Begrepp, ord kan det ibland finnas en vilja att ändra betydelse av för personliga syften.

Ibland uppstår situationer där vissa personer anser att just deras definition av begrepp och ord är det allenarådande. I sådana fall kan det vara bra att mycket tydligt definiera i vad mån definitionen är den gängse eller om man utvecklar sin egen definition. Många ggr krånglar debatter också till sig just genom att olika begrepp har olika betydelser och olika funktion i olika sammanhang.

Man bör dock betänka att, om man har definitioner som går utanför de gängse ramarna, att man alltid måste vara oerhört tydlig med vad man menar. Ett annat alternativ är naturligtvis att anamma uttryck som kanske är mer vanliga. Framförallt i de sammanhang där man då diskuterar.

 

Ibland uppstår också hos oss människor att den egna självbilden kanske inte riktigt korresponderar med hur andra ser på en. Det kan bestå av olika slags missförstånd men det kan också bestå i att man själv inte riktigt förstår hur det man säger uppfattas. (Kanske pga språkförbistringar, olika slags kulturer olika slags erfarenheter eller utbildning etc.) Det kan till exempel vara att man uppfattar det någon säger som en förvanskning, som en lögn, medan den uppfattningen som framförts kanske är en mycket vanlig uppfattning hos andra. Att på ett eller annat sätt försöka sig på att få andra människor att tänka likadant som en själv eller att framhärda i en uppfattning om ”att så här säger jag, och så här menar jag, så här ska du tänka” medan det man säger uppfattas på ett helt annat sätt hos andra är tämligen meningslöst.

Ett bättre alternativ torde vara att reflektera över det man säger och kanske tom fundera över om man ska ompröva sitt språkbruk så att det man säger blir betydligt klarare. Om man nu strävar efter klarhet vill säga?

 

När man som åskådare ibland läser olika debatter slås åtminstone jag över med vilken hätskhet debatter fortlöper. Det verkar finnas en slags automatisk dramaturgi som accelererar tills debattdeltagarna inte verkar veta vad som debatteras och det går därför ofta över i person”omdömen”.Även raljanta nedlåtande omdömen verkar vara ett knep som tas till när hätskheten tar över förnuftet, kunskapen eller förståndet.

Om man borttager de sk ”trollkommentarer” som förekommer på diverse diskussionssajter, där det tydligen gäller att skrika högst och med det mest frustrerande tillmälet mot den andre, så tycker jag att person- omdömena har blivit förvånansvärt obehagliga hos professionella tyckare och en del tyckare med olika slags mediautbildning i grunden. Jag vill påstå att det nuförtiden har gått så långt som att ”vanliga” relativt sansade kunniga människor inom olika områden drar sig för att framställa sin åsikt, sin kunskap, av rädsla för att de ”professionella” kastar sig över dem med tillmälen och osakliga påhopp långt från vad grundfrågorna egentligen handlar om. Ett demokratiskt oroande fenomen.

 

Alla som representerar en religion och vågar stå för detta kommer förr eller senare i en situation där det inte längre handlar om sakliga åsikter och debatt utan debattmotparter brukar slå till med diverse tillmälen. I mina ögon så är det en självklarhet att den som anser sig vara tvungen att utnyttja tillmälen av sådant slag redan har intellektuellt förlorat, men kanske vunnit i andras (egna gängets) ögon.

 

Senaste året har vi sett ett antal debatter framföras angående olika områden såsom religion, samhälle, existentiella gruppers berättigande och frihet, identiteter, filosofi, humanism, ateism, politik etc. Ofta sammanblandas och sammanvävs frågeställningarna så att begrepp och ords betydelser verkar mycket konstiga eftersom de kan ha olika betydelser inom olika områden.

 

Begrepp som ofta dyker upp i dylika sammanhang är ex ”samhälle”, ”stat”, ”sekulär(sekularisering)”, ”humanism”, ”ateism”, ”allmän”  mfl.

