80 % av Sveriges innevånare de facto är med i en religiös organisation.

Det här är mycket generaliserade uppgifter. Man kan naturligtvis diskutera vad ateism eller religiositet innebär och hur man ska definiera vart på skalan enskilda människor befinner sig.

Jag startade för ett tag sedan upp en facebook grupp som heter ”Religiösa mot Nazism, Fascism, Rasism och främmandefientlighet”! Efter det har olika händelser gjort att funderingarna återigen uppkommit hur människor i Sverige egentligen ser på de som är religiösa.
Alla som är religiösa och går ut med detta påverkar människor och deras agerande mot de religiösa. Jag tror inte någon religiös människa, oavsett religion eller konfession, inte har hört kommentarer om deras religion och om hur ”dumma” de egentligen är. Ofta kombinerat med att ”du som är religiös kan inte tro på vetenskap, kunskap, en sekulerad stat etc”.
Det vill säga, fördomarna är enorma angående den som ”kommer ut” som religiös. Framförallt vill jag påstå att detta gäller i högre grad i Sverige än i något annat land.
Det är naturligtvis en märklig situation enär ca 80 % av svenskarna är med i ett religiöst samfund. Det innebär rimligtvis att många som kommenterar den religiösa människan de facto inte funderar på sin egen situation. Ej heller finner det angeläget att sätta sig in i vad det är att vara religiös och troende. Gamla åsikter om religiösa människor, hur de är och hur deras religion ”egentligen är” ses helt okey att sprida. Både i media liksom bland vänner och bekanta.

Även fast det mesta är rena fantasier så ska det ses som sanningar bland ”svenssons”. Protesterar du, med vetenskapliga och kunskapsargument  är du inte trovärdig enär just Du är religiös och måste ju säga så. Dina argument, hur välunderbyggda de än är, kan bortses från av alla, oavsett hur lite utbildning eller kunskap den protesterande människan än har.
Man kan säga att den ateistiska/ agnostiska synen är dominerande. Även bland de som de facto är troende och även bland de som ändock hör till ett religiöst samfund.
Den religiöse vetenskaps kvinnan/mannen vågar inte komma ut med att denne är religiös för det kan stå denne i fatet längre fram. Även fast det finns massor av människor inom alla de vetenskapliga disciplinerna som är religiösa.
Den religiösa människan ÄR demoniserad och satt på undantag. Oavsett religion.

Det här gäller även den som är med i Svenska kyrkan men råkar säga att den de facto har en tro.

Många vågar därmed inte säga att de är troende utan brukar dra till med när det handlar om religion att ” ja jag är med i Svenska kyrkan…ja du vet” med en menande huvudvridning som att ”ja inom Svenska kyrkan är man ju inte (riktigt) troende.” Fastän man inom sig faktiskt anser sig vara troende. Man påläggs ett åsiktstak som man själv måste förhålla sig till. Man håller hellre ”käften” än att ännu en gång behöva diskutera hur de religiösa ”egentligen är” och vad de ”egentligen” gör, vad de ”egentligen” tycker och vad de ”egentligen”har gjort genom alla århundranden. Den religiösa människan är inte längre en människa med egen tankeförmåga, kunskaper, erfarenheter mm. Den religiösa människan reduceras till sin religion. Så som den gestaltas i alla olika skepnader. Det vill säga så som den ateistiska/agnostiska sekulariserade synen är på denne religion. Vilket ofta naturligtvis är en förvanskad bild och absolut inte känns igen av den religiöse. Detta är dock oväsentligt. För ”alla” vet ju hur det ”egentligen” är.

Nu kanske någon invänder att det här framförallt gäller den som har en ”ny” religion i Sverige. Det är dock inte fallet. Många människor säger saker om den religiöse människan, den kristne människan som de aldrig skulle våga säga om en människa med en annan religion för DÅ förstår de att de de facto agerar utifrån fördomar och ”rasistiska” tendenser. Men de ser inte detta när det gäller den ”inhemska religionen” , den kristna religionen, den religion som är (borde vara?) Svenska kyrkans lära.

