Efter att ha läst Martin Aagård,s artikel i dagens aftonbladet…

…….om hans upplevelser av hur Uppdrags Gransknings reporter Magnus Wennerholm vill göra ett reportage om hur hans journalist kompis Per Brinkemo i höstas behandlades av Martin Aagård i artiklar och inlägg, så ser jag på twitter hur diverse olika journalister positionerar sig.

Framförallt, så här långt, är det en del liberala journalister och/ eller tydliga kompisar till Per Brinkemo som yttrar sig men framförallt länkar till diverse artiklar och blogginlägg. Gemensamt för dessa inlägg och bloggposter är att de är ifrån diskussionen i höstas. Uppdrag Granskning ska också sända reportaget imorgon onsdag.

 

Det här är inte bara roande utan även skrämmande. Journalister som vi förväntar oss ska granska makten och andra tillstånd i samhället försöker nu ta ära och heder av varandra med diverse olika tillmälen och påhittigheter. Det som är skrämmande är att så många journalister nu länkar vidare inlägg som är GAMLA men försöker få det till att de tillför debatten något just nu. De är självklart medvetna om att de flesta människor inte kollar upp när inlägg och artiklar är skrivna.

Som så ofta handlar det om olika syn på människor, invandring, rasism etc. Den ena parten försöker få den andra parten att framstå som främlingsfientliga i olika grad medan den andra parten hävdar att det är ”han”  inte, utan bara ute efter att påpeka svårigheten med invandring.

Det är bra att påpeka svårigheten med invandring. Det är ett stort och komplext område men där yttringar ofta slår fel åt något håll. Det är dock inte okey att påpeka svårighet med invandring utifrån diskurs att inte människor är lika mycket värda och att de inte har ett lika stort existensberättigande som alla andra. Dessutom måste generaliseringar hållas kort.

Problematiken kan, och bör?, dock angripas utifrån vad som händer med ett samhälle när människor med många olika kulturer, erfarenheter, religioner, kunskaper mm helt plötsligt ska sammanföras och försöka leva tillsammans. Dessutom måste kostnaden behandlas.

Detta är dock inte frågor om hur vi ska behandla människor, religioner, olika kulturer mm, utan frågor om resurser och hur vi ställer oss till ”den andre” och vad vi alla är beredda att ”offra” för alla människors likaberättigande.

Den främlingsfientliga diskursen, framfört av framförallt SD, tar fasta på skillnader på människor, kulturer, religioner och försöker frammana en rädsla för det främmande. Oavsett hur detta ”främmande” än skulle berika vår kultur och hjälpa vår ekonomi.

Den seriösa diskursen tar fasta på Vad har vi för slags resurser, hur tar vi hand om dessa resurser(resursutnyttjande), Vad kan vi tillföra för resurser (ekonomi, skatter) för att vi tillsammans, nya och gamla, ska få till ett samhälle som fungerar för alla och där vi tillsammans kan skapa ett samhälle och stat som är konkurrensgod på den internationella marknaden och där förhoppningsvis ingen ska vara diskriminerad.

 

I skiljegränsen mellan diskurserna finns ofta journalisterna. Förutom då ett antal journalister som är tydligt främslingsfientliga.

Det som slår en hos dagens journalist debattörer är deras hanterande av språket. Det borde vara deras område. De borde vara medvetna om vilka ord som kan användas för att beskriva skeenden utan att omedvetet (medvetet) missförstås.

Man är INTE rasist för att man har åsikter om invandring och hur det påverkar samhället. Man kan dock mycket väl tänkas hysa ”rasism” / främlingsfientliga sympatier om man använder vissa ord, begrepp och generaliseringar. Det här borde journalister vara medvetna om. Det ÄR journalister medvetna om. När därmed en känd journalist använder vissa begrepp måste man reagera och åtminstone ställa frågan till sig själv, vad Vill journalisten ifråga egentligen säga. Man får dock inte omedelbart hänge sig åt att det är ”sådär” Han tänker. Det gäller faktiskt att ge band på sig själv och inte komma med förutfattade meningar om människors meningar och synsätt. Det kan ju faktiskt vara som så att man själv inte riktigt förstår. Det är inte otroligt att det faktiskt förhåller sig så. Det kan också hända att man fullt ut respekterar männsikors lika värde men hanterar detta ur ett annat politiskt ideologiskt synsätt.

