Begrepp, ord kan det ibland finnas en vilja att ändra betydelse av för personliga syften.

Ibland uppstår situationer där vissa personer anser att just deras definition av begrepp och ord är det allenarådande. I sådana fall kan det vara bra att mycket tydligt definiera i vad mån definitionen är den gängse eller om man utvecklar sin egen definition. Många ggr krånglar debatter också till sig just genom att olika begrepp har olika betydelser och olika funktion i olika sammanhang.

Man bör dock betänka att, om man har definitioner som går utanför de gängse ramarna, att man alltid måste vara oerhört tydlig med vad man menar. Ett annat alternativ är naturligtvis att anamma uttryck som kanske är mer vanliga. Framförallt i de sammanhang där man då diskuterar.

 

Ibland uppstår också hos oss människor att den egna självbilden kanske inte riktigt korresponderar med hur andra ser på en. Det kan bestå av olika slags missförstånd men det kan också bestå i att man själv inte riktigt förstår hur det man säger uppfattas. (Kanske pga språkförbistringar, olika slags kulturer olika slags erfarenheter eller utbildning etc.) Det kan till exempel vara att man uppfattar det någon säger som en förvanskning, som en lögn, medan den uppfattningen som framförts kanske är en mycket vanlig uppfattning hos andra. Att på ett eller annat sätt försöka sig på att få andra människor att tänka likadant som en själv eller att framhärda i en uppfattning om ”att så här säger jag, och så här menar jag, så här ska du tänka” medan det man säger uppfattas på ett helt annat sätt hos andra är tämligen meningslöst.

Ett bättre alternativ torde vara att reflektera över det man säger och kanske tom fundera över om man ska ompröva sitt språkbruk så att det man säger blir betydligt klarare. Om man nu strävar efter klarhet vill säga?

 

När man som åskådare ibland läser olika debatter slås åtminstone jag över med vilken hätskhet debatter fortlöper. Det verkar finnas en slags automatisk dramaturgi som accelererar tills debattdeltagarna inte verkar veta vad som debatteras och det går därför ofta över i person”omdömen”.Även raljanta nedlåtande omdömen verkar vara ett knep som tas till när hätskheten tar över förnuftet, kunskapen eller förståndet.

Om man borttager de sk ”trollkommentarer” som förekommer på diverse diskussionssajter, där det tydligen gäller att skrika högst och med det mest frustrerande tillmälet mot den andre, så tycker jag att person- omdömena har blivit förvånansvärt obehagliga hos professionella tyckare och en del tyckare med olika slags mediautbildning i grunden. Jag vill påstå att det nuförtiden har gått så långt som att ”vanliga” relativt sansade kunniga människor inom olika områden drar sig för att framställa sin åsikt, sin kunskap, av rädsla för att de ”professionella” kastar sig över dem med tillmälen och osakliga påhopp långt från vad grundfrågorna egentligen handlar om. Ett demokratiskt oroande fenomen.

 

Alla som representerar en religion och vågar stå för detta kommer förr eller senare i en situation där det inte längre handlar om sakliga åsikter och debatt utan debattmotparter brukar slå till med diverse tillmälen. I mina ögon så är det en självklarhet att den som anser sig vara tvungen att utnyttja tillmälen av sådant slag redan har intellektuellt förlorat, men kanske vunnit i andras (egna gängets) ögon.

 

Senaste året har vi sett ett antal debatter framföras angående olika områden såsom religion, samhälle, existentiella gruppers berättigande och frihet, identiteter, filosofi, humanism, ateism, politik etc. Ofta sammanblandas och sammanvävs frågeställningarna så att begrepp och ords betydelser verkar mycket konstiga eftersom de kan ha olika betydelser inom olika områden.

 

Begrepp som ofta dyker upp i dylika sammanhang är ex ”samhälle”, ”stat”, ”sekulär(sekularisering)”, ”humanism”, ”ateism”, ”allmän”  mfl.

 

Vad menas egentligen med dessa ord? Går det att avgöra? Kan man utan vidare föra över ett begrepp/ord från ett område till ett annat utan reflexion?

 

Enligt min mening bör man vara försiktig. Det har, åtminstone i mina ögon, årets olika debatter tydliggjort.

 

För att belysa problematiken ger jag några exempel. Dessa är långtifrån heltäckande och kan självklart problematiseras.

 

Vad är ex begreppet samhälle för något? Är det en grupp inom en nationalstat? Är det alla grupperingar och enskilda representanter i en nationalstat? Är det en socialiserad grupp oberoende av nationalstat? Finns det olika samhällen i en nationalstat? Eller är samhälle liktydigt med staten? osv.

Kan vi kanske göra det lätt för oss och säga att det är en massa människor som lever någorlunda tillsammans och deltager i gemensamma och icke gemensamma aktiviteter. Ett slags sociologiskt system? Till dessa frågeställningar kan vi säkerligen lägga ett flertal till.

En vanlig betydelse, enligt mig, är att säga att samhället är någorlunda liktydigt med alla oss som befinner oss inom en geografiskt begränsad yta och där vi förekommer i olika organisationer, sammanslutningar, ideologiska och religiösa system och där vi på olika sätt ska samverka för att vi ska få det att fungera för oss alla (i den bästa av världar)

 

Andra skulle vilja beteckna samhället som ”det allmänna”. Enligt min mening helt missvisande eftersom ”det allmänna” i sig försvårar problematiken. Är allt i ett samhälle allmänt? Allmänt betecknar i många sammanhang det av staten reglerade (och oftast finansierade). Om man därmed använder beteckningen allmän såsom giltig för alla så är inte samhället så uppbyggt så att alla har giltig rätt/ skyldighet till allt.

 

Likaså skulle en definition av Stat kunna vara den för människorna i ett samhälle rådande ordningen ang  lagar och förordningar (rättsordningar) myndigheter, offentliga förvaltningar etc. Kanske i ett demokratiskt samhälle det som utgår från den av folkviljan konstituerande makten över vårt gemensamma?

 

Att ha en klar definition över en klar skillnad mellan stat och samhälle är svårt. Staten är alltid en del av ett samhälle. Dock är, enligt mig, alltid samhället större än staten.

 

Sekulär skulle kunna definieras som en neutral hållning till olika slags tros /existentiella frågor. En annan, mer vanlig, definition kan hänföras till att sträva efter att göra religionen till enbart en privatsak och att religionens uttrycksformer ska minska i betydelse/ ej få finnas i exempelvis ett samhälle. En tredje definition kan vara ett avståndstagande från alla slags religiösa förhållningssätt. Det finns fler definitioner.

 

Jag menar att man kan och i viss mån bör reflektera över alla dessa definitioner av begrepp och ord (mer eller mindre giltiga i olika sammanhang) om man deltager i debatter. Om man inte gör detta riskerar man, som vi har sett under året, att hamna i olika spår som omöjliggör ett vettigt resonemang. Av det följer därmed också för den observante att det är svårt att därmed peka på att ett förhållningssätt är sant och andras förhållningssätt/ tolkning är fel eller lögn. Det blir ju snudd på infantilt att anse att någon som har en annan åsikt än en själv är en som far med osanning bara för denne inte delar ens egen självbild/uppfattning. Den som anser att någon far med osanning har att med klarhet (bevisbörda) fastslå en sådan anklagelse. Kan motparten därmed göra gällande en rimlig (eller allmän) tolkning så faller ”lögn argumentet”. Man står då med den vetskapen om att man har påstått att någon är en lögnare vilket i andra sammanhang utanför nät och media skulle kunna betraktas som förtal.