Det märkliga inträffar alltså att den kristne, den troende tillhörig Svenska kyrkan blir utsatt för en slags kulturell/ religiös rasism. Inte i första hand utav de med annan religiös bakgrund utan av de som befinner sig i ett vacuum av religiositet, av de som kallar sig ateister/agnostiker. Det än märkligare inträffar också att även de som är med i Svenska kyrkan och kallar sig troende (åtminstone när de är själva) ser på den kristne, den religiöse med kulturellt/religiöst rasistiska ögon. Det människor säger och gör mot den som har den kristna tron anses inte vara ”så farligt” för de är ju i en majoritets situation i samhället för de är oftast vita och uppfödda i Sverige med ”svenska värderingar” och därför bör de tåla det som påstås om dem. Det här gäller i den mån någon överhuvudtaget reflekterar över vad som sägs. Det är en självklarhet att man får kalla religiösa människor, kristna människor, både det ena och det andra. Att pådyvla dem egenskaper som inte är sanna. Att påstå att just deras egen syn på deras egen religiösa inställning är fel. Att de, just för att de är troende, är mindre vetande. Att de inte är eller kan vara som vilken människa som helst. Det vill säga att alla andra människor är ju på ett visst sätt men den religiöse särskiljer sig från dessa. Även fast just ”dessa” märkligt nog är i stor majoritet i Sverige såsom tillhörig ett religiöst samfund.

Jag vill påstå att det här är en totalt utbredd uppfattning i Sverige. Dock reagerar få.

Man kan se att människor som ställer upp på att protestera mot vissa ideologiska/ kulturella/ religiösa påståenden om människor som kommer hit till Sverige, (eller redan finns här med en främmande kulturell bakgrund, som kanske har en annan religion än majoriteten mm)  inte finner det konstigt att säga saker om den religiöst kristne vanlige ”medelsvensson” som de aldrig skulle säga om en människa från andra kulturer.

Här sammanfaller den ”kristne medelsvenssons” kamp med den människa som har en annan kulturell/ religiös bakgrund. Oavsett religion har vi tillsammans att stå upp för en kamp för den religiösa människan. Den religiösa människans möjlighet att verka i och för ett sekulariserat Sverige. Den religiösa människans rätt att inte bli trakasserad, inte idiotförklarad, inte bortvald, inte hotad, inte slagen och inte förlöjligad enbart på grund av den religiösa människans, oavsett religion, val av att vilja ha rätt till utövande av sin tro i ett sekulariserat Sverige.

Den religiöse människan, oavsett religion, är lika mycket värd som alla andra, för ”alla andra” är i de flesta fall den religiöse människan.

Se människan! Bortanför fördomarna!

 

 

Borgliga debattören Ivar Arpi är kritisk och anser att domen mot Sverigedemokraten Hess är en dom mot ”tankebrott”?

På senaste tiden har de som följt debatten om Nazisters vara eller icke vara och hur långtgående deras dem0nstrationsfrihet ska få vara fått se många märkliga uttalanden från så kallat borgerligt, eller rättare sagt höger, håll om rätten till långtgående yttrandefrihet. I dessa debatter har även högerns sympatisörer gått så långt som att de anser att det våld som kommer från autonoma vänstergrupper är ”farligare” än Nazismens våld/ utbredning.
Det pågår alltså från högerns håll en slags normalisering av yttersta  högerkrafternas åsikter inom gruppen högerideologier.

Det här är oroväckande. Det är också en ny syn, anser jag, från de som i andra sammanhang anser sig vara ”liberaler”. Liberalismen stod ju som bekant, tillsammans med socialdemokratin, upp mot Nazismen på de flesta plan under efterkrigstiden. Nu anser de på många lösa grunder att yttrandefrihet ska gå utöver den lagstadgade begränsningen som de facto får finnas inom området. Denna yttrandefrihet är också ständigt återkommande när det gäller SD, sverigedemokraternas, ageranden och uttalanden i olika sammanhang.
Frågan som många gånger ställs är om inte SD representanters uttalanden borde prövas oftare utifrån lagen om hets mot folkgrupp. Enligt mig skulle detta vara välkommet.

 

Ett av dessa inlägg i debatten står Ivar Arpi för. Han har på tidningen Neo,s bloggsida på nätet skrivit ett inlägg om domen mot sverigedemokraten Hess angående hets mot folkgrupp.

