Vargen kommer, vargen kommer………………..?

 

Blir mycket fundersam över hur verkligheten de facto ser ut i Sverige och Svenska kyrkan och hur denna speglas hos en del skribenter och vissa partier.
Att mota främmandefientligheten i samhället liksom i kyrkan borde vara en självklarhet.
SD,s beskrivning av kyrkan och kristen tro är oerhört verklighetsfrämmande och har, enligt mig, ingen förankring varken i teologi eller historia. Deras människosyn är förkastlig och måste hållas borta från kyrkan!
Att däremot påstå att de är stora och starka inom kyrkan och på detta sätt försöka få människor som är som jag, dvs starka motståndare mot alla fascistiska tendenser, att gå ur soffan och rösta på ett parti (s) som även råkar vara mitt parti men som historiskt sett varit mycket starkt emot kyrkan är inte hederligt.
SD är inte stora och starka inom kyrkan. Lokalt har de ibland mandat och försöker göra sin röst hörd men i kyrkomötet har de endast 2 % av mandaten och möter ett kompakt motstånd.
Att som socialdemokraterna gör i den här kyrkovalsrörelsen är inte bara att göra en ohederlig beskrivning av verkligheten för de som hellre litar på ”sitt” parti än att se hur det ser ut i verkligheten.
Tyvärr gör också socialdemokraternas valverksamhet och ateistiska engagemang i kyrkan att det fascistiska partiet Sverigedemokraterna legitimeras som parti att också kunna organisera sig och föra fram sina, för kyrkans människor, mycket förkastliga syn.
Socialdemokraternas starka ateistiska engagemang i kyrkan såsom tummelplats och språngbräda för ett (förhoppningsvis) regeringsövertagande gör att Sverigedemokraternas åsikter som total motpol mot (s) att de faktisk får ett utrymme som de annars aldrig skulle få i en kyrka som försöker leva efter dess grundidé utifrån Gud, Kristus och DHA.
Aversionen mot (s) hos många människor gör att dessa istället för att Ej engagera sig i kyrkliga frågor eller engagera sig i kyrkliga nomineringsgrupper istället väljer att ta parti för SD för att motverka socialdemokraterna.
Vi kan inte fortsätta ha denna sekulariserade (ateistiska?) politiska ideologiska kämpande mellan statsideologier inom kyrkans hägn. Det här leder till total splittring och ett glömmande av vad kyrkans verksamhet de facto borde vara. Att föra ut Guds ord. Att försöka göra människor till lärjungar. Att visa på kärlekens väg gentemot den hårda kapitalistiska samhällsiden som slår ut människor. Att vårda vår jord. Att se att det faktiskt finns något större än oss alla! Något som omfamnar oss.

Jag brukar inte bry mig om stavfel……

…särskrivningar och sammanskrivningar nuförtiden. Den nya tidens telefoner har ju gjort en luttrad.

 

Vissa stavfel blir dock inte bara fel utan oerhört pinsamma.

Men vissa producenter kanske tar det kallt ändå 🙂

 

 

tänk FRIHET! LIKABERÄTTIGANDE! SOLIDARITET! MÄNNISKOVÄRDE!

När människor i andra länder på olika sätt gör motstånd i sin frustration kallar vi det demokrati, frigörelse, 68våren, Arabiska våren, kommunistfrihet, apartheitfrihet, frihetsuppror etc……..
Vi säger: Halleluja…hjälp dem…sträck ut handen….ge dem resurser…..pengar…vapen….Ställ upp! Gör något!

När en del på olika sätt försöker göra motstånd mot symptom och orättvisor i samhället och i sin frustration gör liknande saker här i Sverige så säger en del…oj vart är föräldraansvaret? Usch men sådär får de väl inte göra! Det är tidningarnas fel! Det är invandringens fel! Det är Alliansens fel! Det är sossarnas fel………

…..men tänk, tänk längre,  tänk FRIHET! LIKABERÄTTIGANDE! SOLIDARITET! MÄNNISKOVÄRDE!

 

DET ÄR VI…ALLA VI….VART VI ÄN ÄR….VILKA VI ÄN ÄR….som bär ansvaret för otryggheten i vårt samhälle. Ett samhälle kan i grunden inte fungera om det inte finns solidaritet mellan människorna. Vi bär ansvaret för den politik som ska föras! Vi bär ansvaret för vilken människosyn som ska vara dominerande! Vi bär alla ansvaret!

 

När vi tillsammans glömmer kärleken, respekten och solidariteten. Vad finns då kvar?

 

 

Var alla välkomna till Jesusmanifestationen?

Jag skrev lite grann om Jesusmanifestationen (JM) i förra veckan på grund av Birro,s krönika. Här kan ni läsa blogginlägget.

 

Det upprörde en del känslor hos en del. Framförallt för att Jag anser att inte alla har varit välkomna till Jesusmanifestationen.

En person  ansåg tex att mitt resonemang gjorde så att Homosexualitet hamnade i centrum och inte Jesus. Ett mycket konstigt synsätt. Dels för att jag även pekade på att vissa av de drivande i JM genom åren även haft åsikter om kvinnors verksamhet. Om man som kristen vill framhäva Jesus och Hans synsätt, verksamhet så blir det omöjligt, åtminstone för mig, att inte se att just Jesus ser ALLA människor, även kvinnor och Homosexuella. Jesus är välkomnande och inte exkluderande. Det synsättet visar inte jämt en del av organisatörerna.

En av de aggresivare ifrågasättarna var en pastor Vilhelmsson i EFK. En kongregation som genom åren haft starka åsikter om familjebildning och Homosexuella. Hen påstod vissa saker som jag visade på var fel men hen ville då ha ett tydligare klargörande om vart det stod att inte alla var välkomna till JM. Efter att jag visat på ett antal länkar och vad JM,s egen sida säger var hen ändå inte nöjd. Att kunna se hur saker kan tydas, tolkas är svårt för en del människor som lever efter en syn där deras åsikt är den Rätta. Att jag själv och andra sett vad som skrivits, sagts och att en Biskop i SvK har hävdat att inte alla är välkomna var inte nog för hen. Vad som skulle vara okey för hen skulle tydligen ha varit skrivna ord som ”de här är inte välkomna….”. Lite mer tankeverksamhet kan man ändock kräva av en pastor som antagligen har någon slags utbildning och borde kunna se saker ur olika perspektiv.

 

En av huvudtalarna i årets Jesusmanifestation och sidekick till Birro både på Kungsans scen och i poden Birro & Berggren var Lukas Berggren som är ledarskribent i det Karismatisk – Evangeliska husorganet tidningen Världen idag.

Här kan Ni se vad Han tycker om Homosexuella och att Jesus var tydlig med att Han inte gillade Homosexuella.

Han skrev inför förra årets JM i Världen idag:
”Det andra man kan konstatera är att Jesus hade väldigt tydliga uppfattningar i en del sexualetiska frågor. För honom var sexualitetens plats äktenskapet mellan en man och en kvinna (Matt 19:4-6). Att ett evenemang som syftar till att upphöja just Jesus därför inte ger utställningsplats åt ett projekt som torgför åsikter som går rakt emot det Jesus uttrycker i Bibeln, är därför inte alls konstigt. Det borde rimligen vara Bibelns Jesus som skall upphöjas den 12 maj. Beslutet från JM:s ledning verkar syfta till att slå vakt om enheten runt den Jesus som Bibeln talar om. Det förtjänar därför all respekt!”

 

Lukas Berggren var alltså en av huvudtalarna på Jesusmanifestationen. Hans åsikter är ingen ovanlig företeelse om man studerar namnen i JM,s organisation.

 

Jag har även en del vänner som inte håller med mig i min kritik av JM. De vill bortse från vad olika människor säger och gör och bara lyfta fram Jesus.
Jag säger då att det är bättre att lyfta fram och inte glömma Jesus någon gång under året istället för att vissa krafter ska få vara fond för exkluderande åsikter i skydd av Jesu namn.

Jag är definitivt inte emot Jesus 🙂 men jag är emot människor som försöker profitera på Hans namn för att missgynna andra.

Med de här synsätten som en del av organisatörerna för fram i många sammanhang skulle det innebära att jag skulle kunna gå i JM,s tåg genom stan men samtidigt veta att min homosexuella kamrat som går bredvid mig inte skulle vara välkommen hos de som går runt ikring oss.

Ibland är det önskvärt att även en del kristna människor tar bort skygglapparna för sina ögon.

Allt är inte grönt och fint bara för man skriker ut namnet Jesus. Man bör även vara villig att ta sitt ok och verkligen följa i Hans fotspår. Det gör man inte om man inte har förmågan att älska människor och att inte exkludera vissa.

Följ inte människan! Se inte bara på Jesus!

Följ Jesus! Se människan!

 

 

Efter att ha läst Martin Aagård,s artikel i dagens aftonbladet…

…….om hans upplevelser av hur Uppdrags Gransknings reporter Magnus Wennerholm vill göra ett reportage om hur hans journalist kompis Per Brinkemo i höstas behandlades av Martin Aagård i artiklar och inlägg, så ser jag på twitter hur diverse olika journalister positionerar sig.

Framförallt, så här långt, är det en del liberala journalister och/ eller tydliga kompisar till Per Brinkemo som yttrar sig men framförallt länkar till diverse artiklar och blogginlägg. Gemensamt för dessa inlägg och bloggposter är att de är ifrån diskussionen i höstas. Uppdrag Granskning ska också sända reportaget imorgon onsdag.

 

Det här är inte bara roande utan även skrämmande. Journalister som vi förväntar oss ska granska makten och andra tillstånd i samhället försöker nu ta ära och heder av varandra med diverse olika tillmälen och påhittigheter. Det som är skrämmande är att så många journalister nu länkar vidare inlägg som är GAMLA men försöker få det till att de tillför debatten något just nu. De är självklart medvetna om att de flesta människor inte kollar upp när inlägg och artiklar är skrivna.