 

Vad menas egentligen med dessa ord? Går det att avgöra? Kan man utan vidare föra över ett begrepp/ord från ett område till ett annat utan reflexion?

 

Enligt min mening bör man vara försiktig. Det har, åtminstone i mina ögon, årets olika debatter tydliggjort.

 

För att belysa problematiken ger jag några exempel. Dessa är långtifrån heltäckande och kan självklart problematiseras.

 

Vad är ex begreppet samhälle för något? Är det en grupp inom en nationalstat? Är det alla grupperingar och enskilda representanter i en nationalstat? Är det en socialiserad grupp oberoende av nationalstat? Finns det olika samhällen i en nationalstat? Eller är samhälle liktydigt med staten? osv.

Kan vi kanske göra det lätt för oss och säga att det är en massa människor som lever någorlunda tillsammans och deltager i gemensamma och icke gemensamma aktiviteter. Ett slags sociologiskt system? Till dessa frågeställningar kan vi säkerligen lägga ett flertal till.

En vanlig betydelse, enligt mig, är att säga att samhället är någorlunda liktydigt med alla oss som befinner oss inom en geografiskt begränsad yta och där vi förekommer i olika organisationer, sammanslutningar, ideologiska och religiösa system och där vi på olika sätt ska samverka för att vi ska få det att fungera för oss alla (i den bästa av världar)

 

Andra skulle vilja beteckna samhället som ”det allmänna”. Enligt min mening helt missvisande eftersom ”det allmänna” i sig försvårar problematiken. Är allt i ett samhälle allmänt? Allmänt betecknar i många sammanhang det av staten reglerade (och oftast finansierade). Om man därmed använder beteckningen allmän såsom giltig för alla så är inte samhället så uppbyggt så att alla har giltig rätt/ skyldighet till allt.

 

Likaså skulle en definition av Stat kunna vara den för människorna i ett samhälle rådande ordningen ang  lagar och förordningar (rättsordningar) myndigheter, offentliga förvaltningar etc. Kanske i ett demokratiskt samhälle det som utgår från den av folkviljan konstituerande makten över vårt gemensamma?

 

Att ha en klar definition över en klar skillnad mellan stat och samhälle är svårt. Staten är alltid en del av ett samhälle. Dock är, enligt mig, alltid samhället större än staten.

 

Sekulär skulle kunna definieras som en neutral hållning till olika slags tros /existentiella frågor. En annan, mer vanlig, definition kan hänföras till att sträva efter att göra religionen till enbart en privatsak och att religionens uttrycksformer ska minska i betydelse/ ej få finnas i exempelvis ett samhälle. En tredje definition kan vara ett avståndstagande från alla slags religiösa förhållningssätt. Det finns fler definitioner.

 

Jag menar att man kan och i viss mån bör reflektera över alla dessa definitioner av begrepp och ord (mer eller mindre giltiga i olika sammanhang) om man deltager i debatter. Om man inte gör detta riskerar man, som vi har sett under året, att hamna i olika spår som omöjliggör ett vettigt resonemang. Av det följer därmed också för den observante att det är svårt att därmed peka på att ett förhållningssätt är sant och andras förhållningssätt/ tolkning är fel eller lögn. Det blir ju snudd på infantilt att anse att någon som har en annan åsikt än en själv är en som far med osanning bara för denne inte delar ens egen självbild/uppfattning. Den som anser att någon far med osanning har att med klarhet (bevisbörda) fastslå en sådan anklagelse. Kan motparten därmed göra gällande en rimlig (eller allmän) tolkning så faller ”lögn argumentet”. Man står då med den vetskapen om att man har påstått att någon är en lögnare vilket i andra sammanhang utanför nät och media skulle kunna betraktas som förtal.

 

Min åsikt är att vårt samhälle bör grundas på alla människors lika värde och en demokratiskt grund för att säkerställa det statliga. Det statliga bör även vila på en sekulär grund.