 

Min åsikt är att vårt samhälle bör grundas på alla människors lika värde och en demokratiskt grund för att säkerställa det statliga. Det statliga bör även vila på en sekulär grund.

En del hävdar, som jag, att staten ska vara sekulär, en del har åsikten att det ska den inte vara, en del verkar likställa stat med samhälle och vill ha ett sekulärt ”samhälle” medan andra följer en linje av en distinktion mellan stat och samhälle men vill se både ett sekulärt samhälle liksom stat.

 

Om vi utgår från en vanlig (den vanligaste?) uppfattning om samhälle, dvs att det består av alla människor som interagerar på olika sätt i olika slags system inkluderat staten, så måste man utifrån det då reflektera i vad mån ett sekulärt samhälle då innebär. Kan man hävda med trovärdighet, utifrån den gängse betydelsen av sekulär, hävda att man förespråkar en slags åskådningsneutralt synsätt när man hävdar att samhället ska vara sekulärt? Det är ju snarare tvärtom!

I förenklad form: Samhället är Vi alla i alla olika konstellationer. Sekulär strävar efter ett förminskande av religion eller i sin snällaste uppenbarelse en neutral hållning till religion. Förespråkar man då att alla vi människor i alla våra konstellationer (=samhälle) ska vara neutrala eller/och förminska religionen (sekulär) så strävar man efter att människorna i sina olika konstellationer inte ska få utöva religion eller religiösa interaktioner. För gör de det så agerar de inte neutralt.Vi människor är inte neutrala och vi ingår inte i neutrala konstellationer. Dvs det som gestaltar ett samhälle kan inte vara neutralt och därmed bör man inte heller kunna sträva efter ett sekulärt samhälle eftersom man då per automatik begränsar människans fri och rättigheter. Man strävar efter att begränsa människan att vara människa.

Enligt min mening så förespråkar därmed människor som säger sig vilja ha ett sekulärt samhälle ett samhälle där religion och religiösa människor i samspel inte ska få finnas. Jag vill mena på att människor som framför ett sådant synsätt på ett icke reflekterat synsätt ohederligt framför en begränsning av religionsfriheten. Deras vilja att hävda att alla slags åsikter i ett sekulärt samhälle ska få finnas i det samhälleliga demokratiska rummet är en schimär. Det kan möjligtvis definieras som att alla slags åsikter ska få finnas i ett livsåskådningsneutralt rum. Men detta är inte ett sekulärt rum enär sekulär tar avstamp mot religion i sin grundliga betydelse.

 

Att sedan de flesta av oss förstår att ett sekulärt samhälle är en omöjlighet eller en utopi (beroende på sina personliga strävanden) gör det inte lättare.

Om det är som så att människor som i dagsläget menar på att sekulär är detsamma som livsåskådningsneutralt får de då gärna använda detta senare ord. Livsåskådningsneutralt innebär att vi alla får ha vilka ideologiska, religiösa eller andra slags åsikter som helst och även organisera oss som individer i sammanslutningar utifrån det som behagar oss. Dvs vill man gå samman  och föra fram religiösa åsikter ska detta få göras utifrån samma premisser som gäller alla andra människor och deras sammanslutningar.

 

Återigen! En sekulär stat måste eftersträvas. Staten sätter ramar utifrån folkviljan med beaktande av diverse rättigheter.

Vi alla som gestaltar samhället ska finnas i ett livsåskådningsneutralt, öppet och fritt gemensamt rum.

Men försök inte blanda bort korten med att flytta ut sekulär stat begreppet ut på den samhälleliga arenan. Detta låter sig inte göras.

 

 

 

 

 

Lennart Koskinen

Berättar i Kyrkans Tidning en bra, tänkvärd och slående historia från det verkliga livet så som det kommer att gestalta sig för oss alla i framtiden. Vi lever inte i ett enhetssamhälle längre utan många religioner samsas nu under översikt av statens tak. Diskussion, samtal och reflektion måste bli det som leder oss alla, som vill vara medverkande i det nya samhällsbyggandet, in i framtiden ❗

Kolla gärna in den ”Judiska” självironiska punchlinen! Oerhört kul 🙂

Domkapitel, Klein, Sturmark, Seglora Smedja, ”humanister”, Göran Rosenberg och diverse…………………

Den 7 mars satt gruppen/förbundet ”humanisterna” på sin hemsida ut att De anmälde prästen Helle Klein till Domkapitlet för att De ansåg att  ”hon publicerar miss­kredi­terande texter om människor som har en annan livsåskådning än den smedjan representerar”.

Den här anmälan tog jag upp här på bloggen den 8 mars.

Nu har också journalisten/författaren/TVreportern Göran Rosenberg uppmärksammat frågan i en intressant debattartikel i SvD.

Eftersom Domkapitlet inkrävt svar från Helle Klein angående anmälan måste det, enligt mig, vara en fråga av största vikt. För en präst är en anmälan till Domkapitlet en mycket allvarlig situation. En anmälan kan leda till erinran och i värsta fall ett borttagande av ämbetet för personen.

 

Enligt Helle Klein och Seglora Smedja har ”förbundet humanisterna” redan fått ut en svarsskrivelse från Helle Klein ställd till Domkapitlet.

Detta föranleder Helle Klein att redan nu gå ut offentligt med sin svarsskrivelse fastän hon enligt egen utsago egentligen inte ville publicera det så tidigt, dvs innan Domkapitlets ledamöter fått ta del av och läsa skrivelsen. Det är en helt förståelig ståndpunkt från Kleins sida. Det optimala är att man väntar med offentliggöranden innan man är säker på att de som ska avgöra frågorna har fått ta del av alla viktiga uppgifter. Har dock skrivelserna redan lämnats ut så är de i praktiken redan officiella.

Helle Kleins svar till Domkapitlet kan läsas på Seglora Smedjas hemsida här.

 

Jag har påpekat ett flertal ggr att diskussionsklimatet bland olika debatter angående religionsfrågor ibland inte är optimalt utan, framförallt från en kristen synvinkel, lite väl mycket pajkastning och hårda ord. Jag har dock full förståelse för att man i hastigheten drivs med av ett debattklimat som är hårt och skoningslöst.

 Debatterna tar ofta utgångspunkt från de ickereligiösa med syfte på att de ickereligiösa har ett slags tolkningsföreträde gentemot de som har en religiös tro.Det tas också ofta upp frågor utifrån små religiösa fundamentalistiska synvinklar och sedan ska dessa stå som symbol för hela den religiösa människan och dess många olika rörelser. Här har också Christer Sturmark i den lilla fundamentalistiskt Ateistiska organisationen ”humanisterna” agerat såsom att just Hans oerhört snäva vinklade tolkning av olika religiösa urkunder och tydning av dessa ska vara det som ska vara den giltiga tolkningen i vårt samhälle. Hans tolkning av exempelvis Bibeln och dess berättelser har samma slags läsning som många små så kallade ”bibeltrogna” och fundamentalistiska grupper brukar använda sig av och är på intet sätt något som den stora massan av kristna företrädare ställer upp på.

Sturmarks vidare ståndpunkt är att det ska vara ett sekulärt samhälle. Dvs det handlar inte om det som vi demokrater oftast vill framhålla, att det ska vara en sekulär stat men där religioner liksom andra existensiella grupperingar naturligtvis ska få finnas i samhället och att vi tillsammans ska bygga vårt gemensamma samhälle. 

