Ibland behöver man börja om

image

Lite nya åsikter och frågeställningar om Jesusmanifestationen framkommer här och där!

 

På bloggar och kommentarsfält dyker det upp synpunkter på Jesusmanifestationen och även en utsaga som Biskop Brunne tydligen ska ha sagt angående Jesusmanifestationen. Hon skulle enligt detta vara tämligen ointresserad av JM och när denne skulle gå av stapeln. För detta får hon då viss kritik eller åtminstone en del frågetecken av en del debattörer.

Biskop Brunne reagerar helt rätt. Hon har iofs ett visst intresse av vad som händer på den religiösa kartan i Stockholms stift kan man tycka. Men Jag anser att hon naturligtvis måste få bestämma själv vad som är viktigt av allt  som händer i Stockholm. För vissa engagerade i JM är naturligtvis denna händelse av stor betydelse. För de flesta andra är det inte det. Vi alla andra försöker se Jesus varje dag, varje vecka.

I ett annat blogginlägg som jag skrev här kan ni se hur många som de facto bevistar Gudstjänster varje vecka i Stockholm. I det perspektivet så är 8000 personer som hävdar EN syn på Jesus nästan en marginell företeelse. Jag har även i ett blogginlägg här reflekterat över kommentarer jag fått på min reflektion över Jesusmanifestationen. Läs även ett par kommentarer.

Här skulle man kunna slå sig på bröstet och säga att jag fick vatten på min kvarn i och med Lukas Berggrens debattinlägg i Kyrkans Tidning som ni kan läsa här! Här manifesterar Lukas just åsikten om att det enbart finns EN syn på Jesus. Nämligen Hans och de han representerar. Lukas är ledarskribent på tidningen Världen Idag. Trosrörelsen och en del av den mer ”högerinriktade” evangelikala rörelsens husorgan.

Han säger bla ””Beslutet från JM:s ledning verkar syfta till att slå vakt om enheten runt den Jesus som Bibeln talar om””. Och även ”Alla får inte bestämma vilka ”bilder” av Jesus som sprids. Det är förbehållet arrangören att den bild som förmedlas av Jesus också stämmer överens med Bibelns bild.”

Problemet med sådana här utsagor är just att den sprider en exklusivitet gentemot de som har en annan bild av vad Bibeln säger om Jesus än vad Lukas et al tycker. Bibeln har inte EN bild.

 

En helt annan, mer kunnig och mer nyanserad bild, lanserar Brita Häll såsom ledarskribent i Kyrkans Tidning, som säga vara Svenska Kyrkans och dess ungefär 6 500 000 medlemmars husorgan.

Brita,s syn kan Ni läsa här.

 

I Kyrkans Tidning tar också den fd Biskopen Lennart Koskinen upp ämnet från en annan synvinkel med rubriken ”Skulle Jesus verkligen själv marschera”?

Här kan ni läsa det

 

Johanna Andersson på Kristen Opinion framför lite tankeväckande ”frågeställningar” utifrån en mer generell karaktär, men som hon ändock vill koppla till JM.

Dock blir hennes utgångspunkt märklig. Hon vill med sin ingång enbart se skillnaden i synsätt angående JM utifrån ett HBTQ perspektiv eller inte. Så är naturligtvis inte fallet. Jag är övertygad om att en klok person som Johanna naturligtvis är medveten om detta. Det handlar om en större syn på människor, sexualitet, kön, bibelsyn mm. De som varit och är dominerande inom JM lutar åt en viss relativt samstämmig syn i många frågor som då ofta står i kontrast till många andras syn. Bland annat så är tydligen deras syn att synen på Jesus är enhetlig i Bibeln och enbart kan ses utifrån en synvinkel nämligen deras egen (se ex Lukas ovan). I samband med deras syn så har de framträdande personerna på olika arenor också genom åren sagt och påstått verkligen fördomsfulla saker om människor som har en annan livsstil, annan syn, än deras egen. I denna större och mer komplexa skillnad i Bibelsyn kan man tänka att det underliggande problemet huruvida Svenska Kyrkan ska medverka som arrangör eller inte finns.

Johannas många frågor kanske ses av många som meningar med utropstecken? Som påståenden.

I hennes fråga ”Måste det råda full åsiktsgemenskap i alla sammanhang där man deltar?” ligger en intressant fråga (påstående?). De flesta av oss skulle nog svara nekande på detta. Samtidigt skulle vi förhoppningsvis sätta oss ner och kanske reflektera lite längre om vi fick tid.

Är det en viktig fråga som dryftas i samhället kan man se de mest konstiga band knytas mellan antagonister men Jag menar på att det även där finns en gräns. Under förutsättning att det verkligen är en viktig fråga kan man som människa nog gå ganska långt ifråga om att vara pragmatisk och acceptera många kategorier människor/ åsikter för att driva fram ett avgörande. Men gränsen finns där.