En del hävdar, som jag, att staten ska vara sekulär, en del har åsikten att det ska den inte vara, en del verkar likställa stat med samhälle och vill ha ett sekulärt ”samhälle” medan andra följer en linje av en distinktion mellan stat och samhälle men vill se både ett sekulärt samhälle liksom stat.

 

Om vi utgår från en vanlig (den vanligaste?) uppfattning om samhälle, dvs att det består av alla människor som interagerar på olika sätt i olika slags system inkluderat staten, så måste man utifrån det då reflektera i vad mån ett sekulärt samhälle då innebär. Kan man hävda med trovärdighet, utifrån den gängse betydelsen av sekulär, hävda att man förespråkar en slags åskådningsneutralt synsätt när man hävdar att samhället ska vara sekulärt? Det är ju snarare tvärtom!

I förenklad form: Samhället är Vi alla i alla olika konstellationer. Sekulär strävar efter ett förminskande av religion eller i sin snällaste uppenbarelse en neutral hållning till religion. Förespråkar man då att alla vi människor i alla våra konstellationer (=samhälle) ska vara neutrala eller/och förminska religionen (sekulär) så strävar man efter att människorna i sina olika konstellationer inte ska få utöva religion eller religiösa interaktioner. För gör de det så agerar de inte neutralt.Vi människor är inte neutrala och vi ingår inte i neutrala konstellationer. Dvs det som gestaltar ett samhälle kan inte vara neutralt och därmed bör man inte heller kunna sträva efter ett sekulärt samhälle eftersom man då per automatik begränsar människans fri och rättigheter. Man strävar efter att begränsa människan att vara människa.

Enligt min mening så förespråkar därmed människor som säger sig vilja ha ett sekulärt samhälle ett samhälle där religion och religiösa människor i samspel inte ska få finnas. Jag vill mena på att människor som framför ett sådant synsätt på ett icke reflekterat synsätt ohederligt framför en begränsning av religionsfriheten. Deras vilja att hävda att alla slags åsikter i ett sekulärt samhälle ska få finnas i det samhälleliga demokratiska rummet är en schimär. Det kan möjligtvis definieras som att alla slags åsikter ska få finnas i ett livsåskådningsneutralt rum. Men detta är inte ett sekulärt rum enär sekulär tar avstamp mot religion i sin grundliga betydelse.

 

Att sedan de flesta av oss förstår att ett sekulärt samhälle är en omöjlighet eller en utopi (beroende på sina personliga strävanden) gör det inte lättare.

Om det är som så att människor som i dagsläget menar på att sekulär är detsamma som livsåskådningsneutralt får de då gärna använda detta senare ord. Livsåskådningsneutralt innebär att vi alla får ha vilka ideologiska, religiösa eller andra slags åsikter som helst och även organisera oss som individer i sammanslutningar utifrån det som behagar oss. Dvs vill man gå samman  och föra fram religiösa åsikter ska detta få göras utifrån samma premisser som gäller alla andra människor och deras sammanslutningar.

 

Återigen! En sekulär stat måste eftersträvas. Staten sätter ramar utifrån folkviljan med beaktande av diverse rättigheter.

Vi alla som gestaltar samhället ska finnas i ett livsåskådningsneutralt, öppet och fritt gemensamt rum.

Men försök inte blanda bort korten med att flytta ut sekulär stat begreppet ut på den samhälleliga arenan. Detta låter sig inte göras.

 

 

 

 

 

Är Gud politisk?