Helle Kleins skrivelse tar också upp det som jag beskriver som ett obehagligt debattklimat. Utan att överhuvudtaget kontrollera det som Helle anför (jag har också varit betänksam mot Seglorans uttryck ibland)  måste jag dock tillstå att jag, liksom många kristna som jag pratar med, tycker att just Sturmark mfl för en mycket obehaglig debatteknik med fruktansvärda generaliseringar och personliga påhopp. Det är ett mycket hårt synsätt där vi som har en religiös medvetenhet inte är mycket värda i Sturmarks och ”humanisternas” syn. De för en kampanj mot religösa människor och religösa uttryck. Deras kampanjer kan inte tolkas som något annat än att vi, religiösa, inte ska ha någon framtid i det fundamentalistiska ateistiska samhälle som Sturmark mfl vill se. Sturmark mfl har inte en förmåga att se att andra människor har andra utgångspunkter, härstammar från och finns i andra kontexter/kulturer än de själva. De uppvisar en total religiös omusikalitet.  Vi som är religiösa, oberoende av religion, har all anledning till stark oro över den utveckling som sker nu i vårt svenska samhälle. De mänskliga rättigheterna och Religionsfriheten är under stark press.

Återigen måste jag påminna om att det lilla förbundet ”humanisterna” inte överhuvudtaget kan anses vara representativa för gruppen Humanister vilka jag själv anser mig vara en del av. De är snarare att betrakta som en ateistisk fundamentalistiskt vetenskapstroende gruppering som motsätter sig andra livsåskådningar än sin egen.

Observera att vara Humanist är INTE detsamma som att vara ateist!

I min värld får många olika religiösa och existensiella uttryck plats i vårt gemensamma samhälle. Alla människor oberoende av ursprung eller religiös/existensiell tillhörighet har ett lika stort värde. Ett samhälle ska dock  ”styras” av en sekulär stat.

Det ska nu bli intressant att se Domkapitlets utsaga i början av Maj. Är det rimligt att en ateistisk fundamentalistisk organisation som Sturmarks ”humanister” ska kunna anmäla enskilda präster till prästernas egen kristna organisation? Det är en fråga som de flesta inom Svenska Kyrkan bör fundera över. Vilka följdverkningar kan det då få i förlängningen? Vågar en präst överhuvudtaget säga sin mening ifråga om sakernas tillstånd i samhället? Vågar en präst överhuvudtaget predika i framtiden om det är som så att prästen kan riskera att bli anmäld av ateistiska organisationer som inte har förmågan att se vad religion är?

Återigen vill jag påstå att det är viktigt att ALLA inom SvK faktiskt funderar över sin kristna identitet och om den har mer gemensamt med andra kristna riktningar, än om den kristna identiteten har mer gemensamt med den ateistiska organisationen ”humanisterna” synsätt som vill förminska religionsfriheten?

Jag vill även påstå att det är viktigt att ALLA, oberoende av religiöst synsätt, faktiskt funderar över vilket som är det viktiga i ett längre samhälleligt perspektiv. Är religionsfriheten viktig för Dig? Eller är de ateistiska synsätten som vill begränsa Din religionsfrihet det viktiga just för DIG?

Jag menar att oberoende av religion så finns det en attack mot alla religioner från olika personer och olika grupperingar. Här finns en gemensam beröringspunkt mellan alla religioner. Det finns gemensamma orosmoln på vår himmel som måste bekämpas. Det kan vi, oberoende av religion, göra tillsammans!

Religionsfriheten och de mänskliga rättigheterna måste försvaras!

 

 

Om mina……

……. inlägg nu är mycket sporadiska så handlar det om att Comhem såsom bredbandsleverantör inte klarar av
sin uppgift.
Orkar inte skriva långa tankar med mobilen.
….hur var det nu de sa…”den som väntar på nå gott…”

LIVET !!!!!!!

😐 Jag kommer ofta på mig med att tänka på stora existensiella frågor. Som livet till exempel. Sen somnar jag! ➡

 

 

 

Oj oj oj vilken ångest jag har haft över Christer Sturmark och Juholt!…. Heja GUD!

Det kanske låter lite märkligt att bunt ihop Sturmark och Juholt i samma utrop och dessutom dundra in Gud i det hela. De har ju egentligen inte mycket gemensamt. Bara lite. Jag menar att personerna har ju inte riktigt koll på det där med sanningsslirandet och är inte alltid så pålästa och den egna verklighetsuppfattningen är kanske lite väl  mycket skruvad ibland. Gud å sin sida är den helt motsatta sidan i allt detta.

Men varav min ångest nu då. Ingen kanske i och för sig höjer på ögonbrynen åt att ha ångest över Sturmark eller Juholt. Åtminstone inte åt Sturmarks- ångesten. Men ångesten har likt förbaskat varit där.

Det började med att Juholt började närma sig Guds storhet. Nästan lika stor men ändå inte, men nästan! Sedan började han så sakta tyna av med vissa små tillbaka volter vilket ökade min ångest ibland. Ångesten tilltog dock i en allt högre grad när Sturmark började närma sig. Han kom med stora kliv. Klättrade fort och relativt bestämt mot Guds höjder. Han har nästan,nästan nått ända fram. Jag tror att Sturmark tog Juholt på vägen, men det var rätt jämt mellan dem. Men Sturmark är Nu ändå större. Men som tur är inte större än Gud! Men faktiskt hack i häl. Men enbart Hack i. Tack!

Gud har avvärjt både Sturmark och Juholt. Konstigt vore det väl annars kan man tycka. Jag känner ändock en enorm lättnad till Gud. Juholt kan jag ju iofs acceptera att han nådde nästan ända fram till Gud men Sturmark……

Ångesten börjar sakta sjunka undan och jag har lärt mig min läxa. Jag får inte låta Sturmark och Juholt växa för stort och för mycket. De måste klippas i tid.

Gud är ju ändock livets centrum. Gud är ju vårt mitt. Gud är ju Min mittpunkt…….

Oj då Sturmark + 10 och Juholt + 9…….men Gud då? Aha ha va skönt +12!

……………………………ja just de ja…vad menar jag? (här skulle jag ju kunnat haft en frågetävling, men tyvärr litar jag inte på att Ni mina kära läsare är tillräckligt observanta….o där försvann kanske en del läsare 😉 *s*)

…….men jag menar självklart mitt Etikettmoln….NU lyser där GUD med framträdande lyskraft. Så ska det vara!  Trevlig helg!  🙂

 

 

Vågar vi verkligen låta våra gamla och sjuka åka Färdtjänst?

 

 Behandlingen av gamla och sjuka är ofta på tapeten med olika slags scenarier av mer eller mindre skräckkaraktär. Om jag går till mig själv så blir dock verkligheten inte riktigt påtaglig förrän den kommer närmare inpå en själv. Detta innebär inte att jag (ni?) inte bryr sig utan om att man, omedvetet, skjuter verkligheten ifrån sig och anser att ”just sådant där” händer inte mig eller de som står mig nära.

 

Under flera år har jag mer eller mindre medvetet ignorerat det jag fått höra från vänner och bekanta hur framförallt gamla människor i vår närhet bemöts. Jag har naturligtvis blivit fundersam över det man hör och ibland blivit heligt ilsken på hur människor ser på de äldre. De som de facto byggt upp vårt samhälle så att vi i dagsläget har ett relativt bra samhällssystem ifråga om ekonomiska och sociala system. Därmed inte sagt att det inte kan bli bättre, det kan det, det kan bli mycket bättre.