Som så ofta handlar det om olika syn på människor, invandring, rasism etc. Den ena parten försöker få den andra parten att framstå som främlingsfientliga i olika grad medan den andra parten hävdar att det är ”han”  inte, utan bara ute efter att påpeka svårigheten med invandring.

Det är bra att påpeka svårigheten med invandring. Det är ett stort och komplext område men där yttringar ofta slår fel åt något håll. Det är dock inte okey att påpeka svårighet med invandring utifrån diskurs att inte människor är lika mycket värda och att de inte har ett lika stort existensberättigande som alla andra. Dessutom måste generaliseringar hållas kort.

Problematiken kan, och bör?, dock angripas utifrån vad som händer med ett samhälle när människor med många olika kulturer, erfarenheter, religioner, kunskaper mm helt plötsligt ska sammanföras och försöka leva tillsammans. Dessutom måste kostnaden behandlas.

Detta är dock inte frågor om hur vi ska behandla människor, religioner, olika kulturer mm, utan frågor om resurser och hur vi ställer oss till ”den andre” och vad vi alla är beredda att ”offra” för alla människors likaberättigande.

Den främlingsfientliga diskursen, framfört av framförallt SD, tar fasta på skillnader på människor, kulturer, religioner och försöker frammana en rädsla för det främmande. Oavsett hur detta ”främmande” än skulle berika vår kultur och hjälpa vår ekonomi.

Den seriösa diskursen tar fasta på Vad har vi för slags resurser, hur tar vi hand om dessa resurser(resursutnyttjande), Vad kan vi tillföra för resurser (ekonomi, skatter) för att vi tillsammans, nya och gamla, ska få till ett samhälle som fungerar för alla och där vi tillsammans kan skapa ett samhälle och stat som är konkurrensgod på den internationella marknaden och där förhoppningsvis ingen ska vara diskriminerad.

 

I skiljegränsen mellan diskurserna finns ofta journalisterna. Förutom då ett antal journalister som är tydligt främslingsfientliga.

Det som slår en hos dagens journalist debattörer är deras hanterande av språket. Det borde vara deras område. De borde vara medvetna om vilka ord som kan användas för att beskriva skeenden utan att omedvetet (medvetet) missförstås.

Man är INTE rasist för att man har åsikter om invandring och hur det påverkar samhället. Man kan dock mycket väl tänkas hysa ”rasism” / främlingsfientliga sympatier om man använder vissa ord, begrepp och generaliseringar. Det här borde journalister vara medvetna om. Det ÄR journalister medvetna om. När därmed en känd journalist använder vissa begrepp måste man reagera och åtminstone ställa frågan till sig själv, vad Vill journalisten ifråga egentligen säga. Man får dock inte omedelbart hänge sig åt att det är ”sådär” Han tänker. Det gäller faktiskt att ge band på sig själv och inte komma med förutfattade meningar om människors meningar och synsätt. Det kan ju faktiskt vara som så att man själv inte riktigt förstår. Det är inte otroligt att det faktiskt förhåller sig så. Det kan också hända att man fullt ut respekterar männsikors lika värde men hanterar detta ur ett annat politiskt ideologiskt synsätt.

 

När nu dagens debattglada journalister försöker ta heder och ära av varandra så har de alla glömt det de alla anklagar den andre för. Att diskutera sakfrågan och inte personen.

Samtidigt sätter hela frågan dock strålkastaren på det som är viktigt för oss alla andra som inte är några skjutjärns journalister. Kan vi verkligen lita på journalister? Kan vi verkligen lita på TV program, hur dekorerade de än är ? Ska vi verkligen, för vår demokratis skull, lita  på de som tycker att de har all makt i världen att granska allt och alla förutom dem själva?

 

Men nog är det ändock ”kuligt” att se på när journalistkåren tar ställning och hänger sig åt ett internt kuddkrig så fjädrarna ryker 🙂

 

 

 

 

Är inte vår demokrati hotad?

Vi brukar i Sverige skryta om att VI är så i framkant. Att VI har sån fin demokrati. Att VI alla har möjlighet att påverka vårt samhälle genom demokratiska aktiviteter. Detta då till skillnad mot andra länder i världen.

Ibland tycker VI svenskar också att VI har den finaste demokratin i hela västvärlden. För att inte tala om hela världen.

Vi ser med förvåning på andra länders stapplande strävan mot demokrati. VI klagar på att andra länders politiska partier, ibland med religiösa framtecken, inte står för riktig demokrati.

Vi läser med förfäran hur människor i andra länder utsätts för brott, förföljelse och till och med mord för att de vill gå och välja i ”frivilliga” val. Egentligen tycker vi kanske inte att de är frivilliga, men bättre med val än utan val?

Vi ser med fasa hur politiskt, ideologiskt, religiösa grupper i kanske framförallt arabiska/ muslimska länder försöker förhindra demokrati med våldsåtgärder. Vi ser med fasa på hur dessa grupper också gör skillnad på könen och förminskar kvinnors medverkan i samhällslivet. Vi märker med bestörtning hur små skolflickor som försöker göra skillnad hotas och kastas syra på eller skjuts i huvudet.

Vi ser med förskräckelse på hur demokratin begränsas med urskiljningslöst våld och massakrer på oliktänkande i Afrikas olika stater.

Vi har med sån stor fasa sett på de olika krigiska grupper i Afrika att vi nu för tiden inte överhuvudtaget vet om det finns några skillnader mellan Afrikas olika stater och alla folkslag och religioner.

 

Vi i Sverige ser med fasa hur det ser ut i övriga världen.

Vi i Sverige har absolut inte dessa yttringar.

Vi i Sverige har stor bröst bringa som vi gärna slår oss på.

Vi i Sverige är BÄST!

 

 

Läser i Svd idag om att varannan kvinnlig riksdagskvinna under föregående år utsatts för hot. Detta i direkt samband med deras politiska arbete.

Hur ser det ut för männen är min naturliga fråga? Är de lika utsatta? Eller är det skillnad mellan riksdagens män gentemot kvinnorna?

Det har under den senaste tiden också diskuterats i TV och sociala medier om alla hot som framförts mot journalister. Framförallt kvinnliga journalister. De personer som ska rapportera om orättvisorna i samhället och vända på samhällets olika mörka stenar. I detta kan vi också dessutom se hot, framförallt i sociala medier, mot människor ( unga tjejer?) som på olika sätt har åsikter och vill uträtta något i livet.

 

Den ”vanliga” människan kanske struntar i det här. Vi vanliga tänker att ”det här drabbar ju inte mig”. Jag som ändå inte säger något. Vi hyssjar våra nära och kära och våra bekanta som vågar protestera och höja sin röst.  Till och med vissa journalister säger att de börjar bli vana och luttrade. Många politiker har slutat med politiken på grund av alla hot medan andra säger att ”man vänjer sig”.

Till och med inom den demokratiska idrottsrörelsen ser vi att hot mot spelare och tränare lönar sig.

Hot om fysiskt våld mot människor och dess anhöriga som står i rampljuset och eller våga säga något börjar ge resultat.

Hot om förändrade arbetsvillkor.

Hhot om förändrade levnadsvillkor som ofta känns som  det mest brutala fysiska våld man kan föreställa sig.

En tystnadskultur lägrar sig. Håller jag bara tyst så märks jag inte. Om jag inte engagerar mig så  ser inte folk vad jag egentligen tycker och jag slipper hot och glåord. Låt andra säga vad de, VI, tycker. Någon annan säger nog något och kanske protesterar mot orättvisorna, till arbetsgivaren, till de styrande, till de som vi valt, till de med makt. Någon annan säger nog det som Jag tycker. Någon annan……..

 

Allt det här begränsar, enligt mig, vår demokrati. En demokrati som våra förfäder med sina liv verkligen kämpat för att uppnå.

VI håller på att mycket snabbt rasera vårt demokratiska samhälle.

 

Jag frågar:

Är vi i Sverige verkligen bäst i Världen på demokrati?

Är vi i Sverige verkligen bättre än de länder som vi på TV ser kämpa för sin demokrati och får utstå attentat och mord på politiker?

Är vi i Sverige verkligen bättre än de länder som kastar syra på kvinnor i samhällslivet eller de som skjuter unga skolflickor som vill förändring?

Är vi i Sverige möjligtvis världens bästa folk på att blunda för vår egen verklighet?

 

Enligt löfte: Replik till journalist Karl-Johan Karlsson!

 

 

Den 29 april hade jag ett blogginlägg med titeln ”det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna” vilket du kan se här. Det inlägget var en respons på journalisten Karl-Johan Karlssons krönika i GT/Expressen som du kan läsa här.

 

Det här har följts av lite diskussioner på bla twitter där Karl-Johan har samtalat med olika personer och där även jag naturligtvis reflekterade över vad Karl-Johan ansåg i sin krönika men även det som han anser på twitter.

Jag vill påtala att de här reflektionerna har förts, för att vara på twitter, i en fin samtalston. Tyvärr kunde jag inte besvara Karl-Johan eftersom jag inte hade tillgång till dator. Men jag lovade återkomma.

 

Jag uppfattar Karl-Johans synpunkter så som följer.

1)Svenska kyrkan vågar inte stå för sin tro

2)Svenska kyrkan är osäkra och sökande och det har de aldrig varit förut.

3)Svenska kyrkans tro är för luddig

4)Karl-Johan anser att Svenska kyrkan måste ta tydlig ställning

5)Svenska kyrkan är inte självkritisk

6)Folk flyr från Svenska kyrkan

…och möjligtvis lite fler åsikter?

 

Någon hänvisning till hans synpunkter står inte att finna. Jag uppfattar Karl-Johans åsikter som subjektiva. Detta är absolut inte något fel. Vi måste alla få tycka och tänka men samtidigt blir det omöjligt för Mig som är engagerad i Svenska kyrkan att inte reagera och reflektera över vad han säger. Jag själv kan många gånger också vara kritisk till olika skeenden och sakfrågor inom kyrkan men det är naturligtvis en självklarhet i en till viss del demokratisk organisation med många synvinklar som dessutom är mycket stor ca 6 500 000 milj medlemmar.

