Dikt ur boken ”om godhet”, Desmond Tutu.

 

Du är mitt barn,

min älskade.

Jag gläder mig över dig.

Stå här bredvid mig och se på dig själv,

låna mina ögon så att du kan se riktigt bra.

När du ser med mina ögon kommer du att se

att det onda du har gjort och det goda du inte har gjort,

orden du har sagt som du inte borde ha sagt,

orden du skulle ha sagt men inte har sagt,

skadorna du har åsamkat,

hjälpen du inte har gett,

inte är hela berättelsen om dig.

Du är inte det du inte lyckades göra.

Ditt värde mäts inte i framgång.

Du var oändligt dyrbar redan innan du drog ditt

första andetag,

vacker före kläderna och konstgreppen,

god i ditt innersta.

Och nu är det dags att avslöja

den godhet som döljer sig bakom din rädsla att

misslyckas.

Du överröstar ingivelsen att vara snäll, för den

händelse att den ska avvisas,

du sväljer leendet,

du kväver skrattet,

du håller tillbaka handen som skulle hjälpa.

Du kuvar din vrede

när du ser människor som behandlas illa eller lider

för den händelse att det du kan göra,

inte räcker,

att du inte kan laga felet

att du inte kan lindra svedan,

att du inte kan ställa saker till rätta.

Vad spelar det för roll om du inte ställer det till rätta

Vad spelar det för roll om dina försök inte förflyttar berg?

Det spelar alls ingen roll.

Det enda som spelar roll är att du lever ut sanningen om dig.

Det enda som spelar roll är att du viker undan slöjan

och låter din godhet lysa igenom.

Det enda som spelar roll är att du lever så som jag har skapat dig.

Det enda som spelar roll är att du har skapats till mig,

skapats till att likna mig,

skapats till godhet.