Beroende på hur viktig frågan är och vilka människor/ åsikter det gäller så finns alltid ett resonerande bland den som har ett samvete om det är värt det. Är det värt att att ställa sig sida vid sida med den som man vet verkligen vill mig och de mina illa? Hur mycket är min inre övertygelse värd? Hur mycket är min inre frid värd? Hur mycket är solidariteten med de ”marginaliserade” värd? Hur mycket är min tro värd? Hur mycket är mitt svar från Gud värd? Johanna gör det lite väl lätt för sig med sitt exempel.

Det är utifrån ovanstående reflektion man också måste begrunda Johannas fråga:”Räcker det inte ibland att dela tro och engagemang i frågor man tycker är viktiga?”

Jo, kan man utan reflektion häva ur sig. Med reflektion torde man nog dock komma till åsikten, det finns en gräns!

 

 

Här avtackar vi Helena Hagert…..

….som varit kaplan på THS (teologiska högskolan) under 11 år.
Tack för den tiden.

image

Tror Ni det är roligt att ha den här utsikten?

image

#riotbild?

En bild av ett möjligt #riot uppträdande i centrala Sundbyberg.
Mitt framför husets bil parkering.
Undrar hur lång tid det tar innan den utbrända bilen blir bortforslad av Sundbybergs kommun så alla kan komma in till sina parkeringar

image

Livets elixir

image

tänk FRIHET! LIKABERÄTTIGANDE! SOLIDARITET! MÄNNISKOVÄRDE!

När människor i andra länder på olika sätt gör motstånd i sin frustration kallar vi det demokrati, frigörelse, 68våren, Arabiska våren, kommunistfrihet, apartheitfrihet, frihetsuppror etc……..
Vi säger: Halleluja…hjälp dem…sträck ut handen….ge dem resurser…..pengar…vapen….Ställ upp! Gör något!

När en del på olika sätt försöker göra motstånd mot symptom och orättvisor i samhället och i sin frustration gör liknande saker här i Sverige så säger en del…oj vart är föräldraansvaret? Usch men sådär får de väl inte göra! Det är tidningarnas fel! Det är invandringens fel! Det är Alliansens fel! Det är sossarnas fel………

…..men tänk, tänk längre,  tänk FRIHET! LIKABERÄTTIGANDE! SOLIDARITET! MÄNNISKOVÄRDE!

 

DET ÄR VI…ALLA VI….VART VI ÄN ÄR….VILKA VI ÄN ÄR….som bär ansvaret för otryggheten i vårt samhälle. Ett samhälle kan i grunden inte fungera om det inte finns solidaritet mellan människorna. Vi bär ansvaret för den politik som ska föras! Vi bär ansvaret för vilken människosyn som ska vara dominerande! Vi bär alla ansvaret!

 

När vi tillsammans glömmer kärleken, respekten och solidariteten. Vad finns då kvar?

 

 

Var alla välkomna till Jesusmanifestationen?

Jag skrev lite grann om Jesusmanifestationen (JM) i förra veckan på grund av Birro,s krönika. Här kan ni läsa blogginlägget.

 

Det upprörde en del känslor hos en del. Framförallt för att Jag anser att inte alla har varit välkomna till Jesusmanifestationen.

En person  ansåg tex att mitt resonemang gjorde så att Homosexualitet hamnade i centrum och inte Jesus. Ett mycket konstigt synsätt. Dels för att jag även pekade på att vissa av de drivande i JM genom åren även haft åsikter om kvinnors verksamhet. Om man som kristen vill framhäva Jesus och Hans synsätt, verksamhet så blir det omöjligt, åtminstone för mig, att inte se att just Jesus ser ALLA människor, även kvinnor och Homosexuella. Jesus är välkomnande och inte exkluderande. Det synsättet visar inte jämt en del av organisatörerna.

En av de aggresivare ifrågasättarna var en pastor Vilhelmsson i EFK. En kongregation som genom åren haft starka åsikter om familjebildning och Homosexuella. Hen påstod vissa saker som jag visade på var fel men hen ville då ha ett tydligare klargörande om vart det stod att inte alla var välkomna till JM. Efter att jag visat på ett antal länkar och vad JM,s egen sida säger var hen ändå inte nöjd. Att kunna se hur saker kan tydas, tolkas är svårt för en del människor som lever efter en syn där deras åsikt är den Rätta. Att jag själv och andra sett vad som skrivits, sagts och att en Biskop i SvK har hävdat att inte alla är välkomna var inte nog för hen. Vad som skulle vara okey för hen skulle tydligen ha varit skrivna ord som ”de här är inte välkomna….”. Lite mer tankeverksamhet kan man ändock kräva av en pastor som antagligen har någon slags utbildning och borde kunna se saker ur olika perspektiv.

 

En av huvudtalarna i årets Jesusmanifestation och sidekick till Birro både på Kungsans scen och i poden Birro & Berggren var Lukas Berggren som är ledarskribent i det Karismatisk – Evangeliska husorganet tidningen Världen idag.

Här kan Ni se vad Han tycker om Homosexuella och att Jesus var tydlig med att Han inte gillade Homosexuella.

