Att hjälpa till..

I senaste numret av Amos på sid 27 skriver poeten mm Bob Hansson om hjälpsamheten och att det finns en vilja hos de flesta att hjälpa till.

Det här kan man självklart problematisera med tanke på alla oss som någon gång behövt ha hjälp men inte fått det.

 Tänk bara när jag en gång fick stopp på båten och i gammal sjömansanda hoppade upp på fördäck och viftade friskt för att påkalla uppmärksamhet och därmed få hjälp med en kort bogsering in till land. Naturligtvis var det många som observerade mig och de vinkade glatt tillbaka och säkerligen sinsemellan skakandes på huvudet åt knasgöken som stod där och viftade som en galning.

Naturligtvis måst jag nu också passa på och kasta ut en känga :)…för de som så snällt viftade tillbaka var till största delen motorbåtsförare med nya stora plastvidunder och som såg ut att tro att det dom åkte på var en Tysk motorväg. Att lära sig vad vatten, båtar, vindar och sjöregler är för något verkar många gånger för dessa stackare vara alldeles för svårt att sätta sig in i. Möjligtvis kommer de till insikt när de själva står där nån gång när motorn strejkar och  med strömmen pajad så inte GPS fungerar, mobilen urladdad så de inte kan ringa efter hjälp och självklart har de ingen aning om vart de är för ordet kompass har de antagligen bara hört talas om i berättelser angående Columbus resor.

Efter ett tag kom en gammal fiskargubbe som sa ” jag såg från bryggan att ni var i nöd och kom ut för att se om jag kan hjälpa till”. Härligt ändå med folk som har lite hyfs och vett.

Sedan finns det självklart tillfällen då man får hjälp från det mest oväntade hållet. En gång i Istanbul skulle vi åka vidare med en färja men i denna enorma storstad så var det inte lätt att hitta. Där stod jag och sambo med frågande utttryck och den där känslan av att snart börjar det gnissla betänkligt i samvaron mellan oss  pga olika åsikter vart vi ska ta vägen. I härligt fin svensk anda ville hon inte heller fråga någon annan människa och jag var då också lite blyg( ibland kan jag faktiskt vara det *s*)  att gå fram till alla sjal och tygstycksklädda kvinnor som fanns runt ikring oss.

Nu observerade jag dock att alla kvinnorna mycket nyfiket iaktog oss. Två yngre västerlänningar som helt klart visade upp en total oreda i handling och tanke. Helt plötsligt höjde jag så kartan högt i skyn och ryckte uppgivet på axlarna. Svärmen av gamla kvinnor som omringade oss på direkten var häpnandsväckande. En enorm vänlighet och värme spred sig runt oss där de på Arabiska och Turkiska försökte förstå vart vi skulle och sedan med visslingar, rop och talande beskrivningar visade oss helt rätt. Språkets barriärer kunde med lätthet överbryggas med en gemensam känsla av att förstå när en annan människa behövde hjälp.

Av dessa gamla Turkiska muslimska kvinnor har de svenska båtfantomerna mycket att lära.

Nu måste jag dock återkomma till Bobs infallsvinkel. Det finns en skön känsla i att hjälpa människor. En naturlig värme sprider sig när man vet att man kastat ut en hjälpande hand åt någon i nöd.

Förra vintern när det var än mer snö än i år kom jag från en skola i Södertälje och hade tre skolkamrater med mig i bilen och när jag helt plötsligt hastigt bromsade in hörde jag från tjejerna ett uppgivet suckande över att jag så plötsligt stannade efter en hektiskt 10 timmars dag. Jag hoppade raskt ut ur bilen, in i bakluckan och fram med bogserlinan för i motgående fil hade en mörkhyad kille i lackskor åkt in i snövallen och kom inte loss. Ett gäng bilar körde förbi, tutade och var klart förbannade. (Hade den förste istället stannat hade det säkerligen inte ens blivit en kö.) Nu när jag klippte i med varningsljusen och helt sonika blockerade hela vägen vågade ingen ge sig till känna utan de ställde snällt upp sig i kö och SÅG PÅ när jag kopplade på bogserlinan och snabbt drog loss honom. Hela sekvensen tog absolut inte mer än 5 minuter. Bilföraren sa tack och drog iväg, säkerligen rätt förlägen för att ha åkt in i snövallen på en fin raksträcka. Tjejerna var skrämmande förvånade över att jag dels visste hur man hanterade en bogserkrok ? *asg* och lina men också över att jag överhuvutaget stannat och hjälpt till. Men eftersom de är ”fina kristna tjejer” 8) så sa de efter ett tag att jag var en så omtänksam person som brydde sig om sina medmänniskor och de nu tyckte det var strongt gjort. Själv var det en rent instinktiv handling eftersom jag vet hur förtvivlad man är när något går snett mitt i kalla vintern.

Känslan av att ha hjälpt någon var skön. Pröva Du också med att hjälpa någon! Det är inte farligt!