Karl-Johan säger också att han Ej är kristen. Att han Ej är troende.

Här tillstöter ett problem. Det ÄR svårt att förklara innerligheten i den personliga tron och vad tro är. Det är en till stor del en ”upplevelse”.

 

I vår twitter konversation efterfrågade jag också någon teologisk/historisk referens över hans påståenden. Detta kunde han inte göra men hänvisade också till ett inlägg som han ”helt plötsligt”hade fått sig tillskickat. Vid närmare kontroll visade det sig att det var skickat till honom från en ämbetsbärare i Svenska kyrkan. Här kan ni läsa vad det var som han helt plötsligt kommit över. Inlägget i Svensk Pastoral tidsskrift nr 4 2011 är skrivet av två kunniga personer. När man granskar inlägget så borde en kritisk journalist naturligtvis se att inlägget blandar en del fakta men utgår från ett inomkyrkligt politisk engagemang, för att uttrycka det vänligt. Det är med andra ord en mycket subjektiv hållning men med insprängda fakta. Inte en akademisk rapport som Karl-Johan försökte påskina inför mig (eller så tror Karl-Johan det?)

Det finns många grupper/personer i minoritetsställningar som brukar hoppa upp och uttrycka sina subjektiva intryck så fort det kommer inomkyrklig eller utomkyrklig kritik eller något annat som någon vill påtala, påstå, om brister inom Svenska kyrkan. Oavsett vad det är för kritik och vilken bärighet denna har.

 

De första fyra frågeställningarna/ påståendena ovan blir väldigt svårt att konkret svara på i en blogg. Detta för att de för den kyrkligt engagerade/ teologiskt reflekterande är rätt banala. Men det finns gott om litteratur att fördjupa sig i. Om man har intresse för lite mer objektivt resonemang.

 

Lite kommentarer dock.

Karl-Johan utgår från att det finns EN slags tro och att denna gestaltar sig på ett sätt. ”Att tro är att tro” som han påstår. (Ingen reflekterande troende, ingen teologisk kunnig skulle våga uttrycka sig på detta sätt.) Han kan dock inte i detta säga VAD som är Svenska kyrkans ”tro”, bara att denna är fel. Därmed är denna ”tro” som han då inte kan definiera också luddig. Vari luddigheten egentligen består av går inte att säga eftersom Karl-Johan inte definierat vad Svenska kyrkan har för slags ”tro”. Eller vad Karl-Johan anser att Svenska kyrkans ”tro” är. I samband med detta anser han också att Svenska kyrkan inte har varit osäkra och sökande förr. Vari detta osäkra sökande består av kan han inte definiera utan bara från sitt påstående om ett marknadsföring av ett ”grundkoncept”? Som jag påpekat ovan kan han inte rent teologiskt/ historiskt ge någon slags referens till att Svenska kyrkan skulle, om möjligt, ha ändrat ståndpunkt från säkra och icke sökande.

Hans eventuella referens till Svensk Pastoral tidsskrift är icke relevant för det är en, av många, kyrkopolitiska åsikter.

 

Ifråga om det ovanstående måste man då kunna konstatera att Karl-Johan faktiskt inte verkar förstå vad tro är, vad en kyrka är, vad en folkkyrka är. Möjligtvis kan det förklaras med att han inte själv är kristen och har någon slags tro. Men det är nog inte hela sanningen. Det som Karl-Johan framför är inte speciellt ovanliga synpunkter. Det är ofta samma påståenden som exempelvis många frikyrko medlemmar brukar anse om Svenska kyrkan. De kommer allt som oftast från sammanhang där man avger trohets löften i olika sammanhang och utifrån olika historiska omständigheter.

Möjligtvis får också många människor sin syn på tro och sina intryck av Svenska kyrkan  från media, som väldigt sällan har en kunskap om teologi/ religions vetenskap. Det blir alltså en mycket snäv bild förmedlad av människor utan reell kunskap/ erfarenhet i sakfrågorna.

 

Tro är ett subjektivt förhållningssätt som enbart är för den enskilde människan. Från min kristna synvinkel så är denna tro utgående från Gud och vi har som människa att bejaka eller förkasta denna. Men tron gestaltas alltid olika för olika människor.Tron kan också gestaltas tillsammans med andra.

Svenska kyrkan rymmer många olika syn på tro. Till skillnad då mot andra samfund. Svenska kyrkan har en någorlunda demokratisk organisation till skillnad då mot många andra samfund. De teologiska vinklingarna genomgår många olika stadier av reflektion innan de blir gällande för Svenska kyrkan som organisation. Detta är inte tro, utan förhållningssätt till tron.

I Svenska kyrkan är varje människa välkommen. Ingen avkrävs någon slags ”tros syn” för att vara välkommen in. Varje människa är lika mycket värd. Detta innebär inte en luddighet utan har en grund i Jesu bemötande av människor. Andra samfund kan ha andra uppfattningar.

Svenska kyrkan är alltså INTE ett samfund där medlemmarna avkrävs en speciell hållning och ett speciellt sätt som måste åtlydas.

Men genom dopet så förs den döpte in i kristi familj. Dopet är också medlemsgrundande.

Svenska kyrkan är en Evangelisk-Luthersk kyrka där dess förhållande till tro och bekännelse och lära finns stadgad i Svenska kyrkans kyrkoordning.

Det finns med andra ord en mycket stark historisk utveckling sedan ca 500 år tillbaka. Detta är att ha en tydlig ställning.

Många andra frireligiösa samfund och även andra medlemsorganisationer har en historia som går tillbaka endast ungefär 100 år.

 

Det är just här som Karl-Johan gått fel. Han vill att Svenska kyrkan ska vara på ett visst sätt. De ska tycka på ett snävt sätt. De ska avkräva dess medlemmar en speciell syn. När kyrkan då har en helt annan syn än vad han tror är gällande så är det kyrkan som har fel och inte att hans syn kanske inte har reell grund i historia, bekännelse.

Här vill då jag som varit medlem i Svenska kyrkan i 55 år påstå att det här är frågeställningar som alltid diskuterats inom kyrkan och därmed också har kyrkan inom sig alltid haft en självkritisk syn. Synen är också att försöka hitta ett språk som kan föra fram evangeliet på ett språk och uttryckssätt som är relevant för människan där denne befinner sig i tid och kontext. Detta kanske inte passar alla människor för det är många gånger svårt att förändra sig själv och tänka i nya banor.

 

Litteraturen om vad som hänt inom Svenska kyrkan rent historiskt och med diverse olika ståndpunkter är omfattande.

Svenska kyrkan är också en öppen organisation där rapporter och statistik finns att hämta för var och en. Det är inte, som i en del andra samfund, stängda för oberoende analyser. Kyrkan är därmed öppen för ett kritiskt analys tänkande.

Tyvärr kommer detta dock ofta i skymundan för diverse subjektiva känslomässiga ”tyckanden”.

 

Svenska kyrkan står för sin tro och försöker förmedla denna i sin tid.

Svenska kyrkan är alltså inte osäkra på sin tro. Tro och bekännelse finns väldokumenterad.

Svenska kyrkan är alltid sökande, som tur är. DET är grunden som faktiskt Jesus själv säger.

Svenska kyrkans tro är inte luddig, utan står stark och välkomnar alla människor i kristi efterföljd.

Svenska kyrkan har tagit tydlig ställning i sin Evangeliska- Lutherska framtoning.

Svenska kyrkan har och har alltid reflekterat över sin roll och sin teologi.

 

MEN! Svenska kyrkan kanske inte står för något som Karl-Johan tycker att de skulle göra? Men det är ju en helt annan fråga.

Ingen skulle heller lyssna på om Karl-Johan ansåg att skärgårdsstiftelsen skulle tala om vägarnas skick och istället precisera sin uppgift som bilreparatörer eftersom de som bilreparatörer är luddiga. Olika organisationer, olika frågor.

Det går inte att se att en organisation med sin uppgift, sin teologi, sin historia, sina bekännelser, sina stadgar ska behöva ändra sig och ändra inriktning för att någon enskild medlem anser att de borde syssla med något annat.

I Svenska kyrkan får många olika synsätt plats. Dock inte alla frågor och inte heller det som inte ÄR Svenska kyrkan.

 

 

Karl-Johan anser också att folk flyr från Svenska kyrkan !

 

En mycket intressant och ofta förekommande åsikt.

Vart kommer den ifrån?Stämmer denna?

 

När man ser på antalet medlemmar måste man vara medveten om ifrån vilken nivå man utgår från.

Ja, det försvinner medlemmar från Svenska kyrkan. Men de försvinner från en mycket hög medlemsandel, nära 100 %.

Fortfarande är ca 70% av Sveriges befolkning medlemmar. Detta i en situation där befolkningen har många fler kristna inriktningar och även fler nya religioner finns nu i vårt nya pluralistiska samhälle.

Att tänka på är också att det ända sedan 60 år tillbaka varit tillåtet att välja religion i Sverige. Ändock har inte fler försvunnit ur Svenska kyrkan.

Sedan 13 år tillbaka är det inte en statskyrka och sedan 1996 är dopet medlemsgrundande i första hand.
Att det fortfarande är ca 70% som är kvar i SvK är fantastiskt. Vilken organisation kan uppvisa dessa siffror? Att betänka är också att alla frivillig/ medlems organisationer i Sverige minskar.

 

Karl-Johans syn på att folk flyr från Svenska kyrkan är därmed obsolet.

Karl-Johan, läs gärna också hur många som går i Gudstjänster, är engagerade i körer, konfirmation, dop etc så kommer du att finna att människor är mycket engagerade i Svenska kyrkan. Dock Ej tillräckligt många enligt mig. Jag vill naturligtvis att alla ska vara med

Men! De flyr inte.