Han skrev inför förra årets JM i Världen idag:
”Det andra man kan konstatera är att Jesus hade väldigt tydliga uppfattningar i en del sexualetiska frågor. För honom var sexualitetens plats äktenskapet mellan en man och en kvinna (Matt 19:4-6). Att ett evenemang som syftar till att upphöja just Jesus därför inte ger utställningsplats åt ett projekt som torgför åsikter som går rakt emot det Jesus uttrycker i Bibeln, är därför inte alls konstigt. Det borde rimligen vara Bibelns Jesus som skall upphöjas den 12 maj. Beslutet från JM:s ledning verkar syfta till att slå vakt om enheten runt den Jesus som Bibeln talar om. Det förtjänar därför all respekt!”

 

Lukas Berggren var alltså en av huvudtalarna på Jesusmanifestationen. Hans åsikter är ingen ovanlig företeelse om man studerar namnen i JM,s organisation.

 

Jag har även en del vänner som inte håller med mig i min kritik av JM. De vill bortse från vad olika människor säger och gör och bara lyfta fram Jesus.
Jag säger då att det är bättre att lyfta fram och inte glömma Jesus någon gång under året istället för att vissa krafter ska få vara fond för exkluderande åsikter i skydd av Jesu namn.

Jag är definitivt inte emot Jesus 🙂 men jag är emot människor som försöker profitera på Hans namn för att missgynna andra.

Med de här synsätten som en del av organisatörerna för fram i många sammanhang skulle det innebära att jag skulle kunna gå i JM,s tåg genom stan men samtidigt veta att min homosexuella kamrat som går bredvid mig inte skulle vara välkommen hos de som går runt ikring oss.

Ibland är det önskvärt att även en del kristna människor tar bort skygglapparna för sina ögon.

Allt är inte grönt och fint bara för man skriker ut namnet Jesus. Man bör även vara villig att ta sitt ok och verkligen följa i Hans fotspår. Det gör man inte om man inte har förmågan att älska människor och att inte exkludera vissa.

Följ inte människan! Se inte bara på Jesus!

Följ Jesus! Se människan!

 

 

Avsakralisering av L:a Alby kyrka i Sundbyberg. Kyrkan tas ur bruk enligt SvK ordning

image

Orgeln. L:a Alby kyrka, Sundbyberg

image

L:a Alby kyrka, Sundbyberg

image

Min respekt…

image

….för skogsarbetare och trädfällare har ökat markant under helgen.
Ett tungt arbete.

Jesusmanifestationen återigen…..

 

…..det börjar nästan bli en vana varje år att kommentera 🙂

 

VIKTIGT! HÄR kan ni läsa mitt blogginlägg från föreg år. Glöm EJ länkarna.

 

Den här gången ligger grunden i varför jag åter tar upp JM på reaktioner på twitterkommentarer till Marcus Birro och där bla en pastor Vilhelmsson funderat på vad jag menar. Hon är (tror jag) pastor inom EFK. Hon får rätta mig om jag har fel.

 

HÄR finns Birros krönika i Expressen.

Eftersom människor har en förmåga till att vantolka saker, och att jag har varit kritisk mot Birro,s synsätt i en del frågor, så är jag nu också övertydlig på att Jag tycker att Birro i sin krönika har stora poänger angående medias agerande. Media är rädda och okunniga när det kommer till religionsfrågor. Det är en bra krönika.Detta har jag även tweetat till Birro.

Dock fick följande twitterkommentar från mig till Birro små reaktioner hos ett par andra:

”Däremot har du kanske inte den historiska aspekten över JM klar för dig när det gäller att det bara är FÖR alla. Så är det inte”

 

Denna kommentar föranleddes av att Birro ansåg att JM enbart är för att hylla Jesus och inte ”emot” något. Så har inte varit fallet.

 

Jesusmanifestationen gick av stapeln 2008 på initiativ av diverse frikyrkokändisar. Svenska kyrkan valde då att EJ vara med. Kritik mot JM riktades för att de både i sin proklamation och i tåget inte inneslöt ALLA. Synen var att man borde se på Jesus på ett visst sätt. Skrivningarna exkluderade bla Homosexuella.

Bland många ledande personer i början kan nämnas Livets Ords Ulf Ekman och Centrumkyrkans nestor Stanley Sjöberg. Deras syn på Homosexualitet (och i viss mån syn på kvinnors tjänst i församling) är välkända.

Under åren har ledningsgruppens deltagare växlat och de har agerat antingen enskilt eller på uppdrag av sin kongregation.

Diskussionerna angående synen på människor, framförallt homosexuella och synen på andra religioner har gått höga. Även många av de som nu sitter i ledningsgruppen är ofta ute och diskuterar de homosexuellas situation, skapelsen och andra religioner.  Förståelsen är ibland låg för andra synsätt. Självklart speglar deras syn också inriktning och synsätt inom JM.

Någon officiell representant från Svenska kyrkan har inte förekommit. Dock har enskilda medlemmar i SvK och anställda deltagit.