Frågor som jag ställer mig här är de som sammanfattar detta blogginlägg på slutet:

”Min fråga är om Vi som har äldre i vår närhet verkligen vågar nyttja Färdtjänsten till våra gamla? Är det verkligen säkert för dem? Vad händer nästa gång? Riskerar de inte att utsättas för psykiskt och fysiskt våld när de åker med Färdtjänsten? Hur kontrolleras de anställdas psykiska hälsa och lämplighet när de har med gamla och sjuka att göra? Varför får inte de äldre hjälp efter sådana här skeenden? Varför får de inte kompensation när det är Färdtjänsten som gör fel? Hur sker upphandlingen för Färdtjänsten? Tas det någon hänsyn till kompetensen hos de anställda och deras kunnighet i bemötande av äldre och sjuka?

 Detta är vad som hänt för att få upp mina ögonlock!

Ett av områdena som jag de senaste åren dock kommit närmare och närmare min egen ”sfär” är hjälpen till äldre i hemmen och även färdtjänsten.

Färdtjänsten är i grunden ett bra system som dock inte möjliggör för de ekonomiskt mest svaga att utnyttja till fullo. Det som jag dock har fått åsikter om från andra är kanske inte i första hand den ekonomiska situationen utan hur Färdtjänsten fungerar rent praktiskt och det bemötande som framförallt de äldre får. De äldre får ofta vänta mycket länge, de får inte kompensation hur som helst utan grunderna för kompensation är hårda regler. För den äldre som ska planera in möten etc är en stor tidsplanering totalt livsviktig eftersom Färdtjänsten ofta tar lång tid på sig men också för att om det blir något fel så att bilen inte kommer så kompenseras inte den äldre. Denne kan därför inte ta det snabbaste färdmedlet för att försöka komma i tid utan måste vänta på när Färdtjänsten har tid med en ny bil. Däremot kan Färdtjänsten innehålla betalningen till chauffören om något blir fel. Men om inte bilen kommer och den äldre missar sina möten finns ingen kompensation.

 

Det som jag dock tycker är det mest alarmerande är inställningarna till de äldre när de åker med Färdtjänsten. Nu måste jag självklart påpeka att de absolut flesta resorna säkerligen sker i gemytlighet med chaufförerna men inte jämt. Jag har under flera år hört att många äldre tycker att de bemöts som, rent ut sagt, ”skit”. De har inte bemötts med den värdighet som vi övriga betalande människor oftast bemöts med. Att jag mer och mer började observera det här var att min granne helt plötsligt figurerade i lokaltidningarna för ett år sedan för att hon, som är en dam på över 80 år, hade blivit bestulen på värdesaker av en Färdtjänstchaufför. Han fick iofs sitt straff så småningom men den känslomässiga skadan gick självklart inte bort.

Det här har gjort att jag mer reflekterat över vad människor i min omgivning faktiskt säger om Färdtjänsten och dess behandling av äldre. Det jag hör är att inte de äldre bemöts med respekt och hänsyn och framförallt gäller det kvinnor som, enligt de åsikter jag uppmärksammat, bemöts på ett många gånger nedlåtande sätt i jämförelse med äldre män. Kvinnorna är i underläge.  Många gånger får inte de äldre den hjälp de behöver när de ska in i bilarna och hjälp att ta sig från bilen osv. De bemöts med en synnerligen nonchalant syn. En del känner sig nästan undanskuffade, till besvär och ibland nästan rädda.

 

Det här kom mycket krasst i dagen för mig för ca en månad sedan då en nära anhörig till mig var utsatt. Hon är en dam på 86 år med diverse sjukdomar, hjärtoperationer, små hjärnblödningar och som en följd av detta stora balanssvårigheter. Hon har nu rullator och kryckor för att kunna ta sig fram.

Hon åker ofta Färdtjänst och tycker att det många ggr fungerar bra men det hörs också att hon blivit luttrad. Det är nu en svensk dam som suttit på ledande befattningar och är van att säga ifrån och även driva saker. När något går galet säger hon det, men ifråga om Färdtjänsten har hon dock oftast tagit röst när det blivit för mycket av rasistiskt tal. Dvs den vanligt förekommande smygrasismen som hon tack och lov har reagerat emot. Detta har inte jämt varit populärt men accepterats ändå.

Nu, den här dagen, hade hon tagit Färdtjänsten till ett möte med pensionärer och balansträning. När det var dags att åka hem gick hon ut på gatan med sina kryckor för att där vänta på Färdtjänsten som hon beställt långt i förväg. Hon fick sällskap av en av sjukgymnasterna som höll henne sällskap. De stod ett bra tag men ingen bil kom. Då säger helt plötsligt sjukgymnasten att det stod en Taxi 020 en bra bit bort så hon gick iväg för att kontrollera den bilen. Det var mycket riktigt Taxi 020 bilen som skulle hämta den gamla 86 åriga damen men bilen stod på helt fel adress. Sjukgymnasten lämnar damen och när bilen kommer fram öppnar hon dörren (dvs föraren kom inte ut och hjälpte henne) och det första hon får höra är : ” det är ditt fel, DET ÄR DITT FEL”. En mycket upprörd förare. Hon säger inget utan tar sig in i bilen och då rivstartar bilen och kör iväg. De åker ca 500 m och ungefär två kvarter när chauffören helt plötsligt tvärbromsar, går ur bilen och runt densamme och sliter upp dörren där den gamla damen sitter och skriker: ” GÅ UR BILEN, NU SKA DU UR BILEN!”.

Hon blir oerhört förvånad men också mycket rädd. Hon är inte säker på om han ska slita tag i henne och dra ut henne. Detta skulle självklart kunnat få oerhörda konsekvenser för en gammal människa med skör benstomme och dålig balans.

Hon vet inte hur hon ska göra och funderar en kort stund om hon ska gå ur och ställa sig på gatan utan skjuts hem. Men, som sagt, hon är en person som man inte sätter sig på hur som helst, utan hon säger helt frankt: ” Att det tänker jag inte göra, du ska köra mig hem, du får inte mig ur bilen”. Chauffören blir helt ställd och vet inte riktigt hur han ska göra men till slut kastar han igen dörren och går runt bilen och kör iväg med en rivstart.

När de till slut kommer till hennes hem så brukar Färdtjänsten åka upp ända fram till ytterdörren men nu svänger han runt på vändningsplanen varvid hon frågar varför han inte kör upp till porten. Han svarar nonchalant att det tänker han inte göra utan nu får hon gå ur. Hon stapplar ur bilen och får med kryckornas hjälp ta sig fram till porten.

När hon sedermera anmäler detta till Färdtjänstens kontor får hon ett beklagande till svar och de säger att chauffören inte ska få sina pengar. Hon däremot måste betala, ingen kompensation sker och ingen uppföljning hur hon mår sker heller.

Det här förstår säkert de flesta att det kunnat gå hemskt illa om chauffören  betett sig än brutalare! Nu blev det ”enbart” ärr i själen och en hemsk upprivenhet och rädsla hos damen.