 

HÄR kan man också läsa statistik om Svenska kyrkan.

SOM institutet rapporterar också om kyrkliga företeelser här.

 

Naturligtvis vill Jag att fler erkänner sig som Kristna. Men man måste också vara realistisk. Vi har i 2000 år kämpat för Guds rike så för mig får vi gärna kämpa i 2000 år till. Bara man försöker. Inte ger upp. Allt är självklart inte perfekt men det innebär inte att man ska svänga vimpeln efter varje nyck som någon enskild människa får för sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är kul att kasta lite strunt på Svenska kyrkan och de kristna

Läs gärna del 1 först

 

En annan journalist som tycker det är lite småmysigt att kasta ut lite strunt på Svenska kyrkan är Karl – Johan Karlsson i GT/ Expressen.

I sin krönika ”Helvetet borde avskaffas så anser han att kyrkan inte tillräckligt ”marknadsför” sin tro. Ska man marknadsföra? Finns det endast en tro? En syn på tro?

Antagligen för Karl-Johan. Kanske inte för de flesta kristna som dagligen brottas med sin tro. Det ingår så att säga i konceptet i relationen till Gud. Gud vill att vi ska brottas med Ordet.

Han ställer även frågan ”tror Svenska kyrkan på Gud”? Kan man överhuvudtaget ställa en sådan fråga utan att framställa sig själv i okunskapens dager? Kan en organisation Tro? Är det inte dess medlemmar som Tror och sedan går samman i Guds uppmaning till oss att sprida Ordet.

 

Vidare anser Karl -Johan det vara märkligt att det finns tvivel inom Svenska kyrkan? Tvivlet som för den troende är signalen på att det är en hälsosam tro som bejakar Gud till skillnad mot den statiska, fundamentalistiska.  Han anser att det finns en gräns för hur långt man kan backa från sin ”grundidé” för att verka trovärdig. Här visar sig problematiken för Karl -Johan. Han utgår från att det enbart finns en syn?En syn som alla måste anamma till punkt och pricka. Han funderar naturligtvis inte ikring om Hans syn på en ”grundidé” stämmer överens med kyrkan och dess troendes medlemmars syn på idén. Han utgår från att Han sitter med kunskapen, med sanningen om Idén! Dvs alla medlemmar inklusive kyrkan som organisation ska inte förhålla sig till sin ”idé” utan till Karl -Johans synsätt som Han vill att Idén ska vara. Karl- Johan för fram ett synsätt som oftast benäms fundamentalistisk eller möjligtvis ”bokstavs(o)troende”.

Det är en främmande föreställningsvärd för de flesta troende.

Likaså tar Karl -Johan upp frågan om helvetet. Han skrattar där över de som ägnat åratals studier åt teologi och mött massor av människor i olika stadier av själsnöd och deras problematisering av frågan och deras erfarenhet. Tanken går till den opportunistiske tonåringen som skrattar professorn rakt upp i ansiktet och tycker att denne har så fel. Tyvärr för den opportunistiske tonåringen och Karl -Johan. Erfarenhet kommer med införskaffad kunskap och levnadsvisdom.

 

Frågorna som ställs hos Karl -Johan är de frågor som konfirmandläraren får från sina tonåringar varje år, år efter år.

 

Sanningen är inte given. Sanningen söks………

 

 

 

 

 

 

Jesus säger SÖK………. Birro säger: Vi HAR sanningen.

Del 1

Här finns del 2

 

I vårt samhälle och media idag har det tydligen blivit lovligt byte att angripa Svenska kyrkan och kristen tro på diverse omöjliga sätt med förvanskningar, lögner, rena påhitt och ryktesspridning. Här o här har jag kommenterat två av dessa.En del journalister ser dock fördelen och möjligheterna med en modern kyrka och kristi ord men flera journalister har inte bara visat på sin tydliga okunnighet utan också att de själva är villiga att gå en agenda som förminskar den kristna människan och kyrkan. De tar avstånd från kyrkan och tron och anser därmed att de står fria att sprida osanningar. Andra skribenter är de som utifrån sin kristna syn anser sig besitta sanningen, inget mindre än sanningen och att det endast finns en sanning!

 

Oftast bemöts inte dessa osakligheter av högre representanter inom SvK utan de här osakligheterna får många gånger stå oemotsagda. Det är iofs förståeligt eftersom alla dessa frågor dyker upp med intervaller och till slut orkar man inte bemöta osanningar. Dessa osakligheter blandas också ofta upp med helt subjektiva påståenden utifrån den enskildes eget synsätt på sitt liv och detta är svårt att behandla. Det andra är att de av SvK representanter som tar sig tid och ork att bemöta osanningar ofta blir kritiserade från sina egna för att inte ”lyssna på kritik” och dessa inom de egna leden står då också ofta för ”den enda sanningen” och de försöker vinkla sakfrågan till något helt annat. Ett svagt och för oss alla medlemmar inom kyrkan förödande sätt att föra diskussion.

 

Inom kyrkan ska naturligtvis det finnas grund för olika åsikter men det måste utgå från en riktig verklighet och en faktagrundade kritik.

Osanningar och felaktigheter måste bemötas. Dessa är grund för ryktesspridning.

 

En som utgår från Sitt sätt att se på världen är Marcus Birro. Duktig författare och bra fotbollsbisittare. Han har i krönikor gått hårt mot personer inom SvK och kritiserat dessa för att föra ett dåligt debattklimat samtidigt som han själv då stått för  rykten och skvaller om enskilda individer och även föreningar inom SvK. Här och här har jag kommenterat Birros påståenden.

 

Den 23 april 2013 skriver Marcus Birro i tidningen Världen idag. En tidning som står en del av den evangelikala rörelsen och framförallt trosrörelsen med Livets Ord väldigt nära.

Birros bloggartikel har rubriken ”Svenska kyrkan, en dörrmatta för tidsandan”

 

I början av sin bloggartikel skriver Birro ” jag må vara rätt ny i kristenheten”.

Där borde han ha stannat!

 

Tyvärr fortsätter han med att säga att för honom är Bibeln Guds ord. För en kristen lätt att instämma i men vad utgår egentligen Birro ifrån? Hur ser han på hur Bibeln kommit till? Kan man läsa de olika böckerna på olika sätt? Är Bibeln en naturvetenskaplig skrift? Vad för översättning anser han vara Guds ord? Är det respektive författares ord som  har inspirerats från Gud eller har Gud suttit med en gåspenna och skrivit ner varje ord? Har Birro sett varje ord i original?

Birro fortsätter med ”att det finns evig förtappelse”. Vad menar han med detta? Olika tolkningar i olika tider finns av ”förtappelse” och vad det i så fall leder till.. Birro menar också att det finns frälsning och att synden är högst verklig. Vad menar han med att ”det finns frälsning”? Vem  står för denna? Vem tillkommer det att ”få” frälsning”? Vad menar Birro med synd? Menar han en personlig synd? Vad är då i så fall synd? Finns det medfödd synd? Ursprungssynd? Vem bestämmer vad som är synd?

Birros syn som verkar utifrån en dubbel predestinationslära kanske inte är verklighet för stora delar av kristenheten.

Ändock anser Han att Han formulerat TRON! De flesta andra kristna skulle nog istället hålla sig till den Apostoliska och/ eller Nicenska trosbekännelsen.

Vidare anser Birro att ”kyrkan är en plats fri från tid, fri från världen, fri från fördärv och förebråelser”. Märkligt språkbruk, märklig tolkning.

Kyrkan är en del av Guds familj, Guds hus. Grunden för kyrkan är tron på Jesus Kristus som knappast var fri från världen i och med att han verkade i denna och uppmanat sina efterföljare, inklusive oss nu levande, att verka i världen för att föra fram Guds budskap. Därav kan aldrig, enligt mig, en kyrka som vill vara ärlig i sitt uppdrag från Gud verka ”fri från världen”. Ifråga om ”fri från fördärv och förebråelser” kanske den gode Birro borde läsa Paulus, aposteln i den tidiga kyrkan.

 

Efter att i enlighet med, tyvärr, en del av den evangelikala kyrkans frustration över SvK går Birro på i ullstrumporna med en massa olika saker som Han inte finner inom SvK. Inget är mer fel.

Det visar ännu en gång på att Birro, liksom en del evangelikala, har svårt att förstå att Guds nåd är för alla och att SvK är beredda att föra denna syn vidare på det sätt som det kan mottagas i den tid man nu lever. Inom SvK krävs ingen uppoffring för att vara älskad utan alla oavsett bakgrund och förutsättningar är välkomna. Till Svenska kyrkan är alla välkomna och avkrävs inget speciellt synsätt. Svenska kyrkan visar på kärlekens väg. Kärleken till alla människor. Detta till skillnad mot vissa andra kyrkor.

 

Birro avslutar med ”Vi har sanningen”.

Birro sitter tydligen inne med hela sanningen.

Själv välkomnar jag mer Jesu ord: SÖK………

Ingen mer än Gud vet sanningen!

Ja det här speglar stereotyper…..

…..men tycker ändå det är lite roligt.

 

 

Trösterikt och sant!

 

 

Tidningen Dagen hyllar pajkastningens form genom…….

…. rubriken ”Stå på dig Birro, du har mycket stöd!”

Här påstår de att Birros krönika från igår får mycket stöd men en och annan kritiker finns även. Följt av ett litet sax av kommentarer.

Vad jag tycker om Birros skvallerinlägg kan Ni läsa här!

 

Det intressanta med dagens Dagen inlägg är att de hävdar att Birro får mycket stöd.