Fd Domprosten Hakon Långström har medverkat i ledningsgruppen.(även nu) Även nuvarande Biskopen i Skara stift och fd domprosten i Stockholm Åke Bonnier har deltagit i ledningsgruppen ett kort tag. HÄR finns en artikel i Dagen om varför Åke Bonnier valde att avgå. Det går också att läsa lite grann på hans blogg. ( se föreg års blogginlägg av mig)

Det torde stå utom rimligt tvivel att det har funnits olika teologiska motiv inom ledningsgruppen men att en majoritet av frikyrko representanterna intar en hållning som inte går ihop med en syn som säger att JM är för ALLA. Man bör tycka och tro i en viss speciell riktning.

Stor uppståndelse fick det också när inte rörelsen religion Hjärta HBT fick närvara vid 2012 JM, se bla här.

 

Personligen tycker jag detta förhållande är mycket synd enär en total manifestation för Jesus och Gud är eftersträvansvärt.

 

Pastor Vilhelmsson påstår på twitter att SvK medverkar som arrangörer.

Om det inte skett någon ändring på den absolut senaste tiden så kan så inte vara fallet.

Kyrkomötet har behandlat motion om att SvK  nationellt ska medverka i Jesusmanifestationen men motionen avslogs med förkrossande majoritet. Stockholms stift har behandlat frågan och ansett att stiftet Ej ska medverka som arrangör. Dock får varje medlem och anställd privat medverka som de själva vill. Ett utmärkt beslut, enligt mig.

Olika enskilda personer och olika grupperingar inom SvK medverkar därmed liksom ex vissa kyrkopolitiska nomineringsgrupper. Detta är dock enskilda beslut.

Det tre präster som Pastor Vilhelmsson alltså påstår representerar SvK såsom arrangörer i nuvarande ledningsgrupp representerar dock enbart sig själva och möjligtvis den gren inom SvK hägn där de är verksamma.

Medlemmarna i hela JM,s ledningsgrupp kan ni se här! De som är någorlunda insatta i den svenska kristenheten ser troligen vilken syn (generellt sett) som representanterna kan tänkas ha angående olika människor. Är det inkluderande eller exkluderande hållningar? Annars får Ni läsa på och bilda Er en egen uppfattning 🙂

Ledningsgruppen har otvivelaktigt hämtat sina flesta representanter från evangelikala/ karismatiska kretsar.

 

Jesusmanifestationen  har ett deltagande  på c 20 000 personer under alla dagar och framförallt frikyrkomänniskor kommer med bussar och tåg från hela landet till Stockholm för att deltaga.

Att ex jämföra med:

Svenska kyrkan, Stockholms stift har 900 000 medlemmar.

Ca 30 000 kyrkobesök inom Svenska kyrkan sker i Stockholms stift varje vecka.

 

 

Eftersom jag lever och verkar i Stockholm så är inte Jesusmanifestationen någon ny eller ointressant företeelse. Förhållandena runt stånd och tåg går inte spårlöst förbi.

Jag anser dock att det alltid kan vara bra att läsa in sig på vad som händer inom kristenheten och även reflektera över den historiska aspekten och över vart man själv står teologiskt sett innan man hyllar något och springer iväg utan tanke.

 

 

Jesusmanifestationen kan inte anses ha varit för alla människor. Tyvärr.

 

 

Efter att ha läst Martin Aagård,s artikel i dagens aftonbladet…

…….om hans upplevelser av hur Uppdrags Gransknings reporter Magnus Wennerholm vill göra ett reportage om hur hans journalist kompis Per Brinkemo i höstas behandlades av Martin Aagård i artiklar och inlägg, så ser jag på twitter hur diverse olika journalister positionerar sig.

Framförallt, så här långt, är det en del liberala journalister och/ eller tydliga kompisar till Per Brinkemo som yttrar sig men framförallt länkar till diverse artiklar och blogginlägg. Gemensamt för dessa inlägg och bloggposter är att de är ifrån diskussionen i höstas. Uppdrag Granskning ska också sända reportaget imorgon onsdag.

 

Det här är inte bara roande utan även skrämmande. Journalister som vi förväntar oss ska granska makten och andra tillstånd i samhället försöker nu ta ära och heder av varandra med diverse olika tillmälen och påhittigheter. Det som är skrämmande är att så många journalister nu länkar vidare inlägg som är GAMLA men försöker få det till att de tillför debatten något just nu. De är självklart medvetna om att de flesta människor inte kollar upp när inlägg och artiklar är skrivna.

Som så ofta handlar det om olika syn på människor, invandring, rasism etc. Den ena parten försöker få den andra parten att framstå som främlingsfientliga i olika grad medan den andra parten hävdar att det är ”han”  inte, utan bara ute efter att påpeka svårigheten med invandring.

Det är bra att påpeka svårigheten med invandring. Det är ett stort och komplext område men där yttringar ofta slår fel åt något håll. Det är dock inte okey att påpeka svårighet med invandring utifrån diskurs att inte människor är lika mycket värda och att de inte har ett lika stort existensberättigande som alla andra. Dessutom måste generaliseringar hållas kort.