Jag vill dock understryka att Ivar, i denna bloggpost, inte alls ska sammanknippas med att han däri skulle uttrycka några som helst sympatier för nazismen. Det är viktigt att särskilja uttalanden.

 

Tidningen Neo är en borgerlig tidning. Ivar Arpi är en borgerlig debattör.

Mattias Svensson är också en borgerlig debattör/skribent på nämnda tidning och han skriver apropå Ivars bloggpost ”min kollega @Ivarpi skriver om en dom som gör mig mörkrädd på riktigt” och länkar sedan till Ivars bloggpost.
Vi har alltså två borgerliga skribenter som tydligt anser att domen mot sverigedemokraten Hess är felaktig.

Ivar anser att Domen mot Hess är felaktig. Han anser att ”Hess dömdes,( liksom Azhar Ahmed,) för tankebrott, för att han inte anslöt sig till den påbjudna visionen om framsteg i relationer mellan olika samhällsgrupper.” ?

I sin bloggpost redogör Ivar för en ynglings situation i England när denne blev dömd och Ivar redogör vidare för den mycket hemska situation som har varit på olika ställen angående våldtäkter mm mot kvinnor i länder i mellanöstern under den sk arabiska våren. Hemska situationer som ingen kan stå oberörd till.

Det här upptar ca 2 tredjedelar av Ivars text. Dessutom förekommer ett resonemang om uttalanden om ”kristna värderingar” som svenska journalister gjort. Sammantaget ska det här alltså ligga till grund för Ivars resonemang om domen mot Hess som i sin tur enbart tar upp ca 20% av hans text.
Enligt mig försöker Ivar Arpi påvisa något slags verklighets beskrivning inom det område som Hess uttalar sig om och att Hess därmed är den som har rätt i sak. Eller åtminstone inte helt fel. Därvidlag skulle också sverigedemokraten Hess påstående vara helt legitimt.

När det gäller domar ifråga om hets mot folkgrupp så sker det alltid en stor diskussion. Den här domen är överklagad (eller ska överklagas?) och det är inte alls omöjligt att resultatet för Hess räkning blir en helt annan i kommande instans. Då kommer det också att ske en stor och vidare diskussion.

Ivar Arpis syn är att den här domen är ett ingrepp i yttrandefriheten. I yttrandefrihetens namn får vi säga, skriva, tycka och tänka väldigt mycket om företeelser och ideologier, religioner etc. Ingrepp i yttrandefriheten får dock ske. Det förhållandet förbiser Ivar.

Domskälen som tingsrätten anger är, om inte översvallande tydliga, så åtminstone fullt godtagbara för att kunna konstatera att Ivar Arpi i sin bloggpost ”glömmer” flera skäl.
Tingsrätten hänvisar som ni kan se i domen till olika domar i Europa men också till ”Åke Gren fallet”. Jämförelser angående likheter och skillnader görs.

Grunden är att sverigedemokraten Hess skrev som ett kommentators inlägg på Aftonbladet under en artikel som handlade just om situationen i mellanöstern ””när ska ni journalister inse att det är djupt inrotat i Islams kultur att våldta och misshandla sådana kvinnor som inte rättar sig efter Islams lära. Finns ett stort samband mellan våldtäkter i Sverige och antalet invandrare från [Mellanöstern och Nordafrika]””.

Texten togs bort av Aftonbladet (alltså inte av Hess själv) men låg kvar på Hess facebook sida under längre tid. Många människor kunde därmed läsa vad Hess ansåg.

Rekvisitet betydande spridning är enligt tingsrätten uppfyllt. Tyvärr nämner inte Ivar Arpi just detta.

Ivar Arpi anser också att Hess indirekt döms för att han är Sverigedemokrat och raljerar över detta genom att skriva ”Michael Hess är sverigedemokrat. Men det ska inte domstolen bry sig om, så klart. Alla ska vara lika inför lagen. Men Blekinge tingsrätt verkar ha misslyckats med detta fundamentala krav i en rättsstat.”

Ingenting tyder i domen på att Tingsrätten överhuvudtaget haft en åsikt huruvida Hess är Sverigedemokrat eller inte. Denna åsikt kan endast hänföras till Ivars egna subjektiva tro.

