(predikan) Inför helgen träffar vi nog många människor……

….och därför kastar jag upp en gammal predikan. Fastän en predikan aldrig blir bra i skrift, för författaren (dvs jag) tänker alltid in vad som ska betonas och tryckas på.

Någon som inte är oteknisk som jag får kanske lära mig hur jag ska kunna läsa in mina predikningar och få in dem här på bloggen 🙂

För ett tag sedan så råkade jag zappa runt på TV kanalerna. Man sitter där lite förstrött och så helt plötsligt känner man igen något. I mitt fall var det en gammal film som heter G. En, om jag ska vara riktigt ärlig, riktigt usel film. Men jag kommer ihåg att Jag, när den kom på 80 talet ändå greps tag. Jag var en aning yngre då…hm?..och kanske lite väl naiv. Men G som filmen heter står också för ordet Gemenskap. Och det var nog det jag, eller vi som då var en aning yngre, kände. Vi kände gemenskap för den handlade just om ungdomar och hur de behövde varandra.

Jag tror nog att de flesta av oss  under olika perioder i livet haft ett behov av gemenskap. Ibland stort, ibland litet behov. Ibland kanske behovet inte heller har stämt ihop med det som vi har kunnat finna. Ibland har det kanske handlat om att man gärna vill finna en kärlek. Ibland kanske bara om att finna ett arbete, som förutom lönen, ändå ger just gemenskap. Någonstans att gå, någon att prata med, någon att se.

Men jag är också övertygad om att vi allihopa många gånger har funderat på hur i hela friden ska jag få gemenskapen att Fungera. Hur ska jag, hur ska vi, kunna leva tillsammans. Hur ska kärleken kunna hålla. Hur ska jag kunna stå ut med de där arbetspolarna som faktiskt är rätt knäppa, när jag ser efter.

Fast behovet ibland är stort så är ”Att leva tillsammans” inte lätt.

Men Nu ska jag ge Er den rätta lösningen. 🙂  Den enda rätta sanningen om hur lätt det är med gemenskap och att kunna leva med andra människor!

Näääääää….:!: ….så säger de möjligtvis i TV shop. Där finns ju svaret på allt.

Jag kan naturligtvis inte ge oss alla svaret med stort S! Absolut inte.

Men kanske kan vi ändå få lite vägledning, kanske lite att reflektera över. Kanske något att ta till oss hur man kan vara när man vill leva tillsammans. Om hur man kan och ska bete sig mot andra människor. Mot de som man kanske gillar men även mot de som man ogillar.

Vi hörde i Gammeltestamentliga texten som Bo läste om Rut. Den bibelberättelsen handlar om en tid då allmänt förtryck av främmande folk var det som var det naturliga.

Rut som gör allt för sin svärmor är från ett främmande land, från ett främmande folk som Israel ofta var i krig med.

Hela berättelsen om Rut speglar att det inte är blodsbandet som är det viktiga i Guds ögon utan hur man behandlar sin nästa.

Jag tycker det är mycket intressant att reflektera över att,som kristen, se att Rut som en av anmödrarna till både kung David och sedan då också Jesus, är en främling, en inflyttad, en invandrare.

Man kan också ställa sig frågan om varför inte Rut flyttar tillbaka till sitt land? Har hon kanske fått en ny viktig plats i livet, ett nytt sammanhang, ett nytt land, nya vänner?

Men även Boas handlingar är tänkvärda i och med hur han tar emot kvinnan Rut som förutom att ha lämnat hela sin familj, hela sin släkt och sitt land nu även hamnat i svårigheter efter att hennes make har dött.

Boas ser godheten i Ruts handlande även fast hon är en främling från ett annat land. Han tar denne invandrare under sitt beskydd och hjälper henne.

Både Rut, när hon osjälviskt hjälper sin Israelitiske gamla svärmor och Boas som hjälper den invandrade Rut speglar tydligt att i Guds ögon så är inte nationaliteten eller kanske religionen det som är det viktiga, utan det är hur man behandlar sina medmänniskor, sin nästa, den man möter, den man ser.

Berättelsen om Rut och Boas visar att människor från mycket olika miljöer och sammanhang mycket väl kan leva tillsammans.

I Episteltexten som Anders läste hörde vi om Tabita.

Under hela sin livstid arbetade hon osjälviskt för andra människor. Hon hjälpte de fattiga och ställde upp för de behövande.

Hon är känd och älskad där hon lever och vistas. När hon går bort sörjer mängder av människor och när Petrus uppväcker henne är det för att visa på att ett osjälviskt arbete i Guds anda till alla fattiga och behövande är något mycket viktigt och gott i Guds ögon. Det visar på den kärlek som alltid utgår från Guds kraft.

Det är en berättelse som visar oss hur Gud vill att vi ska leva tillsammans med andra människor.

Det finns också i episteltexten dock en liten mening på slutet som man kanske inte riktigt lägger märke till.

Det står: ”Petrus stannade någon tid i Joppe (staden) hos Simon. En garvare.”