Enbart fem stycken bloggar har refererat till denna artikel enligt Dagens eget Twingly sök. Det roliga är att Twingly har registrerat min blogg två ggr så egentligen är det enbart FYRA inlägg i bloggar som tar upp Birros lilla pajkastning. Läser man dessutom bloggarna så är det inte speciellt mycket stöd Birro får utan egentligen enbart av en blogg som man ändock får anses prata i egen sak enär skribenten ifråga är ifrågasatt av Seglora för dennes eventuella koppling till Sverigedemokraterna.

ÄR DETTA MYCKET STÖD?

 

Totalt sett kan man dock enbart finna 34 kommentarer som har både negativa och positiva skrivningar  under Birros skvaller skrift!

ÄR DETTA MYCKET STÖD?

 

Bredvid kommentarsfältet på Dagen har de också något som heter ”reaktioner”.

När man scrollar dessa reaktioner så känner de som twittrar mycket igen en hel del namn. Många av dem är flitigt återkommande i twitterdiskussioner om Sverige Demokraterna, invandring, Islam etc. Bland annat finns där den ständigt återkommande Ingrid Carlqvist som är utgivare av en mycket omdiskuterad tidning som enligt många medier mycket väl kan kallas främlingsfientlig dvs Tidningen Dispatch…Här har jag skrivit lite grann om henne!

Dessa ”reaktioner” är scrollningsbara men tidningen Dagen har det som så att samma personer återkommer gång efter annan under scrollningen. Många namn återkommer fantastiskt många gånger. Dvs hur många (få) reella reaktioner det är blir svårt att avgöra.

ÄR DETTA MYCKET STÖD?

 

Jag tycker det är oerhört missvisande och synd av tidningen Dagen att dels låta en sådan skvallerkrönika av Birro få passera utan tillstymmelse till faktaunderlag och med en udd som är riktad mot en speciell smedja men också mot en fysiskt namngiven person. Dels gå ut och säga att Birro får mycket stöd för sitt sätt att sprida skvaller och lösa rykten enär de absolut inte har belägg för detta påstående.

 

Jag tycker det är synd att Dagen, som ofta har intressanta diskussioner och artiklar, har medverkat till en polarisering inom kristenheten grundat på subjektivt skvaller och ”drev” mentalitet.

Jag tycker även det är synd att inte Marcus Birro själv inser att Han de facto nu är en symbol för det som går under benämningen ”nätattacker”, drevmentalitet, mobbning enär Han faktiskt gör sig själv skyldig till det som han klandrar andra för att göra och som tyvärr även flera gånger har drabbat honom själv. Finns det en trovärdighet att ta upp frågor om nätmobbning och hemska obskyra påståenden som drabbat en själv när man som Birro levererar detta mot andra människor. Vart är etiken?

Det är även synd, och jag hoppas att Birro förstår allvaret i detta, att han nu på nätmedier Hyllas av rätt mörka krafter och som är välkända av de som kämpar emot rasism och främlingsfientlighet. Jag vill inte att Birro ska hyllas av dessa människor. Jag kan inte tänka mig att Han egentligen sympatiserar med dessa krafter men nu står Han ändock där idag som en liten hjälte i dessa kretsar. Som kristen männsika ser jag med bävan att en kristen broder hyllas av mörka nätalias när vi tillsammans egentligen borde predika kärlek!

Förstår Du Marcus Birro de här allvarliga yttringarna som Du nu åstadkommit.

 

 

 

 

 

Birro sitter och kaffeskvallrar om det som han inte tycker att Seglora o andra ska hålla på med

Marcus Birro är enligt mig en oerhört bra författare som har ett mycket varierat och bra uttryckssätt. Hans skrivningar har en förmåga att dra en med sig. Hans krönikor i flera tidningar kan också hålla hög kvalite förutsatt att han håller sig distanserad till politiken och religionen där det ibland blir lite väl trånga kurvtagningar. Som mycket idrottsintresserad är det också kul att läsa hans inlägg om framförallt fotbollen fastän man inte kan låta bli att undra ibland om hans enorma hängivenhet är så balanserat.

Som kristen är det också välkommet att Birro såsom ”kändis” har kommit ut med och vågar stå för att Han är kristen, även fast hans syn tydligen har utvecklats åt det evangelikala hållet. Han skriver också för kristna tidningar som Dagen och även i Världen idag som står den karismatiska rörelsen nära genom sin gamla koppling till Livets Ord.

I tidningen Dagen har han idag tyvärr ett mycket onyanserat debattinlägg om framförallt Seglora Smedja.

Han börjar sitt inlägg med att redogöra för att han fått mejl från upprörda människor som känt sig utpekade av Seglora Smedja. Det är självklart inte bra att människor känner sig utpekade och det är naturligtvis en tråkig situation att få upprörda mejl och Birro drar automatiskt slutsatsen att mejlkonversationen har substans. Det kanske den har men Birro klargör inte den substansen.
Jag har sett Birro fråga Seglora Smedja på Twitter om det som Han har sett skrivet av olika personer på sina bloggar. Där fick han då hänvisning till vad som skrivits på Seglora och i de artiklarna står det en klar redogörelse vad och varför Seglora tycker vissa saker.(med hänvisningar) Jag tar inte ställning till om Seglora har rätt i sak men kan konstatera att de åtminstone, till skillnad mot Birro, har redogjort för och varför de har kommit till sina slutsatser.

Birro ställer också två frågor i sitt andra stycke där de flesta nog skulle svara nekande. Problemet är att Han förutsätter att hans uppgifter om Seglora är korrekta och ställer därmed frågan som ett insinuerande att just Seglora gör på ett visst sätt. Det är inte ett hederligt retoriskt grepp. Oavsett om Birro skulle ha rätt så har han inte visat på detta och frågeställningen är som den står i detta sammanhang obsolet.

Birro tar sedan och gör en redogörelse för sin egen situation från och med när han startade sitt bloggande 2006 och vad som då hände. I fyra långa stycken så är det en, enligt mig, mycket hemsk situation som Birro målar upp. Det som har hänt honom tycker jag är fruktansvärt och borde inte få förekomma i ett civiliserat samhälle. Ingen människa ska, som Birro ha gjort, uppleva så mycket hat och omdömen om sin person och sin familj. Oavsett partiideologisk tillhörighet. Tyvärr så är detta ett allt vanligare fenomen på de ”sociala medierna”. Man kan inte annat än känna med Birro och det som han har fått utstå.

Direkt efter detta gör dock Birro ett mycket fult retoriskt knep genom att skriva ”i kristenheten är det ungefär samma sak” för att sedan fortsätta med att inte bara anklaga Seglora Smedja utan nu också människan Helle Klein. Genom att ha visat på allt det hemska som har hänt honom och koppla detta till Helle Klein blir det för läsaren implicerat att Hon också håller på med just dessa saker som Birro har utsetts för. Men kanske inte just mot Birro personligen.

Sedan följer ca 5 stycken om vad Smedjan och Helle Klein ska ha utsatt diverse människor för. Någon exakt redogörelse föreligger inte. Ingen redogörelse för vilka människor det gäller. Ingen redogörelse för vilka frågor det gäller. Ingen objektiv redogörelse för om och varför Segloran skulle göra detta som Birro påstår, dvs om det finns någon grund för Seglorans agerande. Birro verkar inte ens ha kontrollerat vilka personer det är som Segloran då, enligt Birro, har hängt ut och om det finns fog för Seglorans undersökande verksamhet. Han har inte ens försökt se om det, som enligt Birro handlar om att Segloran kallar människor för främlingsfientliga, har någon bäring.  Birro för snarare fram diverse påståenden om drev och smutskastningskampanjer. En retorik som ofta förs fram av Smedjans ”motståndare” utan ett eget självkritiskt granskande över vad de själva verkar syssla med. En retorik som faktiskt inte stämmer enligt mig.  Snarare tvärtom.

Jag har, under en följd av år, följt en oerhört massa bloggar och twitter människor. Det är mycket lätt att konstatera vilka som för vilka kampanjer och mot vilka. Vilka som länkar till vilka. Vilka bloggnätverk som uppstår. Vilka politiska ideologier en del av dem har. Vilka kyrkopolitiska nomineringsgrupper en del av dem är medverkande i. Vilka frågor som en del av dem driver. Vilken sorts kritik en del grupper ägnar sig åt och vilka ”oheliga” allianser som skapas bara för att kunna föra fram någon sorts ”kritik”mot någon slags ”överhet”. Birro liksom en del andra ”utomstående” verkar ha missat allt detta, eller medvetet struntar i det.

Själv tycker jag det är en jobbig stämning för i dessa nätverk känner jag till flera personer som är oerhört kunniga, skriver många bra saker, trevliga och på många sett positiva människor. Men i vissa frågor tappar de all sin analysförmåga och går bärsärk i sina påståenden om andra och då speciellt Seglora. Det de anklagar Segloran för, är ju precis det de själva varje vecka sysslar med på bloggar, twitter och i diverse artiklar.

Det finns ingen sans i deras egen ”oskuld” och i Seglorans ”skuld”.

Är då Segloran utan skuld? Naturligtvis inte. Jag har påpekat förr att det är ett högt tonläge från många parter inklusive Segloran. Men det är också förståeligt när man blir anklagad för vissa saker som inte har substans att man kanske tar i för mycket. Självklart skulle Segloran tjäna på att kanske tona ner sitt reflexmässiga försvar och ibland ta ett steg tillbaka och grunna på vad som de facto är sant och vad som kanske synes vara sant. Även så att ibland vara tillmötesgående även mot sina värsta ”motståndare” och förstå att även dessa kan göra fel ibland. Man kan ofta vinna på att säga högt och tydligt att ”vi håller inte med dig men vi förstår att det just i detta fallet blev lite fel för dig och att du egentligen kanske inte står för det som just nu verkar vara fallet”.

Den här bilden av att det finns ingen som är skuldfri verkar Birro helt ha tappat, även fast han gärna vill framhålla det kristliga. Han tar också upp att Han inte vill att Hans kollektpengar ska gå till Seglora. Det är ju en självklarhet att man kanske inte alltid tycker det är bra vart kollekten går till. Men kollekten är ju en frivillighet och om Birro inte gillar detta så : Marcus Birro ! betala inte då så behöver du inte känna samvetskval. Så gör jag och de flesta andra människor. Svårare än så är det inte.