Problematiken kan, och bör?, dock angripas utifrån vad som händer med ett samhälle när människor med många olika kulturer, erfarenheter, religioner, kunskaper mm helt plötsligt ska sammanföras och försöka leva tillsammans. Dessutom måste kostnaden behandlas.

Detta är dock inte frågor om hur vi ska behandla människor, religioner, olika kulturer mm, utan frågor om resurser och hur vi ställer oss till ”den andre” och vad vi alla är beredda att ”offra” för alla människors likaberättigande.

Den främlingsfientliga diskursen, framfört av framförallt SD, tar fasta på skillnader på människor, kulturer, religioner och försöker frammana en rädsla för det främmande. Oavsett hur detta ”främmande” än skulle berika vår kultur och hjälpa vår ekonomi.

Den seriösa diskursen tar fasta på Vad har vi för slags resurser, hur tar vi hand om dessa resurser(resursutnyttjande), Vad kan vi tillföra för resurser (ekonomi, skatter) för att vi tillsammans, nya och gamla, ska få till ett samhälle som fungerar för alla och där vi tillsammans kan skapa ett samhälle och stat som är konkurrensgod på den internationella marknaden och där förhoppningsvis ingen ska vara diskriminerad.

 

I skiljegränsen mellan diskurserna finns ofta journalisterna. Förutom då ett antal journalister som är tydligt främslingsfientliga.

Det som slår en hos dagens journalist debattörer är deras hanterande av språket. Det borde vara deras område. De borde vara medvetna om vilka ord som kan användas för att beskriva skeenden utan att omedvetet (medvetet) missförstås.

Man är INTE rasist för att man har åsikter om invandring och hur det påverkar samhället. Man kan dock mycket väl tänkas hysa ”rasism” / främlingsfientliga sympatier om man använder vissa ord, begrepp och generaliseringar. Det här borde journalister vara medvetna om. Det ÄR journalister medvetna om. När därmed en känd journalist använder vissa begrepp måste man reagera och åtminstone ställa frågan till sig själv, vad Vill journalisten ifråga egentligen säga. Man får dock inte omedelbart hänge sig åt att det är ”sådär” Han tänker. Det gäller faktiskt att ge band på sig själv och inte komma med förutfattade meningar om människors meningar och synsätt. Det kan ju faktiskt vara som så att man själv inte riktigt förstår. Det är inte otroligt att det faktiskt förhåller sig så. Det kan också hända att man fullt ut respekterar männsikors lika värde men hanterar detta ur ett annat politiskt ideologiskt synsätt.

 

När nu dagens debattglada journalister försöker ta heder och ära av varandra så har de alla glömt det de alla anklagar den andre för. Att diskutera sakfrågan och inte personen.

Samtidigt sätter hela frågan dock strålkastaren på det som är viktigt för oss alla andra som inte är några skjutjärns journalister. Kan vi verkligen lita på journalister? Kan vi verkligen lita på TV program, hur dekorerade de än är ? Ska vi verkligen, för vår demokratis skull, lita  på de som tycker att de har all makt i världen att granska allt och alla förutom dem själva?

 

Men nog är det ändock ”kuligt” att se på när journalistkåren tar ställning och hänger sig åt ett internt kuddkrig så fjädrarna ryker 🙂

 

 

 

 

En del kaféer…

image

…gillar alla slags människor.

Här finns välkomnandet i fönstret till ett kafé på Sturegatan i Sundbyberg

En som vakar…

image

….över oss under högmässan

Är inte vår demokrati hotad?

Vi brukar i Sverige skryta om att VI är så i framkant. Att VI har sån fin demokrati. Att VI alla har möjlighet att påverka vårt samhälle genom demokratiska aktiviteter. Detta då till skillnad mot andra länder i världen.

Ibland tycker VI svenskar också att VI har den finaste demokratin i hela västvärlden. För att inte tala om hela världen.

Vi ser med förvåning på andra länders stapplande strävan mot demokrati. VI klagar på att andra länders politiska partier, ibland med religiösa framtecken, inte står för riktig demokrati.

Vi läser med förfäran hur människor i andra länder utsätts för brott, förföljelse och till och med mord för att de vill gå och välja i ”frivilliga” val. Egentligen tycker vi kanske inte att de är frivilliga, men bättre med val än utan val?

Vi ser med fasa hur politiskt, ideologiskt, religiösa grupper i kanske framförallt arabiska/ muslimska länder försöker förhindra demokrati med våldsåtgärder. Vi ser med fasa på hur dessa grupper också gör skillnad på könen och förminskar kvinnors medverkan i samhällslivet. Vi märker med bestörtning hur små skolflickor som försöker göra skillnad hotas och kastas syra på eller skjuts i huvudet.

Vi ser med förskräckelse på hur demokratin begränsas med urskiljningslöst våld och massakrer på oliktänkande i Afrikas olika stater.

Vi har med sån stor fasa sett på de olika krigiska grupper i Afrika att vi nu för tiden inte överhuvudtaget vet om det finns några skillnader mellan Afrikas olika stater och alla folkslag och religioner.

 

Vi i Sverige ser med fasa hur det ser ut i övriga världen.

