Begrepp, ord kan det ibland finnas en vilja att ändra betydelse av för personliga syften.

Ibland uppstår situationer där vissa personer anser att just deras definition av begrepp och ord är det allenarådande. I sådana fall kan det vara bra att mycket tydligt definiera i vad mån definitionen är den gängse eller om man utvecklar sin egen definition. Många ggr krånglar debatter också till sig just genom att olika begrepp har olika betydelser och olika funktion i olika sammanhang.

Man bör dock betänka att, om man har definitioner som går utanför de gängse ramarna, att man alltid måste vara oerhört tydlig med vad man menar. Ett annat alternativ är naturligtvis att anamma uttryck som kanske är mer vanliga. Framförallt i de sammanhang där man då diskuterar.

 

Ibland uppstår också hos oss människor att den egna självbilden kanske inte riktigt korresponderar med hur andra ser på en. Det kan bestå av olika slags missförstånd men det kan också bestå i att man själv inte riktigt förstår hur det man säger uppfattas. (Kanske pga språkförbistringar, olika slags kulturer olika slags erfarenheter eller utbildning etc.) Det kan till exempel vara att man uppfattar det någon säger som en förvanskning, som en lögn, medan den uppfattningen som framförts kanske är en mycket vanlig uppfattning hos andra. Att på ett eller annat sätt försöka sig på att få andra människor att tänka likadant som en själv eller att framhärda i en uppfattning om ”att så här säger jag, och så här menar jag, så här ska du tänka” medan det man säger uppfattas på ett helt annat sätt hos andra är tämligen meningslöst.

Ett bättre alternativ torde vara att reflektera över det man säger och kanske tom fundera över om man ska ompröva sitt språkbruk så att det man säger blir betydligt klarare. Om man nu strävar efter klarhet vill säga?

 

När man som åskådare ibland läser olika debatter slås åtminstone jag över med vilken hätskhet debatter fortlöper. Det verkar finnas en slags automatisk dramaturgi som accelererar tills debattdeltagarna inte verkar veta vad som debatteras och det går därför ofta över i person”omdömen”.Även raljanta nedlåtande omdömen verkar vara ett knep som tas till när hätskheten tar över förnuftet, kunskapen eller förståndet.

Om man borttager de sk ”trollkommentarer” som förekommer på diverse diskussionssajter, där det tydligen gäller att skrika högst och med det mest frustrerande tillmälet mot den andre, så tycker jag att person- omdömena har blivit förvånansvärt obehagliga hos professionella tyckare och en del tyckare med olika slags mediautbildning i grunden. Jag vill påstå att det nuförtiden har gått så långt som att ”vanliga” relativt sansade kunniga människor inom olika områden drar sig för att framställa sin åsikt, sin kunskap, av rädsla för att de ”professionella” kastar sig över dem med tillmälen och osakliga påhopp långt från vad grundfrågorna egentligen handlar om. Ett demokratiskt oroande fenomen.

 

Alla som representerar en religion och vågar stå för detta kommer förr eller senare i en situation där det inte längre handlar om sakliga åsikter och debatt utan debattmotparter brukar slå till med diverse tillmälen. I mina ögon så är det en självklarhet att den som anser sig vara tvungen att utnyttja tillmälen av sådant slag redan har intellektuellt förlorat, men kanske vunnit i andras (egna gängets) ögon.

 

Senaste året har vi sett ett antal debatter framföras angående olika områden såsom religion, samhälle, existentiella gruppers berättigande och frihet, identiteter, filosofi, humanism, ateism, politik etc. Ofta sammanblandas och sammanvävs frågeställningarna så att begrepp och ords betydelser verkar mycket konstiga eftersom de kan ha olika betydelser inom olika områden.

 

Begrepp som ofta dyker upp i dylika sammanhang är ex ”samhälle”, ”stat”, ”sekulär(sekularisering)”, ”humanism”, ”ateism”, ”allmän”  mfl.

 

Vad menas egentligen med dessa ord? Går det att avgöra? Kan man utan vidare föra över ett begrepp/ord från ett område till ett annat utan reflexion?

 

Enligt min mening bör man vara försiktig. Det har, åtminstone i mina ögon, årets olika debatter tydliggjort.

 

För att belysa problematiken ger jag några exempel. Dessa är långtifrån heltäckande och kan självklart problematiseras.