Ivar menar också på att Tingsrätten inte fäster vikt vid om Hess uttalande är sant eller inte. Jag uppfattar det som att Ivar menar på att uppgifterna är sanna och därmed borde vara helt i sin ordning att framföra?

Huruvida uppgifterna är sanna eller inte har, så som Tingsrätten mycket riktigt uttalar, ingen betydelse. (Enligt mig är Hess uttalanden  Ej sanna och måste starkt problematiseras från både kulturella liksom religiösa aspekter både ifråga om förhållandena i mellanöstern och ifråga om förhållandet i Sverige)
Här gör också Ivar en jämförelse med uttalanden om Kristendomen som ibland sker. Resonemanget från Ivars sida påminner om ”mohammed karikatyrdebatten” där debattörer ansåg att man kan ju skriva och skämta om kristna företeelser och därmed bör man göra det ifråga om andra religioner också.
Här har tyvärr Ivar stannat upp i sin tankekonstruktion. Tingsrätten har inte att ta ställning till om det är okey att raljera om en religion så som Ivar Arpi anser att det är fråga om, utom om det som sägs har någon reell betydelse i sammanhanget utifrån ett perspektiv av kränkning i just detta sammanhang.

Uttalandena som Hess gör måste ses utifrån perspektivet ”det hemska som händer där borta och som påstås från vissa vara religiöst betingat sker också här i Sverige utifrån denna religions synsätt från dess utövare. Våldtäkterna här i Sverige har med religionen Islam att göra och sker utifrån dessa våldtäktsmäns tro att de har religionens legitimitet att göra så mot kvinnor.” Hess uttalande tyder på att situationen där borta, så som han vill se den, är helt kompatibel med vår situation här i Sverige.

Detta är alltså ett synsätt som inte kan betraktas annat än som ett påstående att smäda en grupp människor från många olika länder och ifrån många olika kulturer runt om i världen vilkas gemensamma nämnare enbart är att de råkar beteckna sig själva (eller andra betecknar dem) så som muslimer. Har inget med debatt att göra.
Tingsrätten skriver mycket klart att just uttalandet om de svenska förhållandena som Hess skriver om inte har med artikeln att göra. Tyvärr glömmer Ivar Arpi denna distinktion. (Artikeln handlar om förhållandet i mellanösterns länder )Denna omständighet tillsammans med att Hess inte visade på någon som helst etablerad forskning eller att han har någon utbildning i ämnet gör att det står klart att Hess yttrat sig kränkande.

 

Grunden är att kunna se huruvida det handlar on en saklig diskussion där man i diskuterandets namn får framföra olika, många gånger jobbiga, åsikter eller om uttalandena enbart är till för att smäda och kränka.

Ivar Arpi ser tyvärr inte den skillnaden från sitt borgerliga perspektiv. Tingsrätten ser dock den skillnaden från sin neutrala hörna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den bruna syrligheten gestaltas i DN gm Lena Andersson kolumn.

Den bruna syrligheten sipprar ner i den nyliberalistiske ensamme starke moraliske väktarens livssyn på fullkomligheten hos individens autonoma kraft i gestalt av Lena Anderssons krönika i DN.

I profeten Muhammeds uppenbarelse finner Andersson enbart en omsorgsfull avsikt till en reglering av kvinnors frihet.

Den religiösa verkligheten av mystik och av existentiell dimension för den troende människan reduceras i Anderssons text till enbart ett system av regler och kontroll av människan. För Andersson är Islams uttolkare stränga medvetna iaktagare av människans sociala liv där syftet då ses som att kunna tygla den samhälleliga omgivningen som kallas kaos. Motvikten är den individuella friheten som därmed anses vara tillräckligt kraftfull för att kunna hantera det normala kaoset som omger var människa. Den individuelle är ensam, stark, tillräcklig. Den som som söker och finner gemenskap är kontrollerad och tyglad.

Den nyliberala synen på människans egna fullkomlighet och kraft ställs mot ett avkapande av Islams religiösa innehåll och reduceras ner till att enbart behandlas så som en heltäckande ideologi vars syfte är att vara kontrollorgan över människan. Andersson,s Islamska syn jämförs här med det socialdemokratiska folkhemmet vars syfte därmed enbart var till för att kunna kontrollera den svenske medborgaren och beskära dennes frihet. En frihet som enbart ses utifrån epitetet att tänka på sig själv först och främst och tänka på andra utifrån samverkan enbart om det gynnar möjlighet för den starke. Den starke är den som på egen hand kan hålla ordning på ångesten, sätta sin egen moral och det enda som möjligtvis kan spegla en syn på den andre människan är om man möjligtvis riskerar att åsamka den andre lidande.