Vi i Sverige har absolut inte dessa yttringar.

Vi i Sverige har stor bröst bringa som vi gärna slår oss på.

Vi i Sverige är BÄST!

 

 

Läser i Svd idag om att varannan kvinnlig riksdagskvinna under föregående år utsatts för hot. Detta i direkt samband med deras politiska arbete.

Hur ser det ut för männen är min naturliga fråga? Är de lika utsatta? Eller är det skillnad mellan riksdagens män gentemot kvinnorna?

Det har under den senaste tiden också diskuterats i TV och sociala medier om alla hot som framförts mot journalister. Framförallt kvinnliga journalister. De personer som ska rapportera om orättvisorna i samhället och vända på samhällets olika mörka stenar. I detta kan vi också dessutom se hot, framförallt i sociala medier, mot människor ( unga tjejer?) som på olika sätt har åsikter och vill uträtta något i livet.

 

Den ”vanliga” människan kanske struntar i det här. Vi vanliga tänker att ”det här drabbar ju inte mig”. Jag som ändå inte säger något. Vi hyssjar våra nära och kära och våra bekanta som vågar protestera och höja sin röst.  Till och med vissa journalister säger att de börjar bli vana och luttrade. Många politiker har slutat med politiken på grund av alla hot medan andra säger att ”man vänjer sig”.

Till och med inom den demokratiska idrottsrörelsen ser vi att hot mot spelare och tränare lönar sig.

Hot om fysiskt våld mot människor och dess anhöriga som står i rampljuset och eller våga säga något börjar ge resultat.

Hot om förändrade arbetsvillkor.

Hhot om förändrade levnadsvillkor som ofta känns som  det mest brutala fysiska våld man kan föreställa sig.

En tystnadskultur lägrar sig. Håller jag bara tyst så märks jag inte. Om jag inte engagerar mig så  ser inte folk vad jag egentligen tycker och jag slipper hot och glåord. Låt andra säga vad de, VI, tycker. Någon annan säger nog något och kanske protesterar mot orättvisorna, till arbetsgivaren, till de styrande, till de som vi valt, till de med makt. Någon annan säger nog det som Jag tycker. Någon annan……..

 

Allt det här begränsar, enligt mig, vår demokrati. En demokrati som våra förfäder med sina liv verkligen kämpat för att uppnå.

VI håller på att mycket snabbt rasera vårt demokratiska samhälle.

 

Jag frågar:

Är vi i Sverige verkligen bäst i Världen på demokrati?

Är vi i Sverige verkligen bättre än de länder som vi på TV ser kämpa för sin demokrati och får utstå attentat och mord på politiker?

Är vi i Sverige verkligen bättre än de länder som kastar syra på kvinnor i samhällslivet eller de som skjuter unga skolflickor som vill förändring?

Är vi i Sverige möjligtvis världens bästa folk på att blunda för vår egen verklighet?

 

Nu har gamla äppelträdet gjort sitt

image

Vintern har gått hårt åt skogen och träden.

Bil del.

image

Intressant va ?
Inte mycket.
Men livsviktig,…………tror jag.

Enligt löfte: Replik till journalist Karl-Johan Karlsson!

 

 

Den 29 april hade jag ett blogginlägg med titeln ”det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna” vilket du kan se här. Det inlägget var en respons på journalisten Karl-Johan Karlssons krönika i GT/Expressen som du kan läsa här.

 

Det här har följts av lite diskussioner på bla twitter där Karl-Johan har samtalat med olika personer och där även jag naturligtvis reflekterade över vad Karl-Johan ansåg i sin krönika men även det som han anser på twitter.

Jag vill påtala att de här reflektionerna har förts, för att vara på twitter, i en fin samtalston. Tyvärr kunde jag inte besvara Karl-Johan eftersom jag inte hade tillgång till dator. Men jag lovade återkomma.

 

Jag uppfattar Karl-Johans synpunkter så som följer.

1)Svenska kyrkan vågar inte stå för sin tro

2)Svenska kyrkan är osäkra och sökande och det har de aldrig varit förut.

3)Svenska kyrkans tro är för luddig

4)Karl-Johan anser att Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning

5)Svenska kyrkan är inte självkritisk

6)Folk flyr från Svenska kyrkan

…och möjligtvis lite fler åsikter?

 

Någon hänvisning till hans synpunkter står inte att finna. Jag uppfattar Karl-Johans åsikter som subjektiva. Detta är absolut inte något fel. Vi måste alla få tycka och tänka men samtidigt blir det omöjligt för Mig som är engagerad i Svenska kyrkan att inte reagera och reflektera över vad han säger. Jag själv kan många gånger också vara kritisk till olika skeenden och sakfrågor inom kyrkan men det är naturligtvis en självklarhet i en till viss del demokratisk organisation med många synvinklar som dessutom är mycket stor ca 6 500 000 milj medlemmar.

Karl-Johan säger också att han Ej är kristen. Att han Ej är troende.

Här tillstöter ett problem. Det ÄR svårt att förklara innerligheten i den personliga tron och vad tro är. Det är en till stor del en ”upplevelse”.