 

Vad är ex begreppet samhälle för något? Är det en grupp inom en nationalstat? Är det alla grupperingar och enskilda representanter i en nationalstat? Är det en socialiserad grupp oberoende av nationalstat? Finns det olika samhällen i en nationalstat? Eller är samhälle liktydigt med staten? osv.

Kan vi kanske göra det lätt för oss och säga att det är en massa människor som lever någorlunda tillsammans och deltager i gemensamma och icke gemensamma aktiviteter. Ett slags sociologiskt system? Till dessa frågeställningar kan vi säkerligen lägga ett flertal till.

En vanlig betydelse, enligt mig, är att säga att samhället är någorlunda liktydigt med alla oss som befinner oss inom en geografiskt begränsad yta och där vi förekommer i olika organisationer, sammanslutningar, ideologiska och religiösa system och där vi på olika sätt ska samverka för att vi ska få det att fungera för oss alla (i den bästa av världar)

 

Andra skulle vilja beteckna samhället som ”det allmänna”. Enligt min mening helt missvisande eftersom ”det allmänna” i sig försvårar problematiken. Är allt i ett samhälle allmänt? Allmänt betecknar i många sammanhang det av staten reglerade (och oftast finansierade). Om man därmed använder beteckningen allmän såsom giltig för alla så är inte samhället så uppbyggt så att alla har giltig rätt/ skyldighet till allt.

 

Likaså skulle en definition av Stat kunna vara den för människorna i ett samhälle rådande ordningen ang  lagar och förordningar (rättsordningar) myndigheter, offentliga förvaltningar etc. Kanske i ett demokratiskt samhälle det som utgår från den av folkviljan konstituerande makten över vårt gemensamma?

 

Att ha en klar definition över en klar skillnad mellan stat och samhälle är svårt. Staten är alltid en del av ett samhälle. Dock är, enligt mig, alltid samhället större än staten.

 

Sekulär skulle kunna definieras som en neutral hållning till olika slags tros /existentiella frågor. En annan, mer vanlig, definition kan hänföras till att sträva efter att göra religionen till enbart en privatsak och att religionens uttrycksformer ska minska i betydelse/ ej få finnas i exempelvis ett samhälle. En tredje definition kan vara ett avståndstagande från alla slags religiösa förhållningssätt. Det finns fler definitioner.

 

Jag menar att man kan och i viss mån bör reflektera över alla dessa definitioner av begrepp och ord (mer eller mindre giltiga i olika sammanhang) om man deltager i debatter. Om man inte gör detta riskerar man, som vi har sett under året, att hamna i olika spår som omöjliggör ett vettigt resonemang. Av det följer därmed också för den observante att det är svårt att därmed peka på att ett förhållningssätt är sant och andras förhållningssätt/ tolkning är fel eller lögn. Det blir ju snudd på infantilt att anse att någon som har en annan åsikt än en själv är en som far med osanning bara för denne inte delar ens egen självbild/uppfattning. Den som anser att någon far med osanning har att med klarhet (bevisbörda) fastslå en sådan anklagelse. Kan motparten därmed göra gällande en rimlig (eller allmän) tolkning så faller ”lögn argumentet”. Man står då med den vetskapen om att man har påstått att någon är en lögnare vilket i andra sammanhang utanför nät och media skulle kunna betraktas som förtal.

 

Min åsikt är att vårt samhälle bör grundas på alla människors lika värde och en demokratiskt grund för att säkerställa det statliga. Det statliga bör även vila på en sekulär grund.

En del hävdar, som jag, att staten ska vara sekulär, en del har åsikten att det ska den inte vara, en del verkar likställa stat med samhälle och vill ha ett sekulärt ”samhälle” medan andra följer en linje av en distinktion mellan stat och samhälle men vill se både ett sekulärt samhälle liksom stat.

 

Om vi utgår från en vanlig (den vanligaste?) uppfattning om samhälle, dvs att det består av alla människor som interagerar på olika sätt i olika slags system inkluderat staten, så måste man utifrån det då reflektera i vad mån ett sekulärt samhälle då innebär. Kan man hävda med trovärdighet, utifrån den gängse betydelsen av sekulär, hävda att man förespråkar en slags åskådningsneutralt synsätt när man hävdar att samhället ska vara sekulärt? Det är ju snarare tvärtom!

