En förflugen dag……

………med det oerhört viktiga som man har avsett den till har flugit sin kos och man sitter nu med allt som borde gjorts och allt som bör göras i en vågskål av deprimerande tankar om hur dagarna flyr och den smygande panikkänslan om att man inte hinner med.

 En dag som i nästan sin helhet har bestått i att vakna och komma upp ur sängen sänder tankar till hur viktig sömnen är för oss människor. Efter att inte ha somnat förrän vid pass åtta imorse och vaknat vid 12 blecket följt av en cykeltur och skön frukost borde man känt sig mogen  för att ta tag i alla böcker, skrivelser och sitt eget skrivande men icke, icke!

Ibland är den fysiska kroppen och ens inre inte i samstämmighet. Efter att i ett litet svagt ögonblick ”råkat” ha lagt mig i sängen igen följde två timmar av ett jag ska vakna, Jag ska vakna, JAg SKa vakna…….och tillslut gick det. Trodde jag åtminstone. I en hurtig rush så sattes kaffebryggaren på fastän ena ögat inte gick att öppna och den icke balanserade kroppskontrollen gjorde att alla möbler stod i vägen. Men efter att mycket slugt ha listat ut varför inte själva locket på kaffemackapären gick att öppna för att det råkade vara gamla kafferester kvar i locklåset vidtog därvid ett idogt torkande. Efter flera minuter så kunde ett nöjaktigt resultat synas. Kaffevattnet var ihällt och kaffet måttat. ………men då kunde man ju faktiskt lägga sig en sväng medans kaffet hinner bli klart. Eller hur!?

 Efter en två timmar av ett ytterligare jag ska vakna, Jag ska VAkna, JAGSKAVAKNA kunde jag konstaera att det var bättre att inte kämpa emot och somnade in så skönt. För att en liten kort stund efter faktiskt vakna?

Hur hade det sett ut om jag inte försökt kämpa emot de oövervinnerliga sömnmakterna från första början är naturligtvis en liten tanke som fladdrade förbi när jag på glada ben ( ja ja nu var det nog en liiiten överdrift)  tog mina språng mot kaffemaskinen som självklart borde ha bryggt kaffet färdigt!? Det hade den mycket riktigt men i mitt idoga torkande och tvättande i mitt sömnapnéiska tillstånd  hade själva kannan naturligtvis hamnat på bordet istället för där den rimligen hörde hemma, i kaffebryggaren. Men kaffet var ändå bryggt där i sumpen kunde jag konstatera och det gick att få ur en halv mugg så att de motoriska rörelserna och den psykiska inlevelseförmågan började samsas om en ny stor torkning av allt utskvättande gammalt kaffe plus en NY bryggning.

Kaffe, ostmacka och en stor peppis och man är som en liten joddlande nyfödd.

Men varför, men varför denna ickemänsliga trötthet som la beslag på det fysiska och psykiska jaget?

Vi tog ju GULD!

Matchen som småkronorna gjorde var ju bara såååå spännande. Vem kan då gå och lägga sig….och vem kan lägga sig direkt efter denna adrenalinpumpmaskin.

GRATTIS småkronorna!

Vad offrar man inte i livet för lite adrenalin och spänning?

Vad är väl en förflugen dags arbete mot det mer lättillgängliga livets kärleksfulla flykt till spänning!

Vi väljer ju ofta spänningen framför det viktiga! Denna spänning var ändå av det mer oskyldiga slaget och det kommer väl fler nätter där man kan ta tag i det man inte tog tag i idag. Eller hur?