  (ovanstående bild är hämtad från nätet)                                                                                      

När man seglar runt i olika debattinläg lite här och där på nätet slås man av att många tycker att den religiösa människan ska hålla sin tro för sig själv och inte blanda in den i det övriga samhället. Den här åsikten kan man träffa på bland både kristna, muslimer och de som kallar sig ateister. När det gäller ateisterna kanske den åsikten inte är så konstig. En del av de  som även tror sig vara humanister anser ju tex också att alla humanister ska vara ateister. Många förespråkare från förbundet Humanisterna anser exempelvis detta. De för som bekant en inte speciellt nyanserad bild av vad religion innebär men Humanisternas ordförande kan ändå ibland sträcka sig  till att den enskilda människan kan få tro på vad den vill.

Bland de som tillhör Svenska kyrkan finns också åsikten att själva religionen och det kristna synsättet ska hållas borta från den omgivande samhälleliga strukturen men samtidigt är det helt okey att rösta in personer från valda partier?

Flera undersökningar bland medborgarna och bland medlemmar i Svenska Kyrkan pekar också på resultat i riktningen att det kristna  är ett personligt ställningstagande, men också att tron ska hållas inom den personliga sfären.

Kort sagt verkar det finnas en slags tanke hos många människor att den kristna tron är en individualistisk förhoppning på en enskild egocentrerad frälsning i en kommande tidsålder, i ett annat himmelrike, i en annan slags värld. Därmed skulle ett engagemang i politiska strävanden vara förkastliga. Det kan inte anses vara förenligt att se politiskt på sin omgivning eftersom frälsningen ligger i en eskatologisk tidsålder.

Är det verkligen så? Ja skulle även en del kristna utbrista. Det handlar om en frälsning, en personlig frälsning från ondska och till ett kommande liv med Kristus. En del skulle även lägga till att detta enbart kan uppnås med egna gärningar som därmed skulle underlätta frälsningen.

Men? Andra personer såsom exempelvis Stockholms stift,s biskop  Eva Brunne pekar på att Kyrkan har en politisk uppgift, vilket hon framförde i morgonsoffan i TV1 den 30 nov. Del 1 och del 2. Dock pekar hon på att det inte handlar om partipolitik.

Vad är då politik? När man frågar människor så går automatiskt tankarna till det partipolitiska spelet. När man pressar dem lite grann brukar det dock framgå att de flesta inser att politik även uppkommer på andra håll. Många hävdar tex det politiska spelet på arbetsplatsen, facket, idrottsklubben etc.

Det verkar alltså som att det ursprungliga ”politik”- begreppet har utvidgats till att betyda mer än det kanske egentligen var avsett för. Från början måste man nog hävda att det har sin betydelse i frågor som rör statsangelägenheter men i senare tid även andra instanser och olika processer som i någon mån utrycker åsikter som har till syfte att fatta beslut i någon fråga. I det här måste man även inlemma visioner och handlingsprogram som olika människor och grupper fattar beslut om, jmf policys.

Vad är det då att vara kristen? Kort sagt är det att sätta sin tilltro till Guds uppenbarade son Jesus Kristus. Självklart finns det olika synsätt och utryckssätt för att försöka gestalta sin tilltro, sin tro. Ett vanligt sätt att se det är ändå att försöka se vad Jesus sa, gjorde och strävade efter och att ha det som ledpunkt i livet. Det kan också uttryckas som att tron är ett Guds erbjudande till oss människor. Vi blir rättfärdigade genom Guds nåd genom tro.

Om man då ska se på vad Jesus sa, gjorde och strävade efter måste det också få ett genomslag hos den enskilde kristne personen och även i de sammanslutningar som den enskilde ingår i. Kyrkan har därför ett ledmotiv i Kristus.

Troligen så har de som nån gång har hört talas om Jesus en slags bild av att Han gick emot de rådande konventionerna. Ett starkt budskap var Hans syn om ett Guds rike. Det var, för att tala i nya termer, Hans vision och i det så förde Han historien från profeterna Sakarja, Jesaja mfl vidare i så måtto att Han ofta talade med de utstötta och främlingar, Han stod upp på de sjukas sida och pratade om hjälp för de fattiga. Det fanns en protest mot förtryckare och mot de som ekonomiskt skor sig på andra. Skillnaderna mot profeterna var ändå att Han var den ”som skulle komma” såsom Johannes döparen frågade.