 

Min fråga är om Vi som har äldre i vår närhet verkligen vågar nyttja Färdtjänsten till våra gamla? Är det verkligen säkert för dem? Vad händer nästa gång? Riskerar de inte att utsättas för psykiskt och fysiskt våld när de åker med Färdtjänsten? Hur kontrolleras de anställdas psykiska hälsa och lämplighet när de har med gamla och sjuka att göra? Varför får inte de äldre hjälp efter sådana här skeenden? Varför får de inte kompensation när det är Färdtjänsten som gör fel? Hur sker upphandlingen för Färdtjänsten? Tas det någon hänsyn till kompetensen hos de anställda och deras kunnighet i bemötande av äldre och sjuka?

Midnattsmässopredikan den 7 april 2012

 

 

Det dånar, det smäller, det brakar. Jorden rister, skälver, går sönder. Himlen rullar och lyses upp av den stora blixten och mörkret ger vika för gryningen, för ljuset, för en ny dag, för livet.

 

När jorden senast skalv brast förhänget i templet, något förskräckligt skedde, livet försvann och Jesus gav upp andan.

Nu sker samma slags jordskalv och vi vet att något mycket viktigt sker.

Guds stora ängel kommer med ett fantastiskt budskap. Ängeln som i nya testamentet alltid är Guds alldeles speciella sändebud kommer med budskapet till två kvinnor.

Budskapet är att ett nytt slags liv har fötts, Jesus är uppstånden från döden, det är uppståndelsens liv! Det liv som vi alla får del av och påminns om genom dopet.

Guds speciella sändebud ängeln ger också ett Guds uppdrag till kvinnorna vid Jesu grav: Att sprida och visa på att Jesus lever.

 

Att en Guds ängel visar sig är kanske inget vi höjer ögonbrynen för i olika berättelser. Vi vet ju att väldigt ofta när något viktigt, något avgörande, sker i skapelsen så finns där änglar som sändebud, som budbärare, som hjälpare.

Budskapet nu går till kvinnorna Maria av Magdala och ”den andra Maria”, vilken troligen är den som är mor till Jakob och Josef.

Det största budskapet genom tiderna går till två helt vanliga kvinnor, varav en är en mor.

 

Vi behöver inte generalisera alltför mycket men vi kan ändå påstå att kvinnor på den här tiden inte hade samma slags roller, samma ställning, som de flesta kvinnor i väst idag har. Naturligtvis fanns det jämbördiga, betydelsefulla, inflytelserika och även välbärgade kvinnor vid tiden för Jesu levnad, men de hörde till undantagen.

Nej! Kvinnorna var ofta i periferin och underställda mannen. Det var i mångt och mycket ett könsreglerat och patriarkaliskt samhälle. Kvinnans uppgift var att ta hand om familjen och hon hade inte utåtriktade, offentliga, sociala roller.

Men Guds speciella sändebud ger ändå uppdraget att sprida kunskapen om Jesu uppståndelse till ett par vanliga kvinnor.

 

Nu är det ändå inte helt unikt av Gud att just ge kvinnor framträdande betydande roller.

Vi kommer alla ihåg Jesu födelse. När Herrens ängel Gabriel kommer till Maria med budskapet att hon ska bli havande, att hon ska ge nytt liv. Ängeln ingjuter mod och kraft i Maria för hennes uppdrag att föda och ge liv åt Guds son.

Vi har även genom historien sett många andra exempel på hur just kvinnor får besök av änglar för att ge dem betydande uppdrag.

 

Vi kan här se att Gud aktivt ger kvinnor mycket stora och viktiga roller, framförallt när det handlar om att gestalta det viktigaste som finns. Livet, ljuset. Det är inte roller och uppdrag som anförtros Kungar, kejsare eller ens Jesus bästa vänner lärjungarna, utan när det handlar om det viktigaste som sker i skapelsen, att skapa och ge liv har uppgiften gått till kvinnan.

 

Gud är den som står bakom allt liv men Gud tar hjälp och samspelar med kvinnan för att genomföra  intentionen för hela skapelsen.

Vi kan se det när den första kvinnan Eva föder sin första son och hon säger : Jag har gett Liv med Herrens hjälp!

Vi kan se det när Maria blir medveten om sitt uppdrag att ge liv och hon säger till ängeln Gabriel: Jag är Guds tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.

 

Vi kan se att kvinnan är medveten om sin viktiga roll och sitt samspel med Gud och de mycket viktiga uppdrag som Gud ofta ger just henne.

 

När de båda Mariorna nu står vid Jesu grav blir de anförtrodda  det viktiga uppdraget att tala om för alla andra att inte gravens mörker kunde hålla Jesus kvar.

De blir anförtrodda att föra vidare budskapet att inte ens döden kunde besegra Jesus.

De blir anförtrodda att föra vidare budskapet att säga att stenen, tyngden,  som hindrar livet är bort rullad.

 

 

 

Jesus är uppstånden, mörkret är bortträngt, döden är besegrad och Jesus har visat kvinnorna och oss alla, det eviga livet.

 

Gud har ännu en gång visat på kvinnornas särskilda betydande roll i samband med liv. Nu, var uppdraget att förmedla uppståndelsens liv.

Kvinnorna Maria av Magdala och ”den andra Maria” förmedlade det viktigaste budskapet om livet:

Jesus Kristus är NU uppstånden!

 

Amen.

 

 

 

 

Diskrepans i uttrycksförmåga brukar jag….

….inte ofta bemöda mig med att ta upp, men jag gör idag ett undantag.

Som kommentar till ett föregående inlägg här på min blogg uppmanade ”Tema fattigdoms” krönikör Peter PC Carlsson mig att skriva på deras Fb sida istället och dessutom skulle han se till och ordna en kommentatorsfunktion på deras egen sajt.

Jag följde därmed hans råd och skrev en kort not om vad jag tyckte om hans krönika och dessutom länkade jag till min blogg. I en blogg tar jag och många andra ofta upp det som man har åsikter om. Bra eller dåligt. Det innebär inte alltid att man jämt ”måste” skriva på alla sajter som man läser diverse olika saker på. Här uppfattade jag det dock som så att Carlsson ville ha lite åsikter och respons på vad han skrivit just på Fb sidan. Därför gick jag honom då också till viljes. Det är därmed enbart Hans egen vilja som gjort att jag skrivit på Fb sidan!

Detta är noten jag skrev på Fb sidan:

”Att vi alla måste göra något åt fattigdomen står för mig helt klart. Vårt nuvarande tredjedelssamhälle är fruktansvärt osolidariskt. Krönikan som finns under ”temafattigdom” är dock oerhört onyanserad. Att ta en utgångspunkt i en MYCKET li…ten religiös konfession och därmed göra denna till måttstock för hela kristenheten är anmärkningsvärt och direkt provocerande mot kristenheten som sådan. I krönikan framhävs raljanta påståenden som saknar helt grund och det görs dessutom mycket onyanserade och implicita kopplingar mellan religiösa (vilken konfession de än tillhör) skolor och jmf med vilka som skulle deltaga i skolor drivna av nazistiska organisationer. Det här är ett mycket allvarligt påhopp på många av de organisationer som har samarbete med SENSUS. Anmärkningsvärt att en sådan krönika kan få förekomma på en av SENSUS administrerad sajt!”

Att få respons, kritik och även ibland mycket negativa kritiska åsikter om det man skriver i olika sammanhang hör till. Ofta får man också rätt onyanserade kommentarer utan relevans där känslorna utan analys drar iväg med kommentatorn. Detta tillhör diskussionen på nätet. Det är inte bra men man vänjer sig annars rätt fort 🙂 *suck*

Svaret från Peter PC Carlsson infördes i dag i punktform med kommentaren om att Jag visat ilska 🙂 och att mitt blogginlägg är svavelosande ;).