I förenklad form: Samhället är Vi alla i alla olika konstellationer. Sekulär strävar efter ett förminskande av religion eller i sin snällaste uppenbarelse en neutral hållning till religion. Förespråkar man då att alla vi människor i alla våra konstellationer (=samhälle) ska vara neutrala eller/och förminska religionen (sekulär) så strävar man efter att människorna i sina olika konstellationer inte ska få utöva religion eller religiösa interaktioner. För gör de det så agerar de inte neutralt.Vi människor är inte neutrala och vi ingår inte i neutrala konstellationer. Dvs det som gestaltar ett samhälle kan inte vara neutralt och därmed bör man inte heller kunna sträva efter ett sekulärt samhälle eftersom man då per automatik begränsar människans fri och rättigheter. Man strävar efter att begränsa människan att vara människa.

Enligt min mening så förespråkar därmed människor som säger sig vilja ha ett sekulärt samhälle ett samhälle där religion och religiösa människor i samspel inte ska få finnas. Jag vill mena på att människor som framför ett sådant synsätt på ett icke reflekterat synsätt ohederligt framför en begränsning av religionsfriheten. Deras vilja att hävda att alla slags åsikter i ett sekulärt samhälle ska få finnas i det samhälleliga demokratiska rummet är en schimär. Det kan möjligtvis definieras som att alla slags åsikter ska få finnas i ett livsåskådningsneutralt rum. Men detta är inte ett sekulärt rum enär sekulär tar avstamp mot religion i sin grundliga betydelse.

 

Att sedan de flesta av oss förstår att ett sekulärt samhälle är en omöjlighet eller en utopi (beroende på sina personliga strävanden) gör det inte lättare.

Om det är som så att människor som i dagsläget menar på att sekulär är detsamma som livsåskådningsneutralt får de då gärna använda detta senare ord. Livsåskådningsneutralt innebär att vi alla får ha vilka ideologiska, religiösa eller andra slags åsikter som helst och även organisera oss som individer i sammanslutningar utifrån det som behagar oss. Dvs vill man gå samman  och föra fram religiösa åsikter ska detta få göras utifrån samma premisser som gäller alla andra människor och deras sammanslutningar.

 

Återigen! En sekulär stat måste eftersträvas. Staten sätter ramar utifrån folkviljan med beaktande av diverse rättigheter.

Vi alla som gestaltar samhället ska finnas i ett livsåskådningsneutralt, öppet och fritt gemensamt rum.

Men försök inte blanda bort korten med att flytta ut sekulär stat begreppet ut på den samhälleliga arenan. Detta låter sig inte göras.

 

 

 

 

 

Lennart Koskinen

Berättar i Kyrkans Tidning en bra, tänkvärd och slående historia från det verkliga livet så som det kommer att gestalta sig för oss alla i framtiden. Vi lever inte i ett enhetssamhälle längre utan många religioner samsas nu under översikt av statens tak. Diskussion, samtal och reflektion måste bli det som leder oss alla, som vill vara medverkande i det nya samhällsbyggandet, in i framtiden ❗

Kolla gärna in den ”Judiska” självironiska punchlinen! Oerhört kul 🙂

Domkapitel, Klein, Sturmark, Seglora Smedja, ”humanister”, Göran Rosenberg och diverse…………………

Den 7 mars satt gruppen/förbundet ”humanisterna” på sin hemsida ut att De anmälde prästen Helle Klein till Domkapitlet för att De ansåg att  ”hon publicerar miss­kredi­terande texter om människor som har en annan livsåskådning än den smedjan representerar”.

Den här anmälan tog jag upp här på bloggen den 8 mars.

Nu har också journalisten/författaren/TVreportern Göran Rosenberg uppmärksammat frågan i en intressant debattartikel i SvD.

Eftersom Domkapitlet inkrävt svar från Helle Klein angående anmälan måste det, enligt mig, vara en fråga av största vikt. För en präst är en anmälan till Domkapitlet en mycket allvarlig situation. En anmälan kan leda till erinran och i värsta fall ett borttagande av ämbetet för personen.

 

Enligt Helle Klein och Seglora Smedja har ”förbundet humanisterna” redan fått ut en svarsskrivelse från Helle Klein ställd till Domkapitlet.