Något som de flesta verkar glömma är att Smedjan är mer än någon artikel av Helle Klein utan de står för ett helt program av reflektioner  genom möten, konferanser, mässor, kurser etc. När Birro går till ett sådant onyanserat icke faktabaserat angrepp mot Segloran är det inte bara ett angrepp på Helle Klein som människa utan på hela den reflektion som, enligt mig, bör finnas inom en så stor organisation som Svenska Kyrkan. Reflektionen som måste ta sig många olika uttryck och på många olika arenor. Den teologiska linje som Birro har valt  vill tydligen förminska den möjligheten till teologisk/ politisk/ filosofisk reflektion.

Birro avsluta med ett mycket viktigt stycke : ”Detta är ett problem som nu Stockholms stift och Svenska kyrkan på allvar behöver ta tag i. Annars är man ingen trovärdig röst i den viktiga och nödvändiga samhällsdebatten om näthat, mobbning, etik och människosyn.”

Men Marcus Birro, hur menar Du att Dina icke verifierbara subjektiva insinuationer och påståenden i din artikel uppmuntrar till att vara en ”trovärdig röst i den viktiga och nödvändiga samhällsdebatten om näthat, mobbning, etik och människosyn.” Här har Du ju självt använt dig av samma sorts implicerande retorik . Hängt ut människor, mobbat och följt med i ett ”drev”. Vart är etiken?

Nej Marcus Birro, även fast jag tycker att Du är en många gånger gudabenådad författare så har du här klivit över gränsen i onyanserande skrift.

Du har tillgång till arenor där inte andra kommer in. Gå inte på att onyanserat föra fram skvaller. Fortsätt inte på den här linjen. Sluta!

Det här du skrev nu var inget mer eller mindre än ett fika rast skvaller för de fega!

Margaret Thatcher har avlidit

Jag tycker alltid det är sorgesamt att människor avlider. Vilken det än är och vid vilken ålder det än är. Det är känslosamt för många närstående och ledsamt för många som har relation till personen.

I det sammanhanget att en känd person dör så finns det många som inte ser på denne med blida ögon. Säkerligen med all rätt, från deras perspektiv sett. Men därifrån och att till att häckla en död människa borde steget vara långt. På twitter och FB kan man läsa den ena efter den andra omänskliga kommentaren över Thatcher. Det är synd. Det är skrämmande.

Däremot får man dock inte glömma bort vad den döda har gjort, både gott och ont. Men! Det måste kunna framföras med hyfs. Den döde kan inte förklara och försvara sig och de sörjande ska inte få höra glåpord över en död när och kär.

Thatcher var mycket kontroversiell och hennes gärning att krossa fackföreningar och minska inflytandet från vanliga människor har naturligtvis satt sina spår. Hennes nyliberalism har satt sina spår fram i våra dagar och även svenska politiker hyllar inte bara henne som person utan även hennes politik. Det är skrämmande!

 Hennes mindre bra framtoning får inte glömmas och bör påtalas men gör det med respekt över den döde och de efterlevande.

 

Här lyfter Jonas Gardell fram en del saker om Thatcher utan att för den skull vara nonchalant hänsynslös:

http://m.expressen.se/kultur/gardell-margaret-thatcher-ingen-hjalte/

Gamla o sjuka går inte säkra i Sundbyberg

Det här är gångbanan o ett av de mest använda övergångsstället vid Torget i Sundbyberg.

Hur ska gamla, sjuka och ostadiga känna sig säkra när de går i Sundbyberg?

Bilden från April 2013.

 

image

Det måste tolkas ruttet!

 

Diskussionen om av Sverige anlitade tolkar från Afganistan mfl länder löper på.

Det är människor som oftast går med svensk militär personal på mycket riskfyllda uppdrag och blir en slags brygga mellan inhemsk befolkning och de utländska, svenska, militärerna. Utan tolkar kan det inte förekomma någon kommunikation över huvud taget.

Av inhemska motståndare blir dessa tolkar och deras familjer utsedda offer för hämnd. De har i dessa motståndares ögon kollaborerat med fienden. I Afganistan är också de flesta tolkarna tillhörande klaner som står mot ex Talibanerna. De är med andra ord ”dubbla” fiender och måste fly från sina hemområden.

Sveriges regering vill inte ge dessa tolkar och dess familjer asyl i Sverige med motiveringen att asyl kan enbart motiveras utifrån enskilda ställningstaganden och bedömningar. Dessutom måste asyl/ uppehållstillstånd sökas i Sverige. Detta innebär att tolkarna och dess familjer måste anlita människosmugglare för dyra pengar för att ta sig till Sverige och där inte ens vara säkra på att få stanna.

Är detta ett humant och rättsäkert sätt?

 

I Sverige har vi en 100 årig historia av kollektivt kämpande för människors rättigheter och rättigheter på arbetsmarknaden. Vi kom en bra bit på väg innan motkrafterna började röna framgång och framhävdade individualismens vilja och därmed slog in en kil i kollektivets kraft. Ensam är Inte stark.

Vi har i Sverige dock fackföreningar som kämpar både för individen och kollektivet. Varje gång en enskild arbetstagare får problem med sin arbetsgivare och hamnar utanför finns åtminstone en möjlighet till hjälp. Enligt min mening ett bra system för både arbetsgivare och arbetstagare.

För dessa tolkar som hjälper våra svenska soldater att inte mista livet  i främmande länder finns ingen fackförening som för deras talan. Sveriges regering kan med andra ort agera mot dessa arbetstagare som den värsta sortens arbetsgivare. Som en arbetsgivare som inte bryr sig om människorna bakom kostymerna/ uniformerna utan enbart tänker kortsiktigt ekonomiskt. Det finns ingen fackförening som höjer rösten.

Naturligtvis finns det möjligheter för regeringen att gå in och se över regelverket. Eller åtminstone se till så att dessa tolkar och deras familjer får komma till Sverige och härifrån försöka. Inte bara kasta ut dem på en lukrativ svart marknad för människohandlare.

Dessa tolkar har de facto riskerat sina liv i krigsområden för våra svenska medborgare.

Sveriges regering agerar som den värsta typen av utsugare som dessutom indirekt ger hjälp till demokratins motståndare och den människosmugglande maffian.

Här hemma ser vi en allt hårdare syn på människor från andra länder, människor med andra religioner, människor med annan hudfärg, människor med ”konstiga” namn. Nu kan vi konstatera att detta synsätt även sprider sig utanför tunnelbanan och vårt lands gränser.  Regeringen krattar tyvärr vägen.

Vi som svenskar borde lära oss solidaritet med andra människor igen. Vi måste återgå till ett synsätt där vi åtminstone försöker vara solidariska mot de som står oss nära. Tolkarna står oss nära. De har räddat våra militärer.

Vilka människor i andra delar av världen vill framöver ställa upp för Sverige och svensk personal utomlands när de vet att de enbart kommer att utnyttjas och sedan skickas ut på soptippen, ut till ovissheten, ut till döden?

Det här luktar lång väg! Det här måste tolkas som ruttet!

 

 

Får man inte kritisera kyrkan del 2. …………..(forts SvD och Jenny Nordberg, min åsikt)

——-> forts

läs gärna ”får man inte kritisera kyrkan del 1” först!

I artikeln av den 24 feb för Nordberg resonemanget att i USA måste varje litet samfund ”förtjäna sin överlevnad”, dvs vara bättre än andra religiösa samfund. Detta då i jmf med SvK som inte behöver detta eftersom det betalas ”skatt” till kyrkan och att de flesta ”tvångsanslutits” till Kyrkan.

Här uppstår två olika missförstånd.

När man som Nordberg skriver att medlemmar ”tvångsanslutits” så impliceras det till totalitära ideologier och gamla stater som har använt denna form av anslutning i olika sammanhang. Tvångsanslutning är att mot någons uttryckliga vilja ändock ansluta denne.

I Sverige har vi under lång tid haft demokrati och i denna politiska demokrati har det funnits ett synsätt där medlemmarna i staten Sverige ska vara medlemmar i den Svenska Kyrkan. Det är därmed till stor del ett demokratiskt val som utgjort grunden för huruvida medborgaren ska vara medlem i Kyrkan och en demokratisk process som varje medborgare kunnat deltaga i. Sedan 1950 talet har det också rått religionsfrihet för den enskilde medborgaren i Sverige vilket inneburit att det varit fritt att tillhöra vilken religiös ordning som helst. Det har med andra ord stått varje medborgare i Sverige helt fritt i 60 år att välja att vara med i Svenska kyrkan eller inte.

Utvecklingen har dock gått framåt och insikten om att dela på den kyrkliga och den världsliga makten har vuxit fram. Denna delning diskuterades under årtionden och alla som växt upp under denna tid har varit medvetna om situationen. När beslutet kom om en delning så lades det en bit framåt i tiden och information om hur man skulle göra för att Ej vara med i SvK delgavs alla människor. Efter delningen år 2000 där, i princip, SvK blev ett självständigt samfund så har det också funnits möjlighet att mycket lätt gå ur Kyrkan. Sedan 1996 är också dopet medlemsgrundande.

Att därför påstå, som Nordberg gör, att de flesta medlemmarna är tvångsanslutna är djupt missvisande. Det visar också på ett synsätt på den enskilde kyrkomedlemmen som mindre kunnig och att den inte vet sitt eget bästa när denne väljer att stanna kvar i SvK. Nu har det gått 13 år från separationen men de flesta har valt att stanna kvar i Kyrkan. Nordberg omyndigförklarar den svenske medlemmen i Kyrkan.