 

Lena Anderssons syn på Islam enbart som ett autonomt idé system som har till uppgift att kontrollera kvinnan står naturligtvis i motsats till den muslimska synen på kvinnan som en jämställd partner i den kontextuella stora familjen som är den Islamska grunden. Andersson gör den klassiska ”von oben” tolkningen av att detta system är högst orättvist och förödande för den kvinna som anammat den muslimska tron:

-Den muslimska tron kan enbart se ut på ett sätt, oavsett vad dess förespråkarna  anser, oavsett var du befinner dig.

-Den klassiska västerländska bedömningen om att den västerländska synen är högstående och överlägsen andra synsätt.

-Den klassiska nyliberala synen på att frihet enbart kan ses utifrån den enskildes egna egocentrum att sätta sig själv i första rum och inte utifrån den enskildes vilja till att anamma andra synsätt, andra ideologier, andra religiösa normer, andra gemenskaper och existensiella normer.

-Den klassiska västerländska synen på att inte förstå den andre och att den andre enbart kan förstås om den andre anpassas till ”mitt” synsätt och moraliska tolknings norm.

 

Andersson anser att kvinnosynen hos Islam inte ska anpassas till ”en svensk kvinnosyn” utan till en ”rimlig, frihetlig och jämlik kvinnosyn”. Dessa metabegrepp, dessa till icke förpliktigande ospecifierade ord förutsätts enbart betyda det av Anderssons patriarkala västerländskt formade nyliberala  tanke. Denna rimliga, frihetliga och jämlika kvinnosyn bär enbart Anderssons glasögon på kvinnan. Att kvinnan som individ har annan syn än den som Andersson möjligtvis har tas naturligtvis inte i beaktande. Kvinnans egna kunnande, egna tankeverksamhet, egna beslut kan enbart godkännas om det står i överensstämmelse med Anderssons nyliberala sinnelag. En kvinna, en människa, med en annan tanke, av en annan kontext, av en annan religion, av en annan ideologi omyndighetsförklaras av Andersson.

I Andersson värld är den Islamtroende människan, den religiösa människan, kontrollerad, auktoritetstroende, kollektivt ordnad, begränsad, regelstyrd, viljelös och inte bärare av egen tankeverksamhet. Enbart underställd en totalitär makt. Enligt Andersson är denna totalitära makt Gud. En totalitär makt som är ett påhitt enbart för att hålla människor i schack. Hålla kvinnor  i schack.

 

Andersson ställer med sin syn på Islam och den muslimska kvinnan som ”icke tänkande” och enbart utsatt för en reglerad makt  till de som ser Islam enbart som en totalitär ideologi. Samma tankegångar kan man finna på sajter som Avpixlat och tidningar som Ingrid Carlqvist ,s Dispatch och hennes hävdande av Islam som enbart en kontrollerande ideologi utan existensiella anspråk.

I en vecka där högerModeraterna går ut med tveksamma sväpande volymuttalanden om invandringen till Sverige, SD går fram i opinionsmätningar, en större del i LO kollektivet vänder sig till SD,s synsätt så är Lena Anderssons syn på Islam, på den muslimska människan, på den muslimska kvinnan, på den religiösa människan och ”den andre” problematisk.

 

Den bruna syrligheten sipprar nedåt i bekynnande kilar i det svenska samhället.

Andra synpunkter på Lena Anderssons artikel:

Uppdaterat den 9 feb 2013

http://no-nemo.blogspot.se/2013/02/finns-det-liberala-muslimer-lena.html

http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2013/02/ideal-praktik-och-religionskritik.html?spref=tw

Uppdaterat den 11 feb 2013

http://blog.lindenfors.se/index.php/2013/02/10/islamkritik-fy-skams/

 

 

De ”ickebeskurna” ropar återigen på att beskära religionsfriheten!

