Saxat ur en Stockholms mässa idag….

I inledningen till en mässa idag kom följande upp……( OBS…inte ordagrant refererat!)

I veckan har det som bekant skrivits oerhört mycket om en händelse som Jag egentligen inte förstod varför det haussades upp så fantastiskt för. Själv läste jag igenom de regler som åberopades och kunde konstatera att allt inte var så lätt som ALLA verkade tro.

Men är det inte som så att när en händelse har fått rullning så går det oftast inte att stoppa…hur fel det kanske egentligen än är. Det blir till en sån där Duracell kanin..som bara springer på, på och på tills det av uttröttade batterier självmant börjar kippa efter andan och funderar på varför den håller på som den gör. Kanske, eller förhoppningsvis, funderar den på vad, vem och för vilket ändamål någon har laddat upp den.

Hela den här historien fick mig att börja tänka på hur det är annars i livet också. Hur gör jag eller DU…springer vi bara med…frågar vi inte efter vad som händer utan rusar vi bara åt samma håll som alla andra?

Sanningen är nog, i alla fall när det gäller mig, att jag också flera ggr i livet har rusat på och därmed gjort människor illa, spridit felaktiga saker och kanske tom spridit farliga lögner. Jag tror nog att de absolut flesta av oss, om vi rannsakar oss, kan känna igen oss i den där bilden av ”hänga på” drevet när det går.

Hur var det tex i skolan när det helt plötsligt och oftast utan anledning visar sig att ”alla” börjar prata, viska om och på många andra sätt göra livet svårt för en kamrat?

Hur brukar vi agera när vi sitter i fikarummet och det börjar snackas om en annan arbetskamrat? Finner vi oss inte ofta sittandes där och håller med, förbättrar och lägger till?

Hur gör vi med den som kanske just kommit hit, eller har en annan hudfärg, religion eller något annat som inte riktigt ”är som VI är” och någon annan börjar prata om ”DOM DÄR”?

 

Hur gör vi när vi sitter där på Lunchen, på puben eller med andra vänner och snacket börjar gå…..säger vi då ifrån?…reser vi oss upp och markerar att ”det här håller jag inte med om..nu har det gått för långt.

Vågar vi det? Eller är vi rädda för att också vi ska hamna utanför?

Jag kan ärligt säga att även om jag inte brukar ha svårt för att inte vara den absolut tystaste så finns det många ggr som jag efter olika sammankomster ångrat mig själv för att jag inte sagt ifrån. För att jag inte tydligt markerat att det här ställer inte jag upp på. För att jag bara hängt med….

 

Mobbning kan ta sig många uttryck! Mobbning finns inte bara i skolan eller på arbetsplatsen.

Mobbningen är vi ofta själva delaktiga i och den finns överallt i vårt samhälle såväl på lunch krogen, kyrkan, puben eller i media.

Kanske har vi också själva nån gång råkat ut för det ?

 

Kanske är det dags att försöka säga ifrån? Om det så gäller den där som inte får vara med på fika rasten, samlingen i kyrkan, som pratar annorlunda eller har andra kläder än du och jag!

 

Jag hoppas att jag har mod, ork och kapacitet nästa gång någon utsätts för skitsnack, förtal.

Att säga STOPP! Nu räcker det.

Men, Jag vet inte om jag klarar det, men kanske ska jag ändå försöka.

Vad tycker Du?

Lämna en kommentar

Inga kommentarer ännu.

Comments RSS TrackBack Identifier URI

Men vad tycker Du då?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s