 

Det andra ”missförståndet” som Nordberg påstår är att Svenska Kyrkan tar skatt från sina medlemmar. Ett påstående som inte bara faller på sin orimlighet eftersom skatt inte kan tas ut av enskilda organisationer utan även på att det på den svenska skattsedeln just medlemsavgifterna till religiösa samfund är separerad.

När Jag på twitter påpekar detta förhållande för Nordberg anser hon ändock att det är en skatt och att Jag har fel. Jag framhåller då de faktiska förhållandena för henne inklusive att staten enbart har en administrativ funktion efter en överenskommelse med SvK för att hjälpa till så att medlemmarna lätt kan betala in sina avgifter till Kyrkan. Liksom staten hjälper de övriga ca 10 till 15 samfunden som har liknande överenskommelser med staten.

Hon anser dock att det ändock är en skatt.

Jag förstår hennes ihärdighet. Det är inte lätt att som kolumnist för en stor tidning se sin argumentation för sin kolumn gå i graven pga okunskapen om de faktiska förhållandena.

Jag vill dock mena på att när Nordberg blir medveten om att hennes resonemang om skatt inte håller, men ändock anser att Hon kan kalla det skatt, går över från att vara en okunskap till att stå för en personlig agenda där hon inte drar sig för att föra fram ohederliga resonemang om Svenska Kyrkan och därmed också alla vi enskilda medlemmar.

Det är lätt att hitta på ett resonemang om organisationens, Kyrkans, felaktigheter om man kan framhäva att det är en ”skatt” som medborgaren inte kommer undan. Svårare att hitta på något om det är en frivillig avgift som medlemmen genom sina demokratiska representanter vill ska gå till ändamål som inte stämmer överens med Nordbergs synsätt. Nordberg är därmed villig att vara ohederlig. Ändamålet helgar medlen för Nordberg.

Det måste naturligtvis en enskild medlem som Jag reagera mot.

 

Nordberg för sedan ett resonemang som implicerar att det vore ohederligt att ta kollekt till medlemmarnas egna verksamhet av sina egna medlemmar. Absurt. Nu går kollekten ofta till olika organisationer och aktiviteter så Nordbergs ”kollekt till den egna verksamheten så fort de får tillfälle” har ingen bärighet. Men att inte medlemmarna själva genom sina olika organ inom organisationen ska få bestämma hur den frivilliga kollekten, som den frivillige medlemmen själv vill betala, ska utdelas är befängt.

 

Nordberg påstår vidare att Kyrkan inte behöver göra av med sina fasta tillgångar för att ha råd med 460 anställda vid kyrkokansliet och att dessa endast administrerar sig själva. Att kontinuerligt göra av med fasta tillgångar för löpande verksamhet tror jag nog att de flesta seriösa ekonomer skulle ha starka åsikter emot. Dock tydligen inte journalisten Nordberg.

Kyrkokansliet är en del av SvK som är en slags stödresurs för stiften och dessutom ska representera SvK i samhället både nationellt och internationellt.

Att komma ihåg är att Svenska Kyrkan är en av Sveriges största arbetsgivare med sin ca 22 000 anställda och tusen och åter tusentals frivilliga.

Med andra ord handlar det om en relativt slimmad organisation med tanke på organisationens storlek. Jmf gärna med andra frivillig organisationer och även med företag i samma storlek.

Allt administreras med hjälp av medlemsavgifter som vilken annan medlemsorganisation som helst.

Allt  detta har naturligtvis Nordberg velat förbise alternativt varit okunnig om.

 

Nordberg påstår vidare att ”de flesta svenskar är likgiltiga inför” Kyrkan. Någon referens till detta absurda påstående visar naturligtvis inte Nordberg på .Det är snarare som så att Svenska Kyrkan kommer mycket högt upp i alla attitydundersökningar bland svenskarna som gjorts. Även detta har journalisten Nordberg ansett vara viktigt att undanhålla för sina läsare.

Antal kyrkobesök som uppgår till ca 14 miljoner per år talar dessutom emot Nordbergs sannings slirande.

 

Ett allvarligt påhopp på en yrkesgrupp inom Svenska kyrkan tycker sig Nordberg också vara viktigt att göra. Hon påstår att en svensk präst sällan kan få ur sig något intressant eller originellt vid bröllop eller dop. Självklart ett helt subjektivt påstående som hon självklart får ha men som de flesta människor säkerligen mer ser som ett uttryck för Nordbergs vilja att smutskasta Kyrkans personal. Prästerna är en personalkategori som förutom att ofta framhävas i negativ dager av Kyrkans motståndare också arbetar under mycket oregelbundna arbetstider och alltid står till förfogande för människor i livets olika skeenden. Ofta under mycket svåra och för den enskilde brutala skeenden i livet där prästen och Kyrkan genom sin övertygelse ställer upp för den enskilde.

Mycket svagt av Nordberg att slå på en personalkategori som betyder oerhört mycket för så många människor.

Frågan torde kunna ställas över hur många präster som Nordberg har pratat med och hört  de senaste 13 åren.

Hon tillägger dock att SvK också gör bra saker. Men att de då tar bra betalt för detta. Ett rent famöst påstående eftersom det mesta inom Kyrkan är helt gratis.

 

När Nordberg närmar sig slutet visar sig hennes bristande insikt än mer i hennes ”religion är hårt arbete och kräver visst engagemang av den som vill veta, förstå eller känna något”.

Nordberg har inte överhuvudtaget förstått folkkyrkotanken och den demokratiska processen inom Kyrkan som tillsammans med alla tusentals frivilliga gör Kyrkan till Kyrka.

Kyrkans verksamhet är den absolut största folkrörelsen med exempelvis flera hundra tusen körmedlemmar. Hundratusentals människor som besöker olika slags Gudstjänster varje vecka. Tusentals barn och ungdomar i sociala verksamheter varje dag. Föreläsningar, konferenser och kurser för åtskilliga medlemmar som är ständigt återkommande. Sveriges största musikutbud med Kyrkans fantastiska musiker vars konserter dessutom oftast också är helt gratis.

 

Det är inte prästerna eller biskoparna som gör Kyrka. Det är människorna, medlemmarna som är delaktiga i verksamhetens alla olika delar och dessutom efter bästa ekonomiska förmåga är villiga att  betala sin medlemsavgifter, som gör Kyrka. En vilja att tillhöra Guds hus. En vilja att tillsammans med Gud sträva efter att upprätthålla de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde

Kyrka är att på olika sätt föra fram Guds budskap i gemenskap med många andra.

I den processen är vi som medlemmar inom Svenska Kyrkan alla präster.

 

Det är mycket olyckligt att Jenny Nordberg har ett behov av att  föra fram osakligheter om Svenska Kyrkan. Det handlar inte om, i Nordbergs fall, en saklig väl genomförd kritik som kan analyseras och diskuteras utan om något underliggande behov av att med alla medel påverka en opinion mot Kyrkan och alla dess medlemmar.

Det är svagt och fegt!

 

Det är mycket förvånande att SvD,s chefred Samuelsson låter en kolumn som bygger på så tydliga faktafel och med ett så tydligt mål få utrymme i tidningen.

 

Får man inte kritisera kyrkan del 1………. (proffstyckare, Min åsikt och Dispatch syn)

Det är en fråga som en del proffstyckare brukar ställa när de har synpunkter på något odefinierbart besluts”moln” inom kyrkans hägn och när de inte får några tillräckligt snabba klara svar utifrån sina subjektiva frågeställningar och sitt subjektiva synsätt. Samma proffstyckare brukar även stödja de flesta frågeställare som tar upp frågor som på något sätt kritiserar Kyrkan och Kyrkans verksamhet. När olika  engagerade inom kyrkans organisation svarar på kritik och försvarar kyrkan brukar proffstyckarna anse att det handlar om att kväsa frågor och utöva olika sorters makt, oberoende vem det är som svarar på kritiken. En underlig logik (brist på) utspelar sig därmed hos proffstyckarna.

 

Personligen anser jag att åsikter om kyrkan naturligtvis ska få framföras på olika sätt och på olika nivåer. Konstruktiv kritik är enligt min mening alltid positivt. En organisation kan inte överleva framöver om den inte kan ha transparens ifråga om olika synsätt och ta åt sig även av negativa åsikter. Detta för att successivt stå i samklang med sina medlemmar och den kultur där den är verksam i. Min bestämda uppfattning är också att för att vara en i princip (lite grann återstår) oberoende organisation så har medlemmarna men också allmänheten en mycket stor möjlighet till insyn i Kyrkans verksamhet. Efter att ha varit medlem i kyrkan i över 50 år är också min erfarenhet att det överallt inom kyrkan konstant diskuteras olika frågor

Men! Det måste också självklart vara som så att det ska finnas möjlighet att förklara och försvara kyrkans agerande i olika frågor utan att påföras olika negativa invektiv. Framförallt måste det vara fritt att framföra sina åsikter som medlem mot osakliga påhopp på Kyrkan. Något annat vore att beskära yttrandefriheten och demokratin.

Fler medlemmar inom Kyrkan borde yttra sig.

 

Den senaste veckan har det i olika sammanhang framförts synpunkter på Svenska Kyrkan. Dels från Ingrid Carlqvist på tidningen Dispatch med rubriken ”gränsen nådd för kyrkans galenskap”och dels i en kolumn i  SvD med rubriken ”Gud har bara lite personalproblem” av Jenny Nordberg.

 

I den främmande fientliga och muslim fientliga tidningen Dispatch framförs det ofta svepande rallarsvingar åt olika håll och ofta mot de håll som försvarar mänskliga rättigheter och människors lika värde och där Svenska Kyrkan är en förkämpe för dessa rättigheter. Ofta sker dessa rallarsvingar med tvivelaktigt faktaunderlag.