(rätt kul egentligen*s*)

Blogginlägget och mitt inlägg på Fb ”stoppafattigdomen” finns redogjort för. Det är upp till var och en att ha en åsikt om det är svavelosande och skrivet i ilska eller ett antal påpekanden om det som de facto står i krönikan och kunskapsdiskrepansen som tydligt står att finna där gentemot grunden ifråga om religiösa friskolor. Dessa har vi lagar, förordningar och kontrollmyndigheter som reglerinstrument för.

Att jag nu då ändock skriver om ämnet igen är att studieförbundet SENSUS står bakom organisationen Tema Fattigdom. Många religiösa organisationer använder sig av SENSUS. Frågan som därmed uppstår är om en krönika skrivet på ett sätt som de facto drar många religiösa (kristna) organisationer över en kam är förenligt med dess syfte. Tema Fattigdom har som syfte att arbeta emot inte bara ekonomisk fattigdom utan även social utsatthet/ utestänging. ”Tema fattigdom finns för att jobba för en delaktighet och tillhörighet i samhället.”

Kan man anse att krönikan av Peter PC Carlsson gynnar detta syfte?

Jag anser inte det.

Jag tar det därför igen eftersom Peter tydligen inte  har sett vad han har skrivit.

Peter börjar sin krönika med att påstå implicit i första stycket att inte religiösa skolor följer skollagen. Observera det uttrycksfulla utropet ”Jo tjena”.

Han anser sedan att själva idéen med en religiös friskola är att: ”en religiös skola är naturligtvis att man särskilt vill lyfta fram sin oöverträffliga idé på livets uppkomst och den herre, för det är alltid en herre, som styr och har skapat världen”. På Fb skriver han:”Själva idén för en religiös skola är naturligtvis att särskilt lyfta sin tro. Annars är ju själva grunden borta till varför man skall driva skolan själv”

Hur vet nu då Peter något sådant? Det finns många anledningar till att driva religiösa friskolor. Detta framkommer när man granskar ansökningar till att få starta skolor. Dessutom om man har observerat vad företrädare och även föräldrar (icke religiösa) till barn som går på dessa skolor brukar ange. Några argument brukar vara: Det förekommer minimalt med mobbning, ingen utslagning, ordning och reda, de som går där är studiemotiverade, det finns ett stort engagemang från föräldrarna, lärarna är betydligt mer engagerade etc.

Jag hoppar över den teologiska aspekten här eftersom Peter har tillstått att det finns ett kunskapsglapp där.

Peter fortsätter vidare med: ”Tanken på att det finns religiösa friskolor som skall tillhandahålla en neutral syn på andra religioner eller andra grenar av kristendomen är naturligtvis befängd”

Det här är ett anmärkningsvärt påstående. Han menar här att skollagen som stadgar vad barn i Sverige ska lära sig inte är tillämplig just på religiösa skolor och /eller att den inte följs. Därmed måste jag tyda honom som så att han inte anser att de tillsynsmyndigheter som finns inte sköter sitt jobb. Det kan man naturligtvis tycka. Men i Peters position kanske man ändå måste kunna visa på lite relevans. Här bör man dessutom observera att just den konfessionella biten i de flesta friskolor finns reglerade utanför den obligatoriska skoltiden. Det inverkar definitivt inte på det av lagen stadgat ifråga om kunskaper.

Huruvida Plymouthbröderna ska betraktas som en sekt kan och bör man naturligtvis diskutera. Det är dock en annan fråga. Möjligtvis har Peter grundläggande kunskaper om vad som det innebär att betecknas som en sekt och därmed gjort en ingående granskning om de är en sekt. (om Peter inte har de kunskaperna ska jag gladeligen visa honom på vilka kriterier som brukar behövas för att anses som en religiös sekt)

Peter skriver också : ”Barn till dessa sektmedlemmar, eller för den delen barn till en helt vanlig religiös mamma eller pappa,(mitt förtydligande) borde verkligen kunna få en plats där de möter världen utanför de religiösa väggarna. Dessa barn i dessa friskolor fråntas sina möjligheter att möte världen och andra barn utanför de religiösa staket som de välmenande föräldrarna omgärdat dem med. ”

Här vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Observera nu också att Peter i sitt svar på Fb säger att han inte vänder sig emot religiösa organisationer eller religiösa människor. Är inte religiösa organisationer, religiösa skolor uppbyggda av till största delen religiösa människor? Religiösa människor som dessutom är föräldrar.

 Har Peters skrivning här någon relevans för ett ideologiskt resonemang om friskolornas vara eller inte vara?

Just här är mitt påpekande om antalet religiösa i världen och i Sverige relevant. Dvs det finns en stor majoritet i världen som inte har Peters sekulärateistiska utgångslinje utan ser just sin religion som grunden i sitt liv och därmed är det  självklart också att ha skolor som motsvarar det man vill uppnå för sina barn. Genom att påpeka hur stora religionerna är i världen så visar jag på att de flesta barn som är religiösa umgås med alla slags människor. Det är en praktisk omöjlighet att större delen av jordens befolkning eller för den delen större delen av Sveriges befolkning skulle vara isolerade bakom staket.

Peter tar för givet att Hans syn på religion är den rådande för alla människor?

Även senare i stycke fem brister Peters teologiska kunskaper när han drar alla religiösa över en kam och påstår att skolbarnen blir drillade över hur skaparen gjorde och hur ond världen är. (obs Jag pratar här inte om Plymouthbröderna) Har detta med ett ideologiskt ställningstagande om vilka sorts friskolor vi ska ha?

Som jag påpekade i mitt förra blogginlägg i den här frågan så avslutar Peter med relevanta frågeställningar. Men de är inte rena frågeställningar utan utgår från konstateranden.

Jag avböjer att kommentera Peters ”syn på min blogg artikel” som han skriver i punktform på Fb. För en initierad läsare talar den nog bättre stående för sig själv än om jag ska kommentera det som han skriver 🙂

Återigen vill jag dock påpeka att den fattigdom som sprider sig i Sverige är viktigt att uppmärksamma. Här tror jag nog att Peter och Jag är överens. Utanförskapet är ett reellt problem i dagens samhälle men, och detta är viktigt, utanförskapet kan se olika ut utifrån vilken position man ser på det.

Jag vill dock avsluta med att jag anser att Peter i sin krönika och sitt inlägg på Fb visar på en syn som inte verkar för att ”jobba för en delaktighet och tillhörighet i samhället.”. Att göra generaliseringar utifrån sin bristande kunskapssyn angående religioner och ställa generaliserande diagnoser angående stora delar av de religiösa organisationerna, den religiösa människan och den religiösa skolan är inte ett sätt att verka för en delaktighet. Tillhörigheten i samhället finns redan för de flesta religiösa människor och de religiösa barnen. Dock spär den här sortens krönikor på det utanförskap som många barn börjar känna för att deras person och att deras tro inte respekteras från ateistiska tendenser i vårt samhälle. Jag har hört många ungdomar (och även vuxna) som känner sig ut tittade, utestängda, mobbade för att de råkar gå ut med att de har en tro.

