#livetibygge

 

Jag har hört dem komma. Jag har hört dem gå uppför trappen. Jag har hört deras steg. Jag har hört dem andas. Jag har hört dem sucka.

Jag väntar. Jag lyssnar. Jag ligger still. Lyssnar efter det numera välbekanta. Nu kommer snart det som sliter en sönder. Närmandet.

Nu kommer snart ljudet. Det hjärtskärande. Ljudet som rister sönder ens inre. Jordbävningen. Det öronbedövande. Det obönhörliga.

Nu kommer det. Det hårda obönhörliga stackatot från bilningen i min vägg. De grova borrarnas malande ljud in i hjärnbarken.

 

 

 

LIVET !!!!!!!

😐 Jag kommer ofta på mig med att tänka på stora existensiella frågor. Som livet till exempel. Sen somnar jag! ➡

 

 

 

Nu e man nog rätt sné…..

……..men inte på någon annan utan enbart på att man e självsné…..

 

Livet är rätt konstigt eller så vill det säga en något ibland?

När man efter en tydligt trött natt försöker räta ut lederna och syresätta kroppen för att om möjligt slääääpa sig ur bingen så undrar man naturligtvis varför? Varför ska man utsätta sig för denna enorma prövning varje måndag?

Till slut börjar även syret ta sig upp till huvudsvålen och iaktagelseförmågan börjar så smått krypa fram ur ögonlimmet och man kommer på den brillianta idéen att åtminstone komma undan motionscykeln för en dag! Man skyller självklart på den totalstukade foten som just den här morgonen naturigtvis inte lämpar sig att trä in i några slags skoslag för att kunna trampa runt framför morgonTv som en slags radiotjänstdynamo. 💡

Aha…en trötthetsekvation mindre åtminstone…då börjar man också rannsaka sitt inre för att kanske kunna hitta några fler gångbara ursäkter för att kanske inte ens behöva åka till det ställe där man borde vara varje måndagsmorgon. Men! Helt plötsligt känner man att energin kommer fram och man slutar med att hitta på ursäkter och känner att nu har man tid att hinna uträtta en massa saker innan den hebreiska världen pockar på uppmärksamheten. Men först, ja först kan man självklart ägna sig åt den där intressanta sportpanelen i TV rutan?!…………

Sakta, sakta kommer känslan krypande…den där småstickande känslan upp utefter armen, axeln, rygg och nacke att något spänner, något drar ihop sig och på bara 15 minuter sitter man i en snéposition i den rymliga fåtöljen som nu med ens har blivit till ett svåröverstigligt hinder för att kunna resa sig upp. Bilden av en musfälla blixtrar fram för ens inre. Bilden av att aldrig komma loss. Smärtan fortplantar sig och man finner sig helt plötsligt i den situationen att man absolut inte vill ha några ursäkter. Tanken kommer varför man helt plötsligt när man väl hade bestämt sig för att gå iväg och till och med såg framemot en mycket aktiv dag inte kan röra sig smärtfritt. Knappt kan röra sig överhuvudtaget.

Men vad, vad försöker livet säga en?

Känslan av att inte kunna röra sig mer denna dag är överhängande. Liniment, tabletter och en säng syns som helt oöverstigliga hinder att kunna ta sig för.

Dagen i ett resperatortillstånd tar sin början och funderingarna finns hela tiden där. Varför? Varför just nu? Idag?

Det krampande tillståndet, det omöjliga tillståndet av snéhet, det ohyggliga tillståndet av den krypande stickande molande obeskrivliga värken kramar ens yttre och inre. Den ohyggliga har slagit klona i en, den mörka kraften, den dånande förgöraren har kopplat sitt obönhörliga grepp och det tysta mörkret i social ensamhet är enda vägen!

Livet är spärrat!

Kroppen är inspärrad!

Nackspärren har slagit till! :mrgreen:  😈  👿