 

I vår twitter konversation efterfrågade jag också någon teologisk/historisk referens över hans påståenden. Detta kunde han inte göra men hänvisade också till ett inlägg som han ”helt plötsligt”hade fått sig tillskickat. Vid närmare kontroll visade det sig att det var skickat till honom från en ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Här kan ni läsa vad det var som han helt plötsligt kommit över. Inlägget i Svensk Pastoral tidsskrift nr 4 2011 är skrivet av två kunniga personer. När man granskar inlägget så borde en kritisk journalist naturligtvis se att inlägget blandar en del fakta men utgår från ett inomkyrkligt politisk engagemang, för att uttrycka det vänligt. Det är med andra ord en mycket subjektiv hållning men med insprängda fakta. Inte en akademisk rapport som Karl-Johan försökte påskina inför mig (eller så tror Karl-Johan det?)

Det finns många grupper/personer i minoritetsställningar som brukar hoppa upp och uttrycka sina subjektiva intryck så fort det kommer inomkyrklig eller utomkyrklig kritik eller något annat som någon vill påtala, påstå, om brister inom Svenska kyrkan. Oavsett vad det är för kritik och vilken bärighet denna har.

 

De första fyra frågeställningarna/ påståendena ovan blir väldigt svårt att konkret svara på i en blogg. Detta för att de för den kyrkligt engagerade/ teologiskt reflekterande är rätt banala. Men det finns gott om litteratur att fördjupa sig i. Om man har intresse för lite mer objektivt resonemang.

 

Lite kommentarer dock.

Karl-Johan utgår från att det finns EN slags tro och att denna gestaltar sig på ett sätt. ”Att tro är att tro” som han påstår. (Ingen reflekterande troende, ingen teologisk kunnig skulle våga uttrycka sig på detta sätt.) Han kan dock inte i detta säga VAD som är Svenska kyrkans ”tro”, bara att denna är fel. Därmed är denna ”tro” som han då inte kan definiera också luddig. Vari luddigheten egentligen består av går inte att säga eftersom Karl-Johan inte definierat vad Svenska kyrkan har för slags ”tro”. Eller vad Karl-Johan anser att Svenska kyrkans ”tro” är. I samband med detta anser han också att Svenska kyrkan inte har varit osäkra och sökande förr. Vari detta osäkra sökande består av kan han inte definiera utan bara från sitt påstående om ett marknadsföring av ett ”grundkoncept”? Som jag påpekat ovan kan han inte rent teologiskt/ historiskt ge någon slags referens till att Svenska kyrkan skulle, om möjligt, ha ändrat ståndpunkt från säkra och icke sökande.

Hans eventuella referens till Svensk Pastoral tidsskrift är icke relevant för det är en, av många, kyrkopolitiska åsikter.

 

Ifråga om det ovanstående måste man då kunna konstatera att Karl-Johan faktiskt inte verkar förstå vad tro är, vad en kyrka är, vad en folkkyrka är. Möjligtvis kan det förklaras med att han inte själv är kristen och har någon slags tro. Men det är nog inte hela sanningen. Det som Karl-Johan framför är inte speciellt ovanliga synpunkter. Det är ofta samma påståenden som exempelvis många frikyrko medlemmar brukar anse om Svenska kyrkan. De kommer allt som oftast från sammanhang där man avger trohets löften i olika sammanhang och utifrån olika historiska omständigheter.

Möjligtvis får också många människor sin syn på tro och sina intryck av Svenska kyrkan  från media, som väldigt sällan har en kunskap om teologi/ religions vetenskap. Det blir alltså en mycket snäv bild förmedlad av människor utan reell kunskap/ erfarenhet i sakfrågorna.

 

Tro är ett subjektivt förhållningssätt som enbart är för den enskilde människan. Från min kristna synvinkel så är denna tro utgående från Gud och vi har som människa att bejaka eller förkasta denna. Men tron gestaltas alltid olika för olika människor.Tron kan också gestaltas tillsammans med andra.

Svenska kyrkan rymmer många olika syn på tro. Till skillnad då mot andra samfund. Svenska kyrkan har en någorlunda demokratisk organisation till skillnad då mot många andra samfund. De teologiska vinklingarna genomgår många olika stadier av reflektion innan de blir gällande för Svenska kyrkan som organisation. Detta är inte tro, utan förhållningssätt till tron.

I Svenska kyrkan är varje människa välkommen. Ingen avkrävs någon slags ”tros syn” för att vara välkommen in. Varje människa är lika mycket värd. Detta innebär inte en luddighet utan har en grund i Jesu bemötande av människor. Andra samfund kan ha andra uppfattningar.

Svenska kyrkan är alltså INTE ett samfund där medlemmarna avkrävs en speciell hållning och ett speciellt sätt som måste åtlydas.

Men genom dopet så förs den döpte in i kristi familj. Dopet är också medlemsgrundande.

Svenska kyrkan är en Evangelisk-Luthersk kyrka där dess förhållande till tro och bekännelse och lära finns stadgad i Svenska kyrkans kyrkoordning.