 

När nu dagens debattglada journalister försöker ta heder och ära av varandra så har de alla glömt det de alla anklagar den andre för. Att diskutera sakfrågan och inte personen.

Samtidigt sätter hela frågan dock strålkastaren på det som är viktigt för oss alla andra som inte är några skjutjärns journalister. Kan vi verkligen lita på journalister? Kan vi verkligen lita på TV program, hur dekorerade de än är ? Ska vi verkligen, för vår demokratis skull, lita  på de som tycker att de har all makt i världen att granska allt och alla förutom dem själva?

 

Men nog är det ändock ”kuligt” att se på när journalistkåren tar ställning och hänger sig åt ett internt kuddkrig så fjädrarna ryker 🙂

 

 

 

 

Annonser

Så fick Juholt då nog av de fega hyenornas små bett!

Att Juholt överhuvudtaget orkade stanna kvar så länge som han ändå gjorde är snarast en mänsklig bragd. Att utsättas för så mycket skit, lögner, knivhugg och gamtuggande som han utsattes för borde överhuvudtaget  ingen  människa behöva uppleva ens på avstånd.

När Lena Melin, Aftonbladet och alla de andra små köttbitsgnagande hyenorna bestämmer sig för att sanningen inte är en riktig värdemätare för deras egna skriverier går tyvärr ingen människa säker. När Aftonbladet ansåg att Juholt fick för mycket pengar i hyresbidrag så var det bara bara så. Fastän verkligheten de facto var en helt annan och att många fler riksdagsmän från olika partigrupperingar hade gjort exakt samma sak och vid en granskning som gjordes av andra läskunniga människor faktiskt visade på att Aftonbladet och de andra hyenorna faktiskt ljög svenska folket rakt upp i ansiktet. Hela denna historia hittades på av tidningarna när redan Juholt hade fått utstå en hel massa oklara anklagelser redan.

Är det verkligen som så att vi människor är ansvariga för vad andra människor gör? Eller har gjort? Är det som så att om man nu råkar bli kär i en människa som har gjort dumheter innan man träffade denne ska man då få lida för detta? Ska man få utstå påhopp med utrop som att man då inte är pålitlig och att man gör dåliga val för att man råkar ha blivit kär i en människa som faktiskt redan har tagit sitt straff och sonat sitt brott.

Juholt råkade bli kär i en kvinna som hade förskingrat lite pengar, fått sitt straff och sonat sitt brott. Detta brott som varit innan hon träffat Juholt slogs nu upp i media och det blev nästan som att det var Juholt som var brottslingen. Och var han inte brottsling så var han ändå en man med dåligt omdöme som blivit kär i en sådan kvinna.

Men kära, kära hjärtanes. Hur många av oss svenska män är då inte totalt utan omdöme om vi ska börja nysta i vilka kvinnor som vi råkat bli kära i. Och kära , kära alla svenskar hur många kvinnor är då inte totalt omdömeslösa för att deras kärlek har fört dem till män med diverse olika förflutna. Eller för att vara konkret, kan någon av oss människor verkligen sägas vara omdömesgilla om vi ska utgå från vilka vi blivit kära i, eller umgåtts med, eller gjort affärer med, eller råkat diskutera gåtor på krogen med, eller …….ja ni förstår, var stoppar det!

Kan man säga att Statsministern är omdömesgill med en sådan kvinna som Filippa som gör så mycket konstigheter mot de fattiga. Ja just de ja..hon e ju moderatpolitiker och dessa förväntar vi oss att de gör så mycket konstigheter så det är ju självklart inget konstigt och därmed kan inte Statsministern vara omdömeslös. Annat är det med Juholt som råkade bli kär i en VANLIG kvinna som långt innan de träffats hade  råkat i svårigheter och gjort ett mindre brott, som sonat och straffats. Vem var det som pratade om att förlåta andra människor?

Nu hör inte jag till de som såg Juholt som något naturligt val  när han valdes men hans retorik var ändå lite uppfriskande jämfört med hans föregångare och helt klart behövs det några vassa, småroliga kontringsbenägna politiker för att utmana radarparet ReinBjörk som faktiskt utstrålar trygghet fastän deras politik skickar fler och fler människor ut i fattigdom och misär.