Detta föranleder Helle Klein att redan nu gå ut offentligt med sin svarsskrivelse fastän hon enligt egen utsago egentligen inte ville publicera det så tidigt, dvs innan Domkapitlets ledamöter fått ta del av och läsa skrivelsen. Det är en helt förståelig ståndpunkt från Kleins sida. Det optimala är att man väntar med offentliggöranden innan man är säker på att de som ska avgöra frågorna har fått ta del av alla viktiga uppgifter. Har dock skrivelserna redan lämnats ut så är de i praktiken redan officiella.

Helle Kleins svar till Domkapitlet kan läsas på Seglora Smedjas hemsida här.

 

Jag har påpekat ett flertal ggr att diskussionsklimatet bland olika debatter angående religionsfrågor ibland inte är optimalt utan, framförallt från en kristen synvinkel, lite väl mycket pajkastning och hårda ord. Jag har dock full förståelse för att man i hastigheten drivs med av ett debattklimat som är hårt och skoningslöst.

 Debatterna tar ofta utgångspunkt från de ickereligiösa med syfte på att de ickereligiösa har ett slags tolkningsföreträde gentemot de som har en religiös tro.Det tas också ofta upp frågor utifrån små religiösa fundamentalistiska synvinklar och sedan ska dessa stå som symbol för hela den religiösa människan och dess många olika rörelser. Här har också Christer Sturmark i den lilla fundamentalistiskt Ateistiska organisationen ”humanisterna” agerat såsom att just Hans oerhört snäva vinklade tolkning av olika religiösa urkunder och tydning av dessa ska vara det som ska vara den giltiga tolkningen i vårt samhälle. Hans tolkning av exempelvis Bibeln och dess berättelser har samma slags läsning som många små så kallade ”bibeltrogna” och fundamentalistiska grupper brukar använda sig av och är på intet sätt något som den stora massan av kristna företrädare ställer upp på.

Sturmarks vidare ståndpunkt är att det ska vara ett sekulärt samhälle. Dvs det handlar inte om det som vi demokrater oftast vill framhålla, att det ska vara en sekulär stat men där religioner liksom andra existensiella grupperingar naturligtvis ska få finnas i samhället och att vi tillsammans ska bygga vårt gemensamma samhälle. 

Helle Kleins skrivelse tar också upp det som jag beskriver som ett obehagligt debattklimat. Utan att överhuvudtaget kontrollera det som Helle anför (jag har också varit betänksam mot Seglorans uttryck ibland)  måste jag dock tillstå att jag, liksom många kristna som jag pratar med, tycker att just Sturmark mfl för en mycket obehaglig debatteknik med fruktansvärda generaliseringar och personliga påhopp. Det är ett mycket hårt synsätt där vi som har en religiös medvetenhet inte är mycket värda i Sturmarks och ”humanisternas” syn. De för en kampanj mot religösa människor och religösa uttryck. Deras kampanjer kan inte tolkas som något annat än att vi, religiösa, inte ska ha någon framtid i det fundamentalistiska ateistiska samhälle som Sturmark mfl vill se. Sturmark mfl har inte en förmåga att se att andra människor har andra utgångspunkter, härstammar från och finns i andra kontexter/kulturer än de själva. De uppvisar en total religiös omusikalitet.  Vi som är religiösa, oberoende av religion, har all anledning till stark oro över den utveckling som sker nu i vårt svenska samhälle. De mänskliga rättigheterna och Religionsfriheten är under stark press.

Återigen måste jag påminna om att det lilla förbundet ”humanisterna” inte överhuvudtaget kan anses vara representativa för gruppen Humanister vilka jag själv anser mig vara en del av. De är snarare att betrakta som en ateistisk fundamentalistiskt vetenskapstroende gruppering som motsätter sig andra livsåskådningar än sin egen.

Observera att vara Humanist är INTE detsamma som att vara ateist!

I min värld får många olika religiösa och existensiella uttryck plats i vårt gemensamma samhälle. Alla människor oberoende av ursprung eller religiös/existensiell tillhörighet har ett lika stort värde. Ett samhälle ska dock  ”styras” av en sekulär stat.

Det ska nu bli intressant att se Domkapitlets utsaga i början av Maj. Är det rimligt att en ateistisk fundamentalistisk organisation som Sturmarks ”humanister” ska kunna anmäla enskilda präster till prästernas egen kristna organisation? Det är en fråga som de flesta inom Svenska Kyrkan bör fundera över. Vilka följdverkningar kan det då få i förlängningen? Vågar en präst överhuvudtaget säga sin mening ifråga om sakernas tillstånd i samhället? Vågar en präst överhuvudtaget predika i framtiden om det är som så att prästen kan riskera att bli anmäld av ateistiska organisationer som inte har förmågan att se vad religion är?