Det finns med andra ord en mycket stark historisk utveckling sedan ca 500 år tillbaka. Detta är att ha en tydlig ställning.

Många andra frireligiösa samfund och även andra medlemsorganisationer har en historia som går tillbaka endast ungefär 100 år.

 

Det är just här som Karl-Johan gått fel. Han vill att Svenska kyrkan ska vara på ett visst sätt. De ska tycka på ett snävt sätt. De ska avkräva dess medlemmar en speciell syn. När kyrkan då har en helt annan syn än vad han tror är gällande så är det kyrkan som har fel och inte att hans syn kanske inte har reell grund i historia, bekännelse.

Här vill då jag som varit medlem i Svenska kyrkan i 55 år påstå att det här är frågeställningar som alltid diskuterats inom kyrkan och därmed också har kyrkan inom sig alltid haft en självkritisk syn. Synen är också att försöka hitta ett språk som kan föra fram evangeliet på ett språk och uttryckssätt som är relevant för människan där denne befinner sig i tid och kontext. Detta kanske inte passar alla människor för det är många gånger svårt att förändra sig själv och tänka i nya banor.

 

Litteraturen om vad som hänt inom Svenska kyrkan rent historiskt och med diverse olika ståndpunkter är omfattande.

Svenska kyrkan är också en öppen organisation där rapporter och statistik finns att hämta för var och en. Det är inte, som i en del andra samfund, stängda för oberoende analyser. Kyrkan är därmed öppen för ett kritiskt analys tänkande.

Tyvärr kommer detta dock ofta i skymundan för diverse subjektiva känslomässiga ”tyckanden”.

 

Svenska kyrkan står för sin tro och försöker förmedla denna i sin tid.

Svenska kyrkan är alltså inte osäkra på sin tro. Tro och bekännelse finns väldokumenterad.

Svenska kyrkan är alltid sökande, som tur är. DET är grunden som faktiskt Jesus själv säger.

Svenska kyrkans tro är inte luddig, utan står stark och välkomnar alla människor i kristi efterföljd.

Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning i sin Evangeliska- Lutherska framtoning.

Svenska kyrkan har och har alltid reflekterat över sin roll och sin teologi.

 

MEN! Svenska kyrkan kanske inte står för något som Karl-Johan tycker att de skulle göra? Men det är ju en helt annan fråga.

Ingen skulle heller lyssna på om Karl-Johan ansåg att skärgårdsstiftelsen skulle tala om vägarnas skick och istället precisera sin uppgift som bilreparatörer eftersom de som bilreparatörer är luddiga. Olika organisationer, olika frågor.

Det går inte att se att en organisation med sin uppgift, sin teologi, sin historia, sina bekännelser, sina stadgar ska behöva ändra sig och ändra inriktning för att någon enskild medlem anser att de borde syssla med något annat.

I Svenska kyrkan får många olika synsätt plats. Dock inte alla frågor och inte heller det som inte ÄR Svenska kyrkan.

 

 

Karl-Johan anser också att folk flyr från Svenska kyrkan !

 

En mycket intressant och ofta förekommande åsikt.

Vart kommer den ifrån?Stämmer denna?

 

När man ser på antalet medlemmar måste man vara medveten om ifrån vilken nivå man utgår från.

Ja, det försvinner medlemmar från Svenska kyrkan. Men de försvinner från en mycket hög medlemsandel, nära 100 %.

Fortfarande är ca 70% av Sveriges befolkning medlemmar. Detta i en situation där befolkningen har många fler kristna inriktningar och även fler nya religioner finns nu i vårt nya pluralistiska samhälle.

Att tänka på är också att det ända sedan 60 år tillbaka varit tillåtet att välja religion i Sverige. Ändock har inte fler försvunnit ur Svenska kyrkan.

Sedan 13 år tillbaka är det inte en statskyrka och sedan 1996 är dopet medlemsgrundande i första hand.
Att det fortfarande är ca 70% som är kvar i SvK är fantastiskt. Vilken organisation kan uppvisa dessa siffror? Att betänka är också att alla frivillig/ medlems organisationer i Sverige minskar.

 

Karl-Johans syn på att folk flyr från Svenska kyrkan är därmed obsolet.

Karl-Johan, läs gärna också hur många som går i Gudstjänster, är engagerade i körer, konfirmation, dop etc så kommer du att finna att människor är mycket engagerade i Svenska kyrkan. Dock Ej tillräckligt många enligt mig. Jag vill naturligtvis att alla ska vara med

Men! De flyr inte.

 

HÄR kan man också läsa statistik om Svenska kyrkan.

SOM institutet rapporterar också om kyrkliga företeelser här.

 

Naturligtvis vill Jag att fler erkänner sig som Kristna. Men man måste också vara realistisk. Vi har i 2000 år kämpat för Guds rike så för mig får vi gärna kämpa i 2000 år till. Bara man försöker. Inte ger upp. Allt är självklart inte perfekt men det innebär inte att man ska svänga vimpeln efter varje nyck som någon enskild människa får för sig.