Petrus är en mycket viktig person, han är ju den som varit med alla gånger som Jesus uppväckt döda. Han inte bara träffar Simon utan han umgås och sover över hos denne, Garvaren Simon.

En garvare är en person som håller på med skinn och därmed döda djur.  Allt som var dött var också orent enligt den judiska lagen. Garvaren Simon föraktades därför av många. Han var en till viss del utstött person ur samhället. En som man som rättrogen Jude helst inte ville förknippas med.

Petrus visar med klar tydlighet att förutfattade meningar från det omgivande samhället inte är det viktiga.

Petrus visar på att man som Kristen mycket väl kan gå emot samhällets ojämlika syn på människorna.

I evangelitexten som jag läste berättas om Jesus och man blir, tycker jag, först förvånad över att Jesus inte går ut till sin familj när de kallar på honom. Har man också läst hela Markusevangeliet vet man också att det finns en viss spänning mellan Jesus och hans familj. Vi förstår ju att familjen hade svårt med Jesus under en tid. De var bekymrade över Jesus beteende och de trodde nog att han hade blivit lite tokig, lite knäpp. Han gick ju faktiskt omkring och gjorde rätt konstiga och ovanliga saker och pratade underligt och till många ovanliga människor.

Dessutom bråkade han med familjen. I den tiden så var det inget man gjorde. Man höll ihop.

När nu Jesus sitter i ett hus, som en Rabbi, som en lärare, med en massa människor runt omkring sig kan vi kanske ändå tänka oss in i hur Vi reagerar om våra biologiska familjemedlemmar helt plötsligt kommer upp på jobbet. Kanske till kontoret när man sitter i ett viktigt möte eller på en kurs. Skulle vi då bara helt plötsligt lämna allt och utan att veta vad de vill gått ut till dem? Jag är inte så säker på det. Var sak har ju sin tid och är det inget oerhört viktigt så bryter man inte upp hur som helst.

Den här möjligtvis,a spänningen som kanske finns mellan Jesus och hans familj ska vi inte förstora upp. Det är inte en brytning med hans biologiska familj som är det viktiga i texten.

Jesus sitter nu omgiven av människor som vill höra honom tala, tro på honom och det som han har att säga.

I församlingen finns alla gånger lärjungarna. De som hade varit enkla fiskare, avskydda tullindrivare, upprorsmakare och där sitter även säkert människor med högst varierande bakgrund

Han sitter där och ser sig om på alla dessa olika slags människor och säger att just De är hans mor, hans bröder och systrar.

De är hans familj. För just de som vill göra Guds vilja är att betrakta som hans familj.

Att han säger just så är inte för att utesluta sin egen biologiska familj. Det skulle ju vara mycket konstigt för Vi vet ju hur trogen – tillitsfull Jesus mor, Maria, är Gud och Guds ande.

Nej vad Jesus just där gör är att utmana det omgivande samhället. Det samhälle som såg den biologiska familjen, släktingarna, stammen som det viktiga att tillhöra och förlita sig på. Tänk!Så är det fortfarande i många samhällen i världen.

Jesus gör just där en utvidgning av hela familjebegreppet. Det finns, anser han, det som är viktigare än den biologiska släkten och Det är den ärliga tron på Gud och viljan att göra Guds vilja.

Jesus skapar just där och då en ny gemenskap, ett nytt slags släktskap, ett nytt slags hushåll. Ett hushåll med Gud som Moder och Fader. Det är grunden till det Kristna huset!

Men! Han gör inte bara det.

Genom att säga att den som gör Guds vilja är hans släkt , hans hus, så slår han också sönder barriärer. De barriärer som håller vissa människor utanför.

Det är inte bara den biologiska släkten där du föds in som är det viktiga Nu!

NU! Kan Vem som helst bli medlem i familjen, i Guds familj.

Det spelar ingen roll om Du är Jude eller Grek, Svensk eller Arab, Afrikan eller Amerikan.

Det spelar ingen roll om Du är svart, vit,gul, röd, grön eller kanske till och med blå.

Det spelar ingen roll om Du är vuxen eller barn, man eller kvinna.

Det spelar ingen roll om Du är rik eller fattig, utbildad eller outbildad.

Det spelar ingen roll om Du är asexuell, heterosexuell eller homosexuell.

Jesus hus, Guds familj, har inga samhälleliga eller världsliga gränser.

Det är ett hus, det är en familj som har en vilja att leva i gemenskap med Gud.

Att som människa leva tillsammans i en kropp fastän vi är olika till utseende och sätt.

Men! Hur lever Vi i gemenskap med alla människor och i gemenskap med Gud?

Det är inte lätt. Det är absolut inte lätt.

Det finns ingen snabb fix. Ingen TV shop där du kan handla alla svar.

Men vi måste försöka. Om vi vill tro att Gud är alla människors ursprung så bör vi acceptera att alla människor är olika men ändå sprungna ur Gud.

Det betyder inte att vi måste acceptera alla beteenden.