Återigen vill jag påstå att det är viktigt att ALLA inom SvK faktiskt funderar över sin kristna identitet och om den har mer gemensamt med andra kristna riktningar, än om den kristna identiteten har mer gemensamt med den ateistiska organisationen ”humanisterna” synsätt som vill förminska religionsfriheten?

Jag vill även påstå att det är viktigt att ALLA, oberoende av religiöst synsätt, faktiskt funderar över vilket som är det viktiga i ett längre samhälleligt perspektiv. Är religionsfriheten viktig för Dig? Eller är de ateistiska synsätten som vill begränsa Din religionsfrihet det viktiga just för DIG?

Jag menar att oberoende av religion så finns det en attack mot alla religioner från olika personer och olika grupperingar. Här finns en gemensam beröringspunkt mellan alla religioner. Det finns gemensamma orosmoln på vår himmel som måste bekämpas. Det kan vi, oberoende av religion, göra tillsammans!

Religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna måste försvaras!

 

 

Om mina……

……. inlägg nu är mycket sporadiska så handlar det om att Comhem såsom bredbandsleverantör inte klarar av
sin uppgift.
Orkar inte skriva långa tankar med mobilen.
….hur var det nu de sa…”den som väntar på nå gott…”

LIVET !!!!!!!

😐 Jag kommer ofta på mig med att tänka på stora existensiella frågor. Som livet till exempel. Sen somnar jag! ➡

 

 

 

Oj oj oj vilken ångest jag har haft över Christer Sturmark och Juholt!…. Heja GUD!

Det kanske låter lite märkligt att bunt ihop Sturmark och Juholt i samma utrop och dessutom dundra in Gud i det hela. De har ju egentligen inte mycket gemensamt. Bara lite. Jag menar att personerna har ju inte riktigt koll på det där med sanningsslirandet och är inte alltid så pålästa och den egna verklighetsuppfattningen är kanske lite väl  mycket skruvad ibland. Gud å sin sida är den helt motsatta sidan i allt detta.

Men varav min ångest nu då. Ingen kanske i och för sig höjer på ögonbrynen åt att ha ångest över Sturmark eller Juholt. Åtminstone inte åt Sturmarks- ångesten. Men ångesten har likt förbaskat varit där.

Det började med att Juholt började närma sig Guds storhet. Nästan lika stor men ändå inte, men nästan! Sedan började han så sakta tyna av med vissa små tillbaka volter vilket ökade min ångest ibland. Ångesten tilltog dock i en allt högre grad när Sturmark började närma sig. Han kom med stora kliv. Klättrade fort och relativt bestämt mot Guds höjder. Han har nästan,nästan nått ända fram. Jag tror att Sturmark tog Juholt på vägen, men det var rätt jämt mellan dem. Men Sturmark är Nu ändå större. Men som tur är inte större än Gud! Men faktiskt hack i häl. Men enbart Hack i. Tack!

Gud har avvärjt både Sturmark och Juholt. Konstigt vore det väl annars kan man tycka. Jag känner ändock en enorm lättnad till Gud. Juholt kan jag ju iofs acceptera att han nådde nästan ända fram till Gud men Sturmark……

Ångesten börjar sakta sjunka undan och jag har lärt mig min läxa. Jag får inte låta Sturmark och Juholt växa för stort och för mycket. De måste klippas i tid.

Gud är ju ändock livets centrum. Gud är ju vårt mitt. Gud är ju Min mittpunkt…….

Oj då Sturmark + 10 och Juholt + 9…….men Gud då? Aha ha va skönt +12!

……………………………ja just de ja…vad menar jag? (här skulle jag ju kunnat haft en frågetävling, men tyvärr litar jag inte på att Ni mina kära läsare är tillräckligt observanta….o där försvann kanske en del läsare 😉 *s*)

…….men jag menar självklart mitt Etikettmoln….NU lyser där GUD med framträdande lyskraft. Så ska det vara!  Trevlig helg!  🙂

 

 

Vågar vi verkligen låta våra gamla och sjuka åka Färdtjänst?