Det är också då på sin plats att konstatera att Juholt kanske inte var alldeles lyckad ibland i hans uttalanden och ställningstaganden. Det blev kanske lite för mycket skjutafrånhöftenutsagor ibland. Samtidigt var dessa små felskott inte speciellt allvarliga jämfört med andra politikers klavertramp och ibland fanns det också goda skäl till Juholts små felskott. Om vi eventuellt tittar på socialdemokraternas skuggbudget så har det framskymtats som att det skulle vara ett enormt stort misstag av Juholt. Är det verkligen det? Är det ett misstag att komma till sina egna led med ett förslag, höra på argument och därefter ta dessa till sig och ändra på det man vill lägga fram. Är det inte just en sådan situation som borde vara det naturliga inom politiken, att diskutera med sina egna? Nej, tydligen inte för de små knivhuggstickande egna ”kamraterna”, de fega ”judaspersonligheterna” som i olika sammanhang tydligt klargör att Juholt inte är lämplig men inte superdirekt vågar säga. De går  istället ut i media med sina kringelkrangelåsikter som gör att media kan gotta sig åt interna stridigheter och öppna dörren på vid gavel för motståndarsidan att hugga på.

Media som, till största delen, är privatägd i Sverige vill inte ha en stark socialdemokratisk ledare. Det är farligt för dem. De har nu visat sitt rätta ansikte och deras huggtänder har slitit en människas person i bitar och dessutom med benäget bistånd från inhemska ”quisllingar” inom socialdemokraterna åsamkat den, för det privata näringslivet hemska socialdemokratin, ett stort hugg i deras mittersta flank.

Men vi andra, vi vanliga människor behöver en stark motkraft mot de utsugandes skara och de avlönande mediamedlöparnas vildsinta lögner. Vi små, marginaliserade behöver inte rösta på sossarna för att förstå att om de nuvarande, på småfolket huggande allianspartierna, får fortsätta så kommer det snart inte handla om ett två tredjedels samhälle utan vi kommer att ha ett Sverige där fattigdomen står för 50% av befolkningen och de rikare har blivit än rikare. Därför behövs socialdemokratin.

Men då inte en socialdemokrati av det nuvarande slaget. De har nu ett behov av en stor självrannsakan och en återgång till grundpelarna i den socialdemokratiska ideologin. Ett oavbrutet utrop av stöd för mänskliga rättigheter, demokratiska förhållanden där man på något sätt måste komma tillrätta med medias oinskränkta makt att föra fram den politik som den anses behöva, ett skri för de fattiga, ett samhällsansvar som verkligen tar de marginaliserades utsatthet på allvar, en politik som byggs på solidaritet, som bryter upp den egocentrerade individualiteten och gör det möjligt för människor att bry sig om varandra, att kunna visa kärlek för andra utan att vara rädda för att inte ha mat för dagen, en kraftansamling mot de kommersiella krafterna och de utsugande marknadskarafterna. Det behövs en beskattning av de rika.

Socialdemokratin måste också inse att ett av deras absolut största misstag var att sälja ut sina stora kraftfulle media. Det politiska kriget vinns inte med argument, kunskap, övertygelse, passion och ideologi utan av vad man kan föra fram till folket genom media. Äger man inte media så äger man inte heller informationen.

Dessutom måste socialdemokratin komma tillrätta med sina egna personliga problem med de knivhuggande egna gamarna och i värsta fall göra en gammaldags ”utrensning”. För vad ska en sådan som Östros eller en sådan som Ylva i ett parti som genom sin historia har propagerat för solidaritet att göra.

Det är något som gått mycket snett inom de egna leden i sossarnas innersta. GÖR för böveln något drastiskt, NU!

Vi andra måste nog allvarligt tolka in och fundera över om vi har någon demokrati i Sverige idag. På papperet kan det se ut som att vi har fria val och en demokratisk process. Men har vi verligen det? Är det inte som så att den privata kommersiella kapitalistiska mediaindustrin och dess lakejer filtrerar så att vi inte får en saklig, objektiv bild av verkligheten? Och om vi inte har tillgång till saklig information från många olika källor med olika preferenser kan vi vanliga då verkligen ta ställning utifrån demokratiska förhållanden?

Hur ska vi komma tillrätta med medias lögnaktiga och mycket farliga verksamhet? Hur ska vi kunna ställa medias representanter till svars för de fel de begår och de övergrepp de mycket kalkylerande tycker sig kunna göra? Varför ska media styra vår politiska värld? Vart är vår demokrati på väg?