Margaret Thatcher har avlidit

Jag tycker alltid det är sorgesamt att människor avlider. Vilken det än är och vid vilken ålder det än är. Det är känslosamt för många närstående och ledsamt för många som har relation till personen.

I det sammanhanget att en känd person dör så finns det många som inte ser på denne med blida ögon. Säkerligen med all rätt, från deras perspektiv sett. Men därifrån och att till att häckla en död människa borde steget vara långt. På twitter och FB kan man läsa den ena efter den andra omänskliga kommentaren över Thatcher. Det är synd. Det är skrämmande.

Däremot får man dock inte glömma bort vad den döda har gjort, både gott och ont. Men! Det måste kunna framföras med hyfs. Den döde kan inte förklara och försvara sig och de sörjande ska inte få höra glåpord över en död när och kär.

Thatcher var mycket kontroversiell och hennes gärning att krossa fackföreningar och minska inflytandet från vanliga människor har naturligtvis satt sina spår. Hennes nyliberalism har satt sina spår fram i våra dagar och även svenska politiker hyllar inte bara henne som person utan även hennes politik. Det är skrämmande!

 Hennes mindre bra framtoning får inte glömmas och bör påtalas men gör det med respekt över den döde och de efterlevande.

 

Här lyfter Jonas Gardell fram en del saker om Thatcher utan att för den skull vara nonchalant hänsynslös:

http://m.expressen.se/kultur/gardell-margaret-thatcher-ingen-hjalte/

Döden finns även invid blomster och stänglar!

Ett sista blogg inlägg innan midsommar borde naturligtvis handla om blomster, glädje, sol, natur, dryck, mat och fest.

Men det är svårt att skriva om de naturliga midsommaringredienserna  när döden knackar på. När hela midsommar helgen börjar med att man vaknar av ambulanser och polis som säger att en granne och vän har hittats död. Det kanske mest naturliga i livet är ändock påfallande ofta helt oförutsätt.

”Engång skall du vara en av dem

 som levat för längesen.

 Jorden skall minnas dig

 så som den minns gräset

 och skogarna,

 det multnande lövet.

 Så som myllan minns vindarna.

 Din frid skall vara oändlig

 så som havet.

//Pär Lagerkvist

 

Nu är det midsommar och som tur är har jag köpt metmask. Det blir en lugn helg i fiskandets kontemplativa stämning i den härliga svenska naturen.

Ta vara på Er alla, och tänk framförallt på din nästa!

 Må Ni alla vila ut i Guds kärleksfulla omvårdnad.

Rösten är död!

En del skulle kanske påstå att Whitneys död var väntad. Pga alla droger och all alkohol.Men kan en död verkligen vara väntad?

En snar anhörig, en vän, en bekant eller som i det här fallet en person som man tycker sig stå i relation till, snara död är alltid oväntad. Det är som att även fast man kan se att personen är sjuk, gammal eller som i Whitney fall hela tiden lever på gränsen så slår man ifrån sig tanken på just döden innan den slår till. Då är den alltid oväntad. Fast egentligen borde döden vara den mest väntade händelsen, en händelse som vi alla kommer att få uppleva.

 

Jag är inte speciellt musikaliskt lagd, lyssnar inte direkt på någon musik utan är mer den där så kallade allätaren. Ändå har just Whitney fastnat inom mig. Möjligtvis kanske Bowie och ett fåtal andra kan få mitt innersta att reagera men oftast är det nog någon speciell låt som drar känslorna till sig inom mig. Med Whitney var det ingen särskild låt utan just den där mystika dragningskraften som fick kroppen och det innersta att reagera när hennes super fantastiska stämma rörde upp inom mig. Ett särskilt intryck gjorde hon också i filmen Bodyguard och då inte genom skådespelarprestationen utan genom att just bara vara hon, snygg, charmig och förlänad med en i många stycken, åtminstone för mig, nyskapande och nytolkande röst.En röst som just i den filmen gjorde filmen sevärd och minnesrik.

 

Hennes död rör upp i sinnet hos mig som ändock, tyvärr, har sett rätt mycket ”plötslig” död omkring en genom livet.

 

Samtidigt sätter hennes alltför tidiga död tankarna igång hur en människa som har en sådan gudabenådad röst, en person som tjänar fantastiska summor pengar, som ser ruskigt bra ut och har många gåvor och hela livets framtid upprullad framför sina fötter kan råka så illa ut. Alkohol och droger, kan man konstatera, kan få den mest lyckligt lottade personen att sakta, sakta ta död på sig själv.

Vad är det egentligen för ett samhälle vi lever i där även framgångsrika och betydelsefulla människor inte har förmågan, kraften eller kan få den hjälp den behöver för att få bukt med drogernas kraft? Vad är det för kraft som egentligen innebor i alla slags droger? Finns det någon kraftkälla som kan mäta sig med denna superdestruktiva kraftavgrund? Om det nu finns en sådan källa, hur kan man få de flesta att få tillgång till den källan? Att få en kraft för att bryta med destruktivitetens avgrund?