 

 Behandlingen av gamla och sjuka är ofta på tapeten med olika slags scenarier av mer eller mindre skräckkaraktär. Om jag går till mig själv så blir dock verkligheten inte riktigt påtaglig förrän den kommer närmare inpå en själv. Detta innebär inte att jag (ni?) inte bryr sig utan om att man, omedvetet, skjuter verkligheten ifrån sig och anser att ”just sådant där” händer inte mig eller de som står mig nära.

 

Under flera år har jag mer eller mindre medvetet ignorerat det jag fått höra från vänner och bekanta hur framförallt gamla människor i vår närhet bemöts. Jag har naturligtvis blivit fundersam över det man hör och ibland blivit heligt ilsken på hur människor ser på de äldre. De som de facto byggt upp vårt samhälle så att vi i dagsläget har ett relativt bra samhällssystem ifråga om ekonomiska och sociala system. Därmed inte sagt att det inte kan bli bättre, det kan det, det kan bli mycket bättre.

Frågor som jag ställer mig här är de som sammanfattar detta blogginlägg på slutet:

”Min fråga är om Vi som har äldre i vår närhet verkligen vågar nyttja Färdtjänsten till våra gamla? Är det verkligen säkert för dem? Vad händer nästa gång? Riskerar de inte att utsättas för psykiskt och fysiskt våld när de åker med Färdtjänsten? Hur kontrolleras de anställdas psykiska hälsa och lämplighet när de har med gamla och sjuka att göra? Varför får inte de äldre hjälp efter sådana här skeenden? Varför får de inte kompensation när det är Färdtjänsten som gör fel? Hur sker upphandlingen för Färdtjänsten? Tas det någon hänsyn till kompetensen hos de anställda och deras kunnighet i bemötande av äldre och sjuka?

 Detta är vad som hänt för att få upp mina ögonlock!

Ett av områdena som jag de senaste åren dock kommit närmare och närmare min egen ”sfär” är hjälpen till äldre i hemmen och även färdtjänsten.

Färdtjänsten är i grunden ett bra system som dock inte möjliggör för de ekonomiskt mest svaga att utnyttja till fullo. Det som jag dock har fått åsikter om från andra är kanske inte i första hand den ekonomiska situationen utan hur Färdtjänsten fungerar rent praktiskt och det bemötande som framförallt de äldre får. De äldre får ofta vänta mycket länge, de får inte kompensation hur som helst utan grunderna för kompensation är hårda regler. För den äldre som ska planera in möten etc är en stor tidsplanering totalt livsviktig eftersom Färdtjänsten ofta tar lång tid på sig men också för att om det blir något fel så att bilen inte kommer så kompenseras inte den äldre. Denne kan därför inte ta det snabbaste färdmedlet för att försöka komma i tid utan måste vänta på när Färdtjänsten har tid med en ny bil. Däremot kan Färdtjänsten innehålla betalningen till chauffören om något blir fel. Men om inte bilen kommer och den äldre missar sina möten finns ingen kompensation.

 

Det som jag dock tycker är det mest alarmerande är inställningarna till de äldre när de åker med Färdtjänsten. Nu måste jag självklart påpeka att de absolut flesta resorna säkerligen sker i gemytlighet med chaufförerna men inte jämt. Jag har under flera år hört att många äldre tycker att de bemöts som, rent ut sagt, ”skit”. De har inte bemötts med den värdighet som vi övriga betalande människor oftast bemöts med. Att jag mer och mer började observera det här var att min granne helt plötsligt figurerade i lokaltidningarna för ett år sedan för att hon, som är en dam på över 80 år, hade blivit bestulen på värdesaker av en Färdtjänstchaufför. Han fick iofs sitt straff så småningom men den känslomässiga skadan gick självklart inte bort.

Det här har gjort att jag mer reflekterat över vad människor i min omgivning faktiskt säger om Färdtjänsten och dess behandling av äldre. Det jag hör är att inte de äldre bemöts med respekt och hänsyn och framförallt gäller det kvinnor som, enligt de åsikter jag uppmärksammat, bemöts på ett många gånger nedlåtande sätt i jämförelse med äldre män. Kvinnorna är i underläge.  Många gånger får inte de äldre den hjälp de behöver när de ska in i bilarna och hjälp att ta sig från bilen osv. De bemöts med en synnerligen nonchalant syn. En del känner sig nästan undanskuffade, till besvär och ibland nästan rädda.

