Nervositeten över uppförsbacken i livet sprider sig nu….

Vårt ”stolta” fotbollslag är ute på EM turne i Ukraina. Vi vet nog alla hur debaclet över första matchen kändes för var och en av oss.

Vi kunde inte ens slå den på förhand sämsta fotbollsnationen Ukraina och möjligtvis är det som så ofta att vårt svenska herrlandslag är alldeles för upphaussat.

Nu väntar England på oss ikväll. Tufft, hårt och Jäk…t spännande.

Men samtidigt så är vårt landslag i en…..

 

fast vi får väl ändock hoppas på att det idag är nedförsbacken som gäller….

 

Vi kan alla till och från känna oss som att vi lever i en ständig uppförsbacke. Det är lätt hänt att en motgång snart har utvecklats till en serie. Det här är inget speciellt för någon speciell människa utan har med olika omständigheter att göra. Det är också som så att uppförsbackar drabbas vi alla av någon gång i livet. Det är därför det är så viktigt med en gemenskap. En gemenskap som försöker se förbi det där individuella. Vi, alla, känner ibland att vi inte går ihop med en annan människa. Den där speciella känslan av att inte riktigt bli accepterad för den man är. I en sådan situation är det viktigt med en gemenskap som förstår att varje människa är unik. Att vi också som de unika personer vi är också försöker sätta oss in i den andres situation. När vi börjar förstå den andre börjar vi också förstå oss själva. När vi kan se på den andre och känna att just i den andres situation kan jag befinna mig. När vi börjar acceptera den andre, oavsett dennes knäppheter, dennes olikhet,  dennes livssituation etc börjar vi också att acceptera oss själva. För fastän vi är unika såsom levande personer så är vi ändock väldigt lika som människor. Vi hamnar alla i miljöer där vi inte känner oss accepterade och när vi börjar inse att detta förr eller senare händer oss alla, kan vi förhoppningsvis börja sträva efter att acceptera den andre liksom vi kan börja acceptera oss själva som helt unika. Vi Är unika men samtidigt så lika. Att se på den andre som man själv skulle vilja bli sedd är ett bra mål att sträva efter. Då kan vi också skapa gemenskaper av sedda människor där varje persons unika egenskaper tas till vara såsom den unika men helt vanliga människa som vi alla är.

 

Framförallt är detta viktigt i en gemenskap som framhärdar i en kärleksgemenskap. I Guds gemenskap. Det ligger ett högre krav på oss att ha förståelse för den andre. Kan vi inte så långt det är möjligt och efter våra enskilda förmågor acceptera den andre kan vi inte heller börja leva upp till Guds unika nådefulla helt outömliga kärlek. För Gud är Du och Jag helt unika och vi får en helt unik kärlek oss till skänks enbart för dem vi är. Låt oss försöka efterlikna detta förhållningssätt.

 

Därmed kommer jag också in på bollsparkarna….kanske lite långsökt tycker du men De är också i en gemenskap. De är i en gemenskap som ska framkalla ett resultat. Ett resultat som är helt beroende på just deras gemensamma förmåga att se bortom den första väggen hos människan, bortom sin medspelares olika ”tokigheter”. De är ömsesidigt beroende av varandra. Allt för att försöka uppnå det där målet. Hos fotbollspelaren är målet att vinna matchen. Hos oss alla att försöka leva i en kärleksfull relation och i frid med den vi möter.

Låt oss försöka gå ut och sträva efter det där målet att leva i frid och kärlek.

Men! Nu ägnar vi oss åt matchen……följ dock inte mitt exempel  🙂

 

 

 

Inför helgen

Gud!

Du som är skapelsens hjärta, ge mig Ditt blod

Du som är skapelsens vishet, ge mig Din klokhet

Du som är skapelsens värme, ge mig Din sol

Du som är tidens ursprung, ge mig Din lugna frid

Amen