Efter att på twitter ha diskuterat med Ingrid Carlqvist ett antal gånger om mänskliga rättigheter och om ett antal olika ämnen så finns inte förhoppningen att hon ska nyansera sina påståenden. För en vecka sedan försökte jag dock påtala rena faktafel ifråga om gudföräldrar vid dop inom  svenska kyrkan där hon påstod att vem som helst och även muslimer får vara gudföräldrar. Detta är rena faktafel. Inom SvK finns begreppet faddrar (ej gudföräldrar) vid dop. Dessa ska också vara döpta. Carlqvist hävdade när jag påvisade felaktigheten att Jag hade fel och hon rätt. Inget ovanligt i det. Carlqvist anser att hon alltid har rätt. I allt.

Jag visade då på ett antal länkar där hon kunde läsa in sig på ämnet helt själv. Min förhoppning var dock ej stor att hon skulle ändra sig. Döm om min förvåning när hon dagen efter på twitter hälsar med ett glatt godmorgon och därefter säger att Hon hade fel. Fantastiskt. Det hade jag aldrig kunnat tänka mig. Dock, naturligtvis, med tillägget att hon i övrigt står för sin artikel.

 

En tidning som Dispatch och skribent som Ingrid Carlqvist tas oftast inte på allvar eftersom hennes synsätt är så utstuderat främmande och muslim fientligt och det som skrivs av henne och i hennes tidning inte anses ha någon journalistisk trovärdighet.

 

Det är därför så mycket allvarligare när en journalist som Jenny Nordberg på SvD tar och skriver något som det inte finns grund för. Gammelmedia brukar ändå ha en annan slags trovärdighet än en tidning som Dispatch. Personligen tycker jag det är synd att Nordberg skriver så omdömeslöst den 24 februari eftersom jag har läst bra saker av henne förut.

Nordberg hade för ca ett halvår sedan ett kritiskt inlägg om Svenska Kyrkan i New York som uppmärksammades i samband med den stora stormen över östra USA. En del har framfört andra synvinklar på Nordbergs artikel som handlade om hur hon behandlades i samband med ett besök på  SvK i New York. Jag anser dock att varje människa som söker sig till  Kyrkan ska få hjälp så långt det är möjligt. Tyvärr kan även missförstånd uppstå. Dessa måste då åtgärdas.

forts —->>

Den bruna syrligheten gestaltas i DN gm Lena Andersson kolumn.

Den bruna syrligheten sipprar ner i den nyliberalistiske ensamme starke moraliske väktarens livssyn på fullkomligheten hos individens autonoma kraft i gestalt av Lena Anderssons krönika i DN.

I profeten Muhammeds uppenbarelse finner Andersson enbart en omsorgsfull avsikt till en reglering av kvinnors frihet.

Den religiösa verkligheten av mystik och av existentiell dimension för den troende människan reduceras i Anderssons text till enbart ett system av regler och kontroll av människan. För Andersson är Islams uttolkare stränga medvetna iaktagare av människans sociala liv där syftet då ses som att kunna tygla den samhälleliga omgivningen som kallas kaos. Motvikten är den individuella friheten som därmed anses vara tillräckligt kraftfull för att kunna hantera det normala kaoset som omger var människa. Den individuelle är ensam, stark, tillräcklig. Den som som söker och finner gemenskap är kontrollerad och tyglad.

Den nyliberala synen på människans egna fullkomlighet och kraft ställs mot ett avkapande av Islams religiösa innehåll och reduceras ner till att enbart behandlas så som en heltäckande ideologi vars syfte är att vara kontrollorgan över människan. Andersson,s Islamska syn jämförs här med det socialdemokratiska folkhemmet vars syfte därmed enbart var till för att kunna kontrollera den svenske medborgaren och beskära dennes frihet. En frihet som enbart ses utifrån epitetet att tänka på sig själv först och främst och tänka på andra utifrån samverkan enbart om det gynnar möjlighet för den starke. Den starke är den som på egen hand kan hålla ordning på ångesten, sätta sin egen moral och det enda som möjligtvis kan spegla en syn på den andre människan är om man möjligtvis riskerar att åsamka den andre lidande.

 

Lena Anderssons syn på Islam enbart som ett autonomt idé system som har till uppgift att kontrollera kvinnan står naturligtvis i motsats till den muslimska synen på kvinnan som en jämställd partner i den kontextuella stora familjen som är den Islamska grunden. Andersson gör den klassiska ”von oben” tolkningen av att detta system är högst orättvist och förödande för den kvinna som anammat den muslimska tron:

-Den muslimska tron kan enbart se ut på ett sätt, oavsett vad dess förespråkarna  anser, oavsett var du befinner dig.

-Den klassiska västerländska bedömningen om att den västerländska synen är högstående och överlägsen andra synsätt.

-Den klassiska nyliberala synen på att frihet enbart kan ses utifrån den enskildes egna egocentrum att sätta sig själv i första rum och inte utifrån den enskildes vilja till att anamma andra synsätt, andra ideologier, andra religiösa normer, andra gemenskaper och existensiella normer.

-Den klassiska västerländska synen på att inte förstå den andre och att den andre enbart kan förstås om den andre anpassas till ”mitt” synsätt och moraliska tolknings norm.

 

Andersson anser att kvinnosynen hos Islam inte ska anpassas till ”en svensk kvinnosyn” utan till en ”rimlig, frihetlig och jämlik kvinnosyn”. Dessa metabegrepp, dessa till icke förpliktigande ospecifierade ord förutsätts enbart betyda det av Anderssons patriarkala västerländskt formade nyliberala  tanke. Denna rimliga, frihetliga och jämlika kvinnosyn bär enbart Anderssons glasögon på kvinnan. Att kvinnan som individ har annan syn än den som Andersson möjligtvis har tas naturligtvis inte i beaktande. Kvinnans egna kunnande, egna tankeverksamhet, egna beslut kan enbart godkännas om det står i överensstämmelse med Anderssons nyliberala sinnelag. En kvinna, en människa, med en annan tanke, av en annan kontext, av en annan religion, av en annan ideologi omyndighetsförklaras av Andersson.

I Andersson värld är den Islamtroende människan, den religiösa människan, kontrollerad, auktoritetstroende, kollektivt ordnad, begränsad, regelstyrd, viljelös och inte bärare av egen tankeverksamhet. Enbart underställd en totalitär makt. Enligt Andersson är denna totalitära makt Gud. En totalitär makt som är ett påhitt enbart för att hålla människor i schack. Hålla kvinnor  i schack.

 

Andersson ställer med sin syn på Islam och den muslimska kvinnan som ”icke tänkande” och enbart utsatt för en reglerad makt  till de som ser Islam enbart som en totalitär ideologi. Samma tankegångar kan man finna på sajter som Avpixlat och tidningar som Ingrid Carlqvist ,s Dispatch och hennes hävdande av Islam som enbart en kontrollerande ideologi utan existensiella anspråk.

I en vecka där högerModeraterna går ut med tveksamma sväpande volymuttalanden om invandringen till Sverige, SD går fram i opinionsmätningar, en större del i LO kollektivet vänder sig till SD,s synsätt så är Lena Anderssons syn på Islam, på den muslimska människan, på den muslimska kvinnan, på den religiösa människan och ”den andre” problematisk.

 

Den bruna syrligheten sipprar nedåt i bekynnande kilar i det svenska samhället.

Andra synpunkter på Lena Anderssons artikel:

Uppdaterat den 9 feb 2013

http://no-nemo.blogspot.se/2013/02/finns-det-liberala-muslimer-lena.html

http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2013/02/ideal-praktik-och-religionskritik.html?spref=tw

Uppdaterat den 11 feb 2013

http://blog.lindenfors.se/index.php/2013/02/10/islamkritik-fy-skams/

 

 

Är läkare stenåldersmänniskor?

Eller har de något emot den nya tekniken och kommunikatsionssätten?

För ett tag sedan så var jag på Vällingby Läkarhus och behövde efter besöket hos apoteket kontakta en av Läkarhusets mottagningar för ett förtydligande.

Döm om min förvåning när jag märker att man inte kan kontakta dem per mail? Naturligtvis inte heller gm twitter eller Fb 🙂

Om man ska kontakta mottagningen kan man bara ringa vid en timme 4 d i veckan.

Oerhört märkligt att man i år 2012 inte ens har en mailadress? Varför vill de inte ha kontakt med sina patienter?

Vällingby Läkarhus = Bygges och drives av familjen Flinta? 😉

Än märkligare blir det när jag måste ha tag på läkaren på Capio S:t Görans sjukhus i enlighet med mitt förra inlägg här.

Det visar sig att inte heller ett stort sjukhus har en mailadress. Inte heller dess olika mottagningar eller inte ens deras ”Patientvägledare”  har en mail? Anmärkningsvärt!
Men, det är ju iofs en bra lösning om man inte vill ha kontakt med sina patienter!

Enda alternativet för att komma i kontakt med dem är genom att lämna ut ett telefon nummer så att de ska kunna ringa upp vid en viss tidpunkt. Problemet uppstår ju då, vilket jag försökte förklara för växeltelefonisten, att man inte kan ta emot just när de möjligtvis enligt deras telefonsvarare kan ringa upp. Vi människor har naturligtvis skola, jobb, åtanganden av diverse slag som kan förhindra att ta emot ett samtal vid ett  visst specifikt tillfälle. Svaret från växeltelefonisten var ”va! kan du inte ens ta emot ett samtal på en minut va?!, jaha då får de väl va då. De e enda sättet”.? Jaha ja…orkar man svara på det? ❓
Min tankegång går också till de som inte har mobiler, som exempelvis det gamla paret som jag träffade häromdagen. De måste då boka om sina liv så att de kan vara nära en viss telefon vid en viss tidpunkt. Missar de då det telefonsamtalet missar de också läkaren.

Ska en stor koncern behöva ha det på detta sättet att de inte vågar ha mailadresser? Vill de verkligen inte ha kundkontakter?Är de medvetna om att året är 2012?

I ärlighetens namn kontrollerade jag en del av Capio,s vårdcentraler men där fanns det mailadresser. Besynnerligt! ❗