 

Det här kom mycket krasst i dagen för mig för ca en månad sedan då en nära anhörig till mig var utsatt. Hon är en dam på 86 år med diverse sjukdomar, hjärtoperationer, små hjärnblödningar och som en följd av detta stora balanssvårigheter. Hon har nu rullator och kryckor för att kunna ta sig fram.

Hon åker ofta Färdtjänst och tycker att det många ggr fungerar bra men det hörs också att hon blivit luttrad. Det är nu en svensk dam som suttit på ledande befattningar och är van att säga ifrån och även driva saker. När något går galet säger hon det, men ifråga om Färdtjänsten har hon dock oftast tagit röst när det blivit för mycket av rasistiskt tal. Dvs den vanligt förekommande smygrasismen som hon tack och lov har reagerat emot. Detta har inte jämt varit populärt men accepterats ändå.

Nu, den här dagen, hade hon tagit Färdtjänsten till ett möte med pensionärer och balansträning. När det var dags att åka hem gick hon ut på gatan med sina kryckor för att där vänta på Färdtjänsten som hon beställt långt i förväg. Hon fick sällskap av en av sjukgymnasterna som höll henne sällskap. De stod ett bra tag men ingen bil kom. Då säger helt plötsligt sjukgymnasten att det stod en Taxi 020 en bra bit bort så hon gick iväg för att kontrollera den bilen. Det var mycket riktigt Taxi 020 bilen som skulle hämta den gamla 86 åriga damen men bilen stod på helt fel adress. Sjukgymnasten lämnar damen och när bilen kommer fram öppnar hon dörren (dvs föraren kom inte ut och hjälpte henne) och det första hon får höra är : ” det är ditt fel, DET ÄR DITT FEL”. En mycket upprörd förare. Hon säger inget utan tar sig in i bilen och då rivstartar bilen och kör iväg. De åker ca 500 m och ungefär två kvarter när chauffören helt plötsligt tvärbromsar, går ur bilen och runt densamme och sliter upp dörren där den gamla damen sitter och skriker: ” GÅ UR BILEN, NU SKA DU UR BILEN!”.

Hon blir oerhört förvånad men också mycket rädd. Hon är inte säker på om han ska slita tag i henne och dra ut henne. Detta skulle självklart kunnat få oerhörda konsekvenser för en gammal människa med skör benstomme och dålig balans.

Hon vet inte hur hon ska göra och funderar en kort stund om hon ska gå ur och ställa sig på gatan utan skjuts hem. Men, som sagt, hon är en person som man inte sätter sig på hur som helst, utan hon säger helt frankt: ” Att det tänker jag inte göra, du ska köra mig hem, du får inte mig ur bilen”. Chauffören blir helt ställd och vet inte riktigt hur han ska göra men till slut kastar han igen dörren och går runt bilen och kör iväg med en rivstart.

När de till slut kommer till hennes hem så brukar Färdtjänsten åka upp ända fram till ytterdörren men nu svänger han runt på vändningsplanen varvid hon frågar varför han inte kör upp till porten. Han svarar nonchalant att det tänker han inte göra utan nu får hon gå ur. Hon stapplar ur bilen och får med kryckornas hjälp ta sig fram till porten.

När hon sedermera anmäler detta till Färdtjänstens kontor får hon ett beklagande till svar och de säger att chauffören inte ska få sina pengar. Hon däremot måste betala, ingen kompensation sker och ingen uppföljning hur hon mår sker heller.

Det här förstår säkert de flesta att det kunnat gå hemskt illa om chauffören  betett sig än brutalare! Nu blev det ”enbart” ärr i själen och en hemsk upprivenhet och rädsla hos damen.

 

Min fråga är om Vi som har äldre i vår närhet verkligen vågar nyttja Färdtjänsten till våra gamla? Är det verkligen säkert för dem? Vad händer nästa gång? Riskerar de inte att utsättas för psykiskt och fysiskt våld när de åker med Färdtjänsten? Hur kontrolleras de anställdas psykiska hälsa och lämplighet när de har med gamla och sjuka att göra? Varför får inte de äldre hjälp efter sådana här skeenden? Varför får de inte kompensation när det är Färdtjänsten som gör fel? Hur sker upphandlingen för Färdtjänsten? Tas det någon hänsyn till kompetensen hos de anställda och deras kunnighet i bemötande av äldre och sjuka?