I dagens SvD går återigen Förbundet Humanisternas ordförande Christer Sturmark, Prästen Annika Borg och f.d socialministern Bengt Westerberg i replik mot Journalisten mm Göran Rosenberg,s inlägg den 20 dec 2011.

Tyvärr fortsätter Christer Sturmark med ett språk som tyder på att det enbart är Han som kan ha rätt och att alla andra missförstår allt som han säger. Det är synd att Christer fortsätter på en konfrontationslinje med alla som har divergerande åsikter än han själv. Ett lugnt replikerande utan hånfullhet borde göra hans åsikter mer läsvärda.

Den här debatten har varit på tapeten ett tag nu under senhösten/vintern och förbundet Humanisterna har även för flera år sedan drivit liknande kampanjer. Den grundläggande hållningen ifrån Sturmark mfl är varken en hållning som bygger på enhetlig medicinsk evidens eller har ett stöd i Barnkonventionen.

Jag har behandlat hela frågan i ett långt blogginlägg den 24 november med hänvisning till bla Barnkonventionen och religionsfriheten.

Lektorn i Etik och MR, Susanne Yngvesson har också kommenterat omskärelsedebatten i SvD den 2 jan 2012 

Professorn och prästen Anders Runesson tar också upp debatten i Kyrkans Tidning.

 

Bloggaren Emmausvandrarna tar även upp frågan.

Vi bör i debatten även komma ihåg att många människor låter omskära sina pojkar även fast de inte har en religiös grund. I USA exempelvis är det mycket vanligt bland icke religiösa och Kristna att omskära sina pojkar. Det handlar INTE, som debattörerna Sturmark mfl gör gällande, att det skulle handla om stympning och ett mycket allvarligt ingrepp. Under sakkunnig medicinsk ledning är det ett relativt lindrigt ingrepp. Frågan om vad som de facto händer om staten skulle förbjuda omskärelse borde analyseras bättre. Tror någon på fullaste allvar att omskärelsen skulle försvinna? Nej, självklart inte, utan den skulle hänvisas till icke medicinskt kunniga människor med Mycket stora och allvarliga risker för barnen som följd.

Att ropa på förbud är att säga att ” vi vill att barnen som ska omskäras ska utsättas för allvarlig fara till sitt liv”.

Det handlar definitivt inte om att ”sätta barnet i centrum” som Sturmark uttrycker det. Tvärtom!

Och kanske vi här börjar närma oss pudelns kärna. Både Sturmark och Borg har det senaste året gjort sig kända för att i olika sammanhang uttrycka sig nedlåtande om religiositet och andra religioner i synnerhet, speciellt Islam har fått stå i skottgluggen. (även fast debattörerna försöker släta över sin syn på Islam genom att kalla det som att det handlar om en ”Identitetsdiskussion” inom Svenska Kyrkan, såsom Borg har uttryckt det)

Det finns dock ett allvarligare problem än frågan om omskärelse av pojkar under medicinskt kontrollerade former.

Detta är frågan hur ett fåtal medieglada ”intellektuella” debattörer kan få utrymme att skapa opinion i en fråga som är mycket sammansatt med mycket divergerande medicinska utlåtanden från olika experter och där debattörerna kan få utrymme att omtolka Barnkonventionen utifrån ickejuridiska principer. ( eftersom deras hänvisning till nämnda konvention uttrycks i ord som att ”intentionen” torde vara att förbjuda omskärelse, vilket inte står att finna i förarbetena). Detta ställs då emot alla de människor som ifrån sitt djupaste inre känner att detta är en mycket viktig fråga för deras religionsutövning och mänskliga identitet. Alla de människor som förutan sin omskärelse inte skulle känna sig delaktig i sin religionsutövning och därmed för dem inte vara delaktiga i det mänskliga livet. Alla de människor kämpar mot många orättvisor i vårt land ska nu även få se sin grundlägga mänskliga religionsidentitet få stå i skottgluggen från diverse välbeställda ”svenska” debattörer.

En annan fråga som sopas under mattan är den faktiska frågan vad föräldrarna har för ansvar och om inte deras omdöme ska få gälla över deras egna barn? Varför ska helt plötsligt inte föräldrarnas rätt över sina barn, vilket också finns stadgat i Barnkonventionen, få gälla?