Guds rike blev därmed en direkt verklighet. Genom Jesus Kristus ankomst kom den eskatologiska framtiden att direkt inträffa. Där och då!

Ska man då försöka se på Kristus som en reell verklighet innebär det med bestämdhet att man inte kan frångå de fakta som finns om Hans ställningstagande i sin samtid och vad Hans budskap innebär i vår tid.

Det finns självklart mycket skrivet om hur man kan se på och hur man ska agera i vår tid utifrån Jesus liv och leverne. Ett synsätt som ibland verkar bortglömt är det synsätt som sveriges biskopar uttryckte i Biskopsbrevet från 1993.

Men ett övergripande synsätt, enligt mig, är att ett kristet liv måste få ett uttryck utifrån vad Jesus har sagt, gjort och Hans och Guds strävanden för vårt liv här och nu och inte att försöka ”smita undan” ställningstaganden utifrån ett självrättfärdigande egocentrerat motiv om ett framtida ”himmelrike”. En kristen människa har att ta ställning för de som Jesus pekade på och mot det som Jesus vände sig emot. Därmed måste man ta ett politiskt ställningstagande i vårt nuvarande samhälle. Men, det behöver INTE vara ett partipolitiskt ställningstagande. Men, frågar jag mig,  kanske skulle fler kristna människor som vill ta partipolitiska ställningstagande fråga sig själva hur dess partis strävanden verkligen   stämmer överens med det som Jesus och Gud har påtalat. Att ställa sig frågan ”hur ställer sig ”mitt” parti till de fattiga, till de förtryckta (ekonomiskt och socialt), till de sjuka, till de gamla, till de socialt marginaliserade, till den samhälleliga ekonomin och mammons kraft etc. Att verkligen såsom kristen ställa sig de frågorna och ärligt ställa detta mot vad Guds Rike innebär skulle nog förvåna många. Kanske ( förhoppningsvis) skulle många ställa större krav i Guds riktning på sina egna partier eller kanske ändra partipolitisk inställning. För om man är ärlig i sitt kristna liv måste det återspeglas i ens verkliga liv. Jesus ord måste få genomslag på vad man säger och gör.

Samma sak som gäller för den enskilde kristne människan måste naturligtvis också ställas på de organisationer som hävdar att de för en kristen livsåskådning. Att de tror på Kristus.

Att kyrkan därmed uttalar sig och ställer frågor och krav utifrån Jesus ställningstaganden tyder på att kyrkan faktiskt försöker föra Guds rikes strävanden här och nu. Detta är att ta ställning politiskt men det är framförallt att ta ställning för Gud. Kyrkan kan aldrig vara en opolitisk aktör. Då frångår kyrkan dess uppdrag.

Vad man därmed kan se utifrån att många människor anser att det kristna livet enbart ska hållas i en enskild sfär och att inte kyrkan ska vara politisk är att den kristne och kyrkan (alla kyrkor) har ett stort pedagoguskt rum att fylla med innehåll i den offentliga debatten. Den enskilde och kyrkan måste våga stå upp för sin åsikt, för Jesu åsikt. Det går inte att smita undan och prata i det tysta, det går inte att smita undan den tro man bekänner sig till. Detta kanske är politiskt inkorrekt och tom farligt i vårt samhälle av idag men tillsammans kan man vara starka. Tillsammans kan man föra Jesu talan, tillsammans kan man föra den talan som den som inte kan tala vill få talad.

Genom Jesus Kristus är den eskatologiska framtiden redan här. Guds Rike är här och nu!

Gud är inte politisk men Hans budskap genom Jesus Kristus är politiskt i vår tid  ❗ 

Luk 4: 18-21

18Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet 19och förkunna ett nådens år från Herren. 20Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. 21Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”