Men det bör, om vi ska leva efter Guds vilja, innebära att vi efter vår absolut bästa förmåga ändock måste försöka se den andra människan.

Vi ska se den andra människan så som vi ser oss själva i en spegel. Och, ska vi vara ärliga, så gillar vi inte allt hos oss själva, eller hur? Nog funderar vi ibland över hur vi beter oss och alla konstigheter vi alla gör ibland.

Men vi accepterar oss själva oftast ändå. Även fast det ibland tar emot.

Så, bör vi också närma oss den andra människan. Vi kanske inte gillar allt. Vi ska ändå acceptera den andra såsom Guds varelse, Guds vän och därmed även vår vän.

Vi måste anstränga oss att leva tillsammans. Det är en aldrig sinande kraftansträngning men den är viktig i Guds ögon.

Vi tillhör Jesu hus, Guds familj.

Gud som faktiskt accepterar Dig och även mig såsom de vi är. Gud som faktiskt älskar oss precis sådana vi är, med alla våra fel och brister.

Gud som hela tiden står vid vår sida och hejar på och säger: Jag älskar Dig!

Kan vi inte försöka hjälpa Gud genom att försöka acceptera och älska vår nästa? Och förstå att alla är inte lika. Vi är inte lika, för Vi är Guds barn. Skapade olika men lika mycket älskade.

Låt oss hjälpa Gud! Se Din nästa såsom du ser dig själv.

Och!

Glöm aldrig bort att Gud ser just Dig och älskar just Dig.”

Annonser

Nervositeten över uppförsbacken i livet sprider sig nu….

Vårt ”stolta” fotbollslag är ute på EM turne i Ukraina. Vi vet nog alla hur debaclet över första matchen kändes för var och en av oss.

Vi kunde inte ens slå den på förhand sämsta fotbollsnationen Ukraina och möjligtvis är det som så ofta att vårt svenska herrlandslag är alldeles för upphaussat.

Nu väntar England på oss ikväll. Tufft, hårt och Jäk…t spännande.

Men samtidigt så är vårt landslag i en…..

 

fast vi får väl ändock hoppas på att det idag är nedförsbacken som gäller….

 

Vi kan alla till och från känna oss som att vi lever i en ständig uppförsbacke. Det är lätt hänt att en motgång snart har utvecklats till en serie. Det här är inget speciellt för någon speciell människa utan har med olika omständigheter att göra. Det är också som så att uppförsbackar drabbas vi alla av någon gång i livet. Det är därför det är så viktigt med en gemenskap. En gemenskap som försöker se förbi det där individuella. Vi, alla, känner ibland att vi inte går ihop med en annan människa. Den där speciella känslan av att inte riktigt bli accepterad för den man är. I en sådan situation är det viktigt med en gemenskap som förstår att varje människa är unik. Att vi också som de unika personer vi är också försöker sätta oss in i den andres situation. När vi börjar förstå den andre börjar vi också förstå oss själva. När vi kan se på den andre och känna att just i den andres situation kan jag befinna mig. När vi börjar acceptera den andre, oavsett dennes knäppheter, dennes olikhet,  dennes livssituation etc börjar vi också att acceptera oss själva. För fastän vi är unika såsom levande personer så är vi ändock väldigt lika som människor. Vi hamnar alla i miljöer där vi inte känner oss accepterade och när vi börjar inse att detta förr eller senare händer oss alla, kan vi förhoppningsvis börja sträva efter att acceptera den andre liksom vi kan börja acceptera oss själva som helt unika. Vi Är unika men samtidigt så lika. Att se på den andre som man själv skulle vilja bli sedd är ett bra mål att sträva efter. Då kan vi också skapa gemenskaper av sedda människor där varje persons unika egenskaper tas till vara såsom den unika men helt vanliga människa som vi alla är.

 

Framförallt är detta viktigt i en gemenskap som framhärdar i en kärleksgemenskap. I Guds gemenskap. Det ligger ett högre krav på oss att ha förståelse för den andre. Kan vi inte så långt det är möjligt och efter våra enskilda förmågor acceptera den andre kan vi inte heller börja leva upp till Guds unika nådefulla helt outömliga kärlek. För Gud är Du och Jag helt unika och vi får en helt unik kärlek oss till skänks enbart för dem vi är. Låt oss försöka efterlikna detta förhållningssätt.

 

Därmed kommer jag också in på bollsparkarna….kanske lite långsökt tycker du men De är också i en gemenskap. De är i en gemenskap som ska framkalla ett resultat. Ett resultat som är helt beroende på just deras gemensamma förmåga att se bortom den första väggen hos människan, bortom sin medspelares olika ”tokigheter”. De är ömsesidigt beroende av varandra. Allt för att försöka uppnå det där målet. Hos fotbollspelaren är målet att vinna matchen. Hos oss alla att försöka leva i en kärleksfull relation och i frid med den vi möter.

Låt oss försöka gå ut och sträva efter det där målet att leva i frid och kärlek.

Men! Nu ägnar vi oss åt matchen……följ dock inte mitt exempel  🙂