Jag anser att det finns en tendens i samhället som inte har förmågan att vilja se vad religionen innebär och inte heller vill tilldela sig kunskapen om religiösa värderingar och hur stora delar av de religiösa organisationerna ser på samhället inklusive utbildning.

Peters krönika är ett exempel på den icke förståelse som finns mot religiösa uttryck, religiösa människor och även religiösa skolor.

Om Peter vill föra en ideologisk debatt om vi överhuvudtaget ska ha ideologiska, religiösa eller andra slags friskolor i Sverige är då organisationen ”Tema fattigdom” rätta forumet? Är det i linje med organisationens målsättning?

Återigen! Vad har Peters krönika i den av SENSUS organiserande organisationen ”Tema fattigdom” med det som organisationen ska stå för? Tar han upp fattigdomen? Tar han på ett relevant sätt upp ett utanförskap? Är det ett utanförskap om den största delen av befolkningen tillhör en ”grupp” och därmed vill ha skolor som lever upp till denna ”grupps” inställningar? Eller är det ett utanförskap om en del av samhället inte ”ser” den religiösa människan och dennes behov? (även fast denne i antal är den största gruppen)

”Tema fattigdom” beskriver vilka de ska vända sig till :

”Vi ser tre viktiga målgrupper för vårt arbete här:

  • Brukare, dvs de som drabbas av fattigdom och social utestängning.
  • Personer som arbetar med sociala frågor såväl inom det offentliga som i frivilligorganisationer.
  • Beslutsfattare.”

Har Peters krönika verkligen syftet inställt på dessa målgrupper ifråga om fattigdom eller utslagning/utestängning?

 Eller har Peter utgångspunkten i ett ideologiskt/ Politiskt resonemang angående vissa skolors vara eller icke vara vilket då inte har att göra med målsättningen att göra eller de målgrupper som ”Tema Fattigdom”  vill nå ?

Står SENSUS för en speciell ideologi/ politik?

GLÖM DOCK INTE DET ÖVER ALLT ÖVERSKUGGANDE: Vi har reell fattigdom i Sverige som Vi måste göra något åt! NU!

Predikan från Palmsöndagen 2012.

(Följande är utkastet till predikan. Det blir aldrig som det står på pränt)  *s* Evangeliettexten är Matt 21: 1-11

 

I sommar, i augusti, kommer Olympiska spelen att gå av stapeln i städernas stad London. Förberedelserna är nog klara nu och hela England, ja hela världen, väntar på en stor fest, ett hejdundrande firande.

Vi kommer alla att få se en massa fantastiska idrottsmän och kvinnor åstadkomma enorma prestationer. Publiken kommer att skrika, heja och hylla alla fina atleter och deras enorma resultat.

 

Men! En del idrottsmän och deras resultat kommer att ses som misslyckanden. Ingen kommer att hylla dem. Kanske de tom kommer att hånas, förkastas.

 

OS och idrottare är ett bra exempel på firandet av oftast rätt vanliga människor. Utövarna är inte kungar, kejsare eller presidenter utan allt som oftast kommer de från helt vanliga miljöer. En del av dem kommer tom från rent fattiga och svåra omständigheter.

 

Ett bra svenskt exempel på  en idrottare från helt ett helt vanligt förhållande och som har varit aktuellt den senaste tiden är Anja Persson vilken avslutade sin skidsäsong och sin karriär för ett par veckor sedan.

Anja! En av svensk idrotts största genom alla tider och som har vunnit det mesta som överhuvudtaget går att vinna har också haft svåra motgångar med skador och misslyckanden. Hon har ibland fått ta emot mycket stryk från de som inte trott på henne och sagt att hon är slut. Anja har dock gång på gång visat på att kunnat komma tillbaka till eliten, övervunnit skador och misslyckanden och vunnit ännu fler segrar.

 

Det här är exempel På från början en rätt vanlig människa som det gått bra för och som hyllats men där det sedan i perioder gått utför  och allt bytts ut mot misslyckanden och förnedring för att sedan visa på att det kommer att gå bra igen.

I Evangelitexten som jag läste hörde vi om Jesus som kom ridande in i Jerusalem på en åsna.  Han hyllas, firas, pratas om. Folket lägger ut kvistar för honom och han står för ett ögonblick i centrum.

Samtidigt visar Jesus på sin mänsklighet. Han kommer som en vanlig människa i vanliga kläder och sitter upp på ett vanligt lastdjur, en åsna. Han visar på att han är en vanlig människa. En vanlig människa som vilken som helst och som inte behöver en stridshäst för att färdas in i Jerusalem.

Men vi vet också att han redan förut visat på sin säregna kapacitet och att folket naturligtvis hört talas om honom.

 

VI, som är här, vet ju också vad som sedan händer de närmaste dagarna med Jesus. Hyllningarna övergår i spott och spe.

(Och)Ni som nu inte vet vad som händer med Jesus de närmaste dagarna har en spännande vecka framför Er här i kyrkan för att få reda på vad som händer under påsken.

 

Precis som med idrottarna ser vi här hur dubbelt det kan vara. Att ena sekunden vara firad, hyllad för att i nästa ögonblick vara nedgjord, hånad bespottad.

 

Det finns även en annan dubbelhet i Jesus agerande. Samtidigt som vi nuförtiden oftast ser åsnan som han kommer ridande in i Jerusalem på som ett vanligt lastdjur för vanliga människor och så som Jesus också oftast såg sig själv, så var det i den gammaltestamentliga historien faktiskt en bild för att det var en Kung som kom.  Kungar föredrog en Åsna för de var lugnare, snällare och mer lätthanterliga än en krigshäst. Människorna som la ner kvistar och sina mantlar på marken framför Jesus när han kom på Åsnan gjorde just det de trodde var riktigt. Här kom en kung. Här kom någon som måste firas.

Det här är Jesus mycket medveten om.

Samtidigt som han visar på att han är en människa så skapar han ändå en bild hos folket som står utmed gatan att här kommer faktiskt en Kung! En kung som bör firas.

Det här är bilder av dubbelheter i livet som jag tycker även finns nu. Här hos oss.

 

Vi har nu haft en period av fasta där en del försakar något i livet och andra tar perioden som en tid av eftertanke. Det här är för många en tuff period och den ska påminna om hur tufft det ibland kan vara i livet .

Genom Palmsöndagen går vi in i stilla veckan vilket leder till eftertanke över vad som händer inför och iom  Påsken.

Jag ser därför att just de här dubbelheterna som finns i Evangelietexten genom hyllandet, firandet kontra besvikelser, den vanliga människan kontra en kung, som extra viktiga att tänka till om just eftersom vi har färdats i en period av tankar, andlig rening, försakelser.

 

Hur ser det ut i våra liv? Är inte våra liv som idrottarnas eller Jesus liv fylld av dubbelheter?

Ibland har vi säkerligen gjort bra saker och hyllats, för att en tid därefter kanske hånas för något.  Vi kanske tom är rädda för bakslaget som vi ju vet/ tror kommer att komma. Vi låter oss inte hylla oss själv eller om vi hyllas av andra så försöker vi tona ner det hela. Vi går i dubbelhetens rädsla!

När vi gjort något bra och firas så vågar VI inte vara glada. Vi bekymrar oss för morgondagen. Morgondagens bakslag.

 

Bilden som Jesus förmedlar till oss är en helt annan. Han VET sitt öde. Han är medveten om vad som ska hända med honom under påsken. Även fast Han vet att han ska plågas och kanske dö så låter han inte dölja glädjen, dölja lyckan hos honom själv och hos alla de som samlats runt honom. Han låter inte bekymren förmörka livet i förtid.

Han lever i dagen! Han lever i nuet!

Det är likadant för de flesta idrottsmän. De är medvetna om bakslagen men kan hantera det och glädjas när det går bra. Hela deras idrottskarriär och livsstil går ut på att försöka finna den där glädjen. Den där segern.

Samma seger som Jesus VET att han kommer att kunna fira.

 

Jesus visar genom att sitta upp på en Åsna och låta sig hyllas på sin färd in i den finaste av städer att det  inte bara är tillåtet att låta sig hyllas utan han visar också på ett budskap till oss nu!

Var inte rädd!

Du står i en kärleksrelation till Gud.

Du är skapat till människa och att finna glädjen över sitt liv och andras är grunden i Guds bud om kärleken.

Du är värd att hyllas för Du är människa och Du gör ditt bästa efter din förmåga. Som människa har du dessutom fått förmågan, ja tom uppgiften att hylla din nästa. Du vet ju att din nästa försöker göra precis som Du. Sitt bästa!

Livet består för idrottsmannen, för Jesus, för dig och mig av lyckliga tillfällen men också av hemskheter. Att uppleva allt detta är att vara människa.

Idrottsmannen gör just det som Jesus försöker visa oss alla. Att vi bara kan göra vårt bästa. Här och Nu!

 

Gud älskar dig för den du är. Precis som du är!

Du ÄR omåttligt älskad ! Enbart för att Du är den Du är.

Var inte rädd för att firas och hyllas. Se på idrottsmannen, se på Jesus! Det är ingen förbjuden väg att hyllas och att hylla. Jesus har redan ridit den vägen för Dig på sin väg till Jerusalem!

Han har visat vägen för Dig!

Du Är omfamnad!

Du behöver inte Vara rädd!

 

Amen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Undrar hur Sensus och ”Tema Fattigdom” nu resonerade?

Tema fattigdom är en sajt som ska stödja olika projekt mot fattigdom och social utestängning enligt nedanstående deklaration:

Sajten drivs med stöd av Europeiska Socialfonden av Sensus studieförbund. Sedan ”Det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning” 2010, har Sensus, ABF och EAPN (European anti powerty network) samverkat med olika projekt kring fattigdomsbekämpning. Via sajten önskar vi bidra till kunskap, debatt och diskussion om den inhemska fattigdomen”

 

Först måste klargöras att Jag anser att bekämpning av fattigdom är bra. Vi har en situation i Sverige där fattigdomen och utanförskap blir värre och värre. Detta måste alla goda krafter samlas för att motverka.

Men! På ”Tema Fattigdom” så skrivs det också krönikor av en (”troligen”?)  journalist som heter Peter PC Carlsson.

Den 3 april skrev denne en krönika med rubriken ”Religiösa skolor isolerar barn!” Huvuddelen av krönikan tar upp Plymoth skolan som varit på tapeten nu igen. Att man tar upp denna skola som varit under granskning av skolverket är helt i sin rätt. Att man dessutom kan sätta frågetecken för en del andra konfessioners skolor är också helt okey. Skolor och olika samfund ska naturligtvis granskas.

Är detta en granskning? Nej, definitivt inte. Hela krönikan gör rent horribla jämförelser och drar den religiösa människan och alla religiösa, kristna, samfund över en kant.

Carlsson börjar hela krönikan med en raljant och total sågning av religion överhuvudtaget.

 ”Då och då återkommer diskussionen om huruvida den ena eller den andra konfessionella, eller religiösa som vi säger på svenska, friskolan håller sig inom ramen för skollagen. Jo tjena! Själva idén med en religiös skola är naturligtvis att man särskilt vill lyfta fram sin oöverträffliga idé på livets uppkomst och den herre, för det är alltid en herre, som styr och har skapat världen.”

Carlssons oerhört bristande Teologiskla kunkaper visas redan i detta första stycke. Att dessutom huvuddelen av Jordens befolkning bekänner sig till en religion av något slag har tydligen gått Carlsson helt förbi. Att över 70% av svenska folket också är medlemmar i religiösa organisationer verkar också obekant för denne ”journalist”. Att man i religiösa skolor, konfessioner, kyrkor etc är mycket medvetna om ”Världen” och att man självklart måste ha all relevant kunskap om det som man faktiskt är en del av verkar inte Carlsson förstå.

Han fortsätter med ”Tanken på att det finns religiösa friskolor som skall tillhandahålla en neutral syn på andra religioner eller andra grenar av kristendomen är naturligtvis befängd.”

Detta är motbevisat i flera fall och det är just skolverket som har till uppgift att kontrollera att skollagen följs. Dvs tvärtemot vad Carlsson tror att det fungerar. De flesta religiösa samfunden i en sekulär stat agerar självklart utifrån den gällande samhällsordningen. Självklart vill även de flesta samfund att dess medlemmar och elever ska få en så stor utbildningspotential som möjligt eftersom de ju kommer att verka bland alla slags människor. Skollagen är en del av detta regelverk som stipulerar vad för kunskaper som bör erhållas och hur dessa ska erhållas. Anser man inte att de verk och lagar som är gällande i en sekulär stat fungerar så är man ute på lite hal is. Alternativet är naturligtvis att man agerar rent politiskt för att uppnå det som man själv står för.

I Sverige har vi rätt till friskolor. Jag kan själv sätta frågetecken för om det är speciellt bra att man får driva vissa skolor med vissa religiösa, ideologiska och andra märkliga inriktningar. Men jag kan enbart konstatera att det är den faktiska verkligheten just nu. Dessutom finns det en övertygande majoritet i sveriges riksdag för hur det ser ut i dagsläget.

Jag lämnar Carlssons befängda reflexion om Nazismen och skolor därhän eftersom jmf nazistiska skolor med religiösa skolor torde vara rätt befängd. Där surnar han ner i ett mörkt hål.

Han avslutar med diverse frågeställningar ” Frågan är snarare hur lämpligt är det med religiösa friskolor? Hur kan vi försvara dessa skolor. Är det inte att medvetet skicka dessa barn till ett utanförskap? Varför ska vi gå med på det?

Var för sig är detta berättigade frågor men insmuget i frågorna ligger en i princip konstaterande av Carlsson att de som går i religiösa friskolor, vilka dessa än har som huvudmän, är automatiskt i ett utanförskap.

 

De flesta som har den minsta aning om hur de flesta större kristna samfunden, inkluderat Svenska Kyrkan, agerar i samhället skulle absolut inte komma på tanken att de agerar för ett utanförskap eller för den delen för fattigdom.  Snarare är det, enligt de undersökningar som gjorts angående vad svenska folket tycker om bl a Svenska Kyrkan, att det just är inom fattigdomsbekämpning och utanförskapsbekämpning som de har det högsta förtroendet.

Carlssons utsvävningar och till stor del ateistiska hållning är märkligt med tanke på vilka som står bakom ”Tema Fattigdom” dvs som huvudman Sensus. Vill inte Sensus ha med de religiösa organisationerna i sin mycket behjärtansvärda bekämpning av fattigdomen? Vill Sensus distansera sig från religiösa organisationer?
Är krönikören Peter PC Carlsson, Sensus Projektledare under Temaåret, det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning åsikter det som Sensus står för?

 

Kan